Läs Heidi Avellans mycket, mycket tänkvärda text om utanförskap, fattigdom och hur samhällsmaskineriet, som det är byggt i dag, håller de redan utskuffade utanför.
|
|||||
|
Heja 12-årige Will Phillips från Arkansas som låtit bli att stå upp och svära trohet till den amerikanska flaggan eftersom han anser att trohetseden (där slutorden är “and liberty and justice for all”) inte stämmer med verkligheten, då till exempel homosexuella inte har fullständiga medborgerliga rättigheter i det som utger sig för att vara världens största demokrati. heja! Heja! Heja! (via Johan Hilton) Läs Linna Johanssons tankar kring amning. Det är ju, som bekant, en bit kvar till den där jämställdheten, särskilt för oss som vill göra på ett eget vis. Läs även Johanssons reflektioner kring det kontroversiella i just ett eget, otraditionellt ställningstagande i den här frågan. Wagner skapar motsättningar. Dessa kan utmärkt illustreras av Expressen, vari man i går kunde läsa både en rad argument mot Wagners operor och en hänförd hyllning om inte av den bisarre kompositören själv så åtminstone av hans operor, signerad Thomas Nordegren (av alla människor). Jag finner, föga överraskande, argumenten från en åttaåring bra mycket mer övertygande än de besynnerliga utläggningarna från en före detta Tysklandskorrespondent för Sveriges Radio, hur passionerade de än må vara. För bortom allt intellektualiserande, vilket ju Nordegren också tar avstånd från, finns åttaåringens invändningar kvar. Någon, lämpligen Staffan Valdemar Holm, borde se till att ta dem på allvar i stället för att exempelvis, som Kungliga Operan gjorde, sopa invändningarna under mattan och klappa såväl barn som vuxna på huvudet. I söndagens Expressen utlåter sig dess kulturredaktör, den förnämlige Björn Wiman, i rätteligen något konsternerade ordalag beträffande dagens minst sagt besynnerliga syn på barn. Texten är intressant inte bara för att den i princip bara ställer frågor utan också som startpunkt i en diskussion som vi nog borde ta på allvar snart. En av grundteserna i Wimans resonemang är att vi (varmed ska förstås inte bara svenskar utan, antagligen, hela västvärlden) i dag inte kan göra särskilt mycket utan att antingen bli ledda vid handen av en expert eller inta den omvända rollen. Detta inte minst på barnområdet som, som bekant, blivit en marknad för allehanda mer eller mindre iögonenfallande element. Det sunda förnuftet lyser, som Wiman också påpekar, på grund av rädslan för att göra fel, med sin frånvaro. Själv undrar jag hur vi egentligen ska ha det. För samtidigt som vi ser devota hyllningar till barnen (eller kanske främst barnafödandet och det lilla relativt gulliga, oerhört beroende knyte vi kallar bebis), exempelvis i det grundligt kanderade danskproducerade programmet De unge mødre, vars (antagliga) i och för sig lovvärda syfte – att visa att det går att vara mamma även när man är under 20 – överskuggas av sockersötman och viljan att till varje pris trycka ner en gloria på de stackars spädbarnens huvuden, ser vi en till synes oändlig rad av TV-program och böcker där barn framställs mer eller mindre som det största problem man kan utsätta sig för här i livet, att det svåraste som finns är att uppfostra barn och så vidare. Den senare linjen tillskyndas även ivrigt, om än delvis indirekt, av tokstollar som skolminister Björklund med krav på hårdare tag mot glinen. Lägg därtill även den ökade accessoariseringen av barnen såsom ännu ett steg i livsprojektet, ännu en del av karriären, ännu något att kanske skriva en bok om och därefter sätta på CV:t. För all del kan man kanske se detta inte alldeles milda vanvett som ett bevis för att det finns en högre makt på vars dagordning det just nu står “befolkningsbegränsning” på översta raden. För i valet mellan den outsinliga mängd av goda, mindre goda och rent katastrofala råd som världen svämmar över av är det kanske lika så gott att inte välja alls, att ställa sig utanför och förbli barnlös. Det är åtminstone bra mycket enklare än att ägna livet åt att, inte minst som följd av allt som skrivs, sägs och tänks i ärendet just nu, ständigt välja mellan att i olika grad använda borsten eller skaftet på den där curlingkvasten.
