|
|||||
|
Joakim Jardenberg skriver lite angående diverse höftanden och påföljande dåliga ursäkter i samband med Sweden Social Web Camp i helgen (varför kunde det inte fått ett namn på svenska för resten? Svenska sociala nätlägret? Eller kanske något som lät lite piggare…?). Som jag tidigare konstaterade behöver Internet och dess medborgare mogna. Och det kvickt. För det har varit på allvar lite för länge nu för att man ska kunna låtsas som något annat. Om man, som jag, är rätt förtjust i den i dessa dagar uppenbarligen otidsenliga tanken att man ska kunna tjäna pengar på att vara kreativ i en eller annan form känns det verkligen inte bra att som frilans se hur anställda kollegor, med yrkesmässig och redaktionell trygghet, därtill på tidningar som verkligen, trots alla rapporter om motsatsen, verkligen inte har det så påvert, skriver direkt eländiga texter vars enda resultat blir en urvattning av journalistyrkets redan betänkligt svajiga trovärdighet och ett argument för att helt skrota idén om anställda skribenter. Vi kan inte förvänta oss att bli tagna på allvar i diskussionen angående bland annat upphovsrätt om vi inte presterar bättre än så här. Läs och begrunda dessa funderingar kring social dynamik i de sociala nätverkstjänsternas tidevarv. Sofia Mirjamsdotter skriver om fattigdomsproblematiken i Sverige, i synnerhet den problematik som hänger ihop med att vi är så bra på att vända bort blicken inför det faktum att någon – särskilt om det rör någon i vår omedelbara närhet – inte har pengar till brödfödan. Och nej, det relativiserade fattigdomsbegrepp som Mirjamsdotter lägger fram är absolut inte orimligt. Frågan är vad roten till denna märkliga skamkänsla inför att hjälpa varandra kommer ifrån. Är det själva den risk för den egna välmågan som någon annans fattigdom innebär som gör oss rädda för att hjälpa våra systrar och bröder upp ur den skit de sannerligen inte förtjänat att hamna i? Är det kanske så att vi, i världens modernaste och mest jämställda, mest omtänksamma och generösa land, helt enkelt inbillar oss att vi har det så bra att här minsann inte kan finnas några som inte har det så bra som vi (tror att vi har det)? Högmodigt och fåfängt är det. För visst har vi ett trygghetssystem i Sverige, men för att fångas upp av det måste man falla ganska långt. Och hårt. Och det är inte heller så att man omedelbart bara “fångas upp” – man får se till att hålla sig kvar bäst man gitter. Men det är lättare att vara barmhärtig samarit via telefon till någon humorgala, där vi inte behöver känna våndorna hos de människor vi hjälper, än att se sin vän – eller bara någon som behöver det på gatan – i ögonen och vara till hjälp här och nu. Om dagens kändisreportage såg ut så här vore jag en betydligt flitigare läsare av denna flyktiga form av journalistik. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det är bra eller synd att det tituleras så förhållandevis lite i svenska medier generellt. Just i dag är jag böjd åt det senare. Dennis Josefsson menar, utan att närmare specificera varför, att det är ett problem att finansminister Anders Borg, enligt en artikel i Handelskammartidningen, har en tro som han (Borg) definierar som kristen. Jag vet som sagt inte vad det är som Josefsson mer exakt vänder sig emot i det hela, men undrar likväl mer generellt vad det är med religion i dessa dagar som skapar sådan klåda i människors sinnen. Vad är det som gör en religion så mycket värre än en politisk ideologi? Vad man allt som oftast glömmer i de här diskussionerna är att alla tror på något ohc att definitionen av detta “något” snarast är en fråga om namngivning. Jonas Jacobsson har fått Svenska Dagbladets bragdguld för 2008. (Jag läste TT-texten i Sydsvenskan.) Vågar man hoppas på en öppning mot en mindre diskriminerande sportjournalistik och, kanske, i förlängningen ett mindre diskriminerande idrottarväsen? Att det udda fascinerar kanske inte är så konstigt, det ligger ju i sakens natur. Själv har jag försökt att gå min egen väg så långt det varit möjligt och alltid haft ett särskilt gott öga till samhällets riktigt rara fåglar – originalen, överliggarna, excentrikerna och så vidare. Genier, galenpannor och alla däremellan. Somliga skulle kanske säga att jag själv är något originell eller excentrisk – jag kan inte uttala mig i ärendet, men vore glad om så vore fallet. Detta sagt apropå Sofia Mirjamsdotters reflektion över den redaktionella avindividualisering som just nu är i full gång till följd av besparingar, förytligande och Gud vet vilka andra osympatiska samhällstendenser som slår mot de anställda, men även de frilansande, journalisternas (och för all del alla andra människors) verklighet. Det här är en text som tål att funderas på både en och två gånger, både utifrån mentala och fysiska egenskaper hos den som bedöms som excentrisk. I en artikel i DN undersöks, eller åtminstone diskuteras ytligt, i dag vad en diva är och vem som egentligen är det. Den illustrerande artikeln handlar om det franska dansgeniet Sylvie Guillem som här beskrivs som den sista klassiska balettdivan. Dessa båda artiklar lämnar som vanligt en del övrigt att önska, som till exempel en ordentlig diskussion av varför operaartister (nu senast Renée Fleming) även i våra dagar kallas divor fastän de artister som enligt ryktena utövade de mesta laterna (inte minst Maria Callas (vars divighet förvisso kan diskuteras) och Sveriges egen Birgit Nilsson) för länge sedan lämnat scenen. Nåja, den texten kan kanske någon annan skriva… Att Sven-Bertil Taube tycker att det är jobbigt att förlora synen på ålderns höst är lätt att begripa. Att journalisten Lars Johansson klappar Taube på huvudet och beskriver det i så snyftiga ordalag i sin artikel i Expressen är däremot beklämmande.
Förvisso, men när sångarna på exempelvis Sveriges operascener sjunger tre (eller fler) timmar långa verk “tvingas” de också lära sig hela texten utantill, men det är inget konstigt med det. (En förflugen, elak fråga inställer sig: är det på grund av att Taube läst från papper när han sjungit som hans inspelningar är så erbarmligt oengagerade?) Skärpning, journalister. Om man oroar sig för ett tilltagande funktionshinder inbjuder man inte automatiskt till ömkan. |
|||||
|
Copyright © 2010 Fredrik Fischer - All Rights Reserved |
|||||