(Luk 2:7) Det verkar fortfarande vara trångt i härbärgena, åtminstone i Vatikanen och åtminstone i överförd betydelse. Enligt Expressen har nu hans helighet Benedictus XVI låtit bli att bjuda in skådespelerskan Keisha Castle-Hughes till Vatikanen-premiären (eller är det världspremiären? Artikeln klargör inte förhållandet) på filmen The Nativity Story där Castle-Hughes spelar en av huvudrollerna. Skälet till att hon inte inbjudits är att hon är gravid med ett utomäktenskapligt barn. Vilken roll hon spelar? Maria, Jesu mor. En sak ska sägas om Benedictus XVI och det är att han verkar vara en väldigt principfast karl. Det är en god egenskap så länge som principerna kan anses vara någorlunda vettiga. Tyvärr slutar det där. Det här är nämligen inte vettigt. För även om det här handlar om en filmpremiär med 7000 inbjudna gäster, glitter och glamour så visar ändå påvens avståndstagande på något mycket väsentligt och förfärligt, nämligen det systematiska utstötandet av kvinnor vars barn föds utom äktenskapets råmärken. För även om Castle-Hughes säkert inte kommer att på något sätt fara vare sig fysiskt eller psykiskt illa av att inte få gå på premiären av sin film är det ändå tillräckligt många katolska kvinnor i världen som av olika anledningar fått lida för den princip som säger att ett barn och dess mor inte är välkommet i den kyrkliga gemenskapen så länge barnet inte alstrats och fötts inom äktenskapet. Dessutom är Benedictus XVI:s utspel en inte så lite uppblåst handling av en man som enligt sina titlar är den jordiske ställföreträdaren för den gud som själv valde att födas av en kvinna som stöttes bort av sin omgivning eftersom det, åtminstone om man ska tro evangelierna, inte fanns någon jordisk far till barnet. Det verkar som om pedofilhärvan på Irland för några år sedan hade något slags, direkt eller indirekt, sanktion från i princip högsta ort, närmare bestämt från dåvarande ordföranden i troskongregationen, kardinal Joseph Ratzinger, numera, som bekant, påven Benedictus XVI. Enligt en dokumentär gjord av BBC ska ett hemligt kyrkligt dokument, Crimen Solicitationis (dessvärre bara på engelska och i inscannad version – om det bara hade funnits tillgängligt på latin också…) av kardinal Ratzinger ha använts som föreskrift för hur fall av sexuella övergrepp mot biktbarn bör hanteras av kyrkan. Dokumentet, daterat 1962, föreskriver att sådana situationer ska behandlas i yttersta hemlighet, liksom själva dokumentet. Brott mot denna hemlighet orsakar i värsta fall exkommunikation som endast kan hävas av påven. Det intressanta i samanhanget är att dokumentet berör både den kyrklige funktionären och biktbarnet, vilket, om man så vill, något tillspetsat skulle kunna beskrivas som ett tystande av offren. Katolska företrädare i Storbritannien är naturligtvis upprörda och menar att hänvisningen till dokumentet inte var tänkt som ett sätt att tysta offren. Man kan dock lätt förstå den som tolkar saken på det viset. Undrar just när, eller snarare om, hans helighet ämnar uttala sig i frågan. Mer läsning om Crimen Solicitationis finns här. (Via Kyrkans Tidning) |
|||||
|
Copyright © 2010 Fredrik Fischer - All Rights Reserved |
|||||
