Jag blev just lite orolig. Någon har fått en sökträff på den här sidan med termerna “håltagning båt”. Jag vill å det bestämdaste avsvära mig allt ansvar för eventuella sjöhaverier som följd av något jag skrivit här eller annorstädes. Det har aldrig varit min avsikt att uppvigla eller på annat sätt anstifta fartygssänkning.

Det var först i 20-årsåldern som jag lärde mig uppskatta den loja oklarheten som ofta infinner sig under söndagar. Det är inte en vardag och det är så mycket ledigt att nästan ingenting händer. Man ägnar sig åt sig själv och det är bra med det. Det är oftast mycket avkopplande och trevligt, ofta just på grund av att det inte händer så särskilt mycket.

Då kan man tycka att det inte heller vore värt att skriva om, men New York Times gör ett tappert försök i serien Sunday Routine där mer eller mindre bemärkta personer får berätta vad de gör på söndagarna (vari behovet av dessa trivialiteters avslöjande består är förstås inte lätt att veta).

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om deras intervju med Alan Gilbert, tidigare chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna och numera överviftare för New York-ditona, är småtrevlig i all sin vanlighet eller bara visar att det bakom ett synbarligen spektakulärt arbete döljer sig något synnerligen ordinärt (vare sig detta är att betrakta som positivt eller negativt).

Vi lever i spännande och skrämmande tider. Samtidigt som transparens blivit ett lika moderiktigt och meningslöst mantra för samtiden 2010 som vård, skola, omsorg var i valkampanjen 2006 har konsten att hålla tyst sällan varit mer svårbemästrad eller eftersträvansvärd. Läs Ben Brantley i detta ärende.

Etymologiskt lär orden inte vara särskilt nära besläktade, men nog är det ändå intressant att fundera lite över att engelskans “improve” och “improvisera” (eller för den delen “improvise”) låter så lika.

Jag vet att det bara är stilistik och en (eventuellt något oroande) bild när det påstås att föreställningen 4 x Ravenhill äger rum i tarmsystemet på Stockholms Stadsteater. Min fantasi förbjuder mig dock att undgå att spekulera i vilken ände av detta teaterns tarmsystem som motsvarar munnen och vilken som är den andra. Äts man upp på scen och kommer ut ur sceningången (-utgången?) som en lort eller är det omvänt och kan man då med fog säga att det presenteras definitionsmässig skit på en av Sveriges mest hyllade institutionsteatrar?

Så var vi här igen. Inte lika hysteriskt som förra gången det begav sig, men lika fullt kastar sig folk med liv och lust över det faktum att tio år har gått sedan årtalet i den gregorianska kalendern slutade på 0 och att något högst väsentligt därför är på gång. Det är allt från den vanliga viljan att se tendenser och göra krampaktiga listor till ren undergångshysteri.

Jag vill inte vara sämre, men väljer här (liksom för övrigt även Patrik Svensson och säkert en hel drös andra) att helt oc hhållet utgå från mig själv. Här vankas för övrigt inga bästa- eller sämstalistor. Jag kör kronologiskt, subjektivt och helt utan anspråk på fullständighet, delvis av rena hugskott.

2000: efter det kollektiva antiklimax som var nyårsdagens uteblivna teknologiska apokalyps gjorde jag själv en väldigt bra grej genom att flytta från mitt kala kyffe i ett av Lunds studentgettigaste studentgetton till en större, bekvämare och (åtminstone efter några år och rejäl omdaning) snyggare lägenhet med avsevärt bättre geografisk placering. Därutöver gav jag under detta år slutligen upp mitt allt mer tynande medlemskap i Fidonet och började ägna mig helhjärtat åt Internets olika fröjder, däribland musikalnörderi, fantasykalenderbiteri och olika slags mer eller mindre fildelningsrelaterade aktiviteter. Jag pluggade även en termin engelska vilken, sedd i backspegeln, borde ha blivit betydligt fler. Jag började sända radio.

2001: jag fimpade engelskan till förmån för en återgång till religionsvetenskapen och startade tillsammans med en bekant ett eget radioprogram med det, för alla utom oss (som var tvungna att komma på något vettigt att kalla det och inte gjorde det förrän några timmar före utsatt deadline), skrattretande namnet Himlen runt hörnet (och nej, det är inget fel på låten, bara på resonemanget kring namnet och dess rätt krystade förhållande till programmets innehåll: ett program helt ägnat åt svensk musik). Jag reste även till Irland med mina föräldrar och köpte där bland annat en bodhrán som nog var intressantare i tanken än i verkligheten. Den 11 september var jag, i egenskap av snokande nyhetsnäsa på nätet, delvis ansvarig för att Radio AF under timmarna just efter terrorattackerna mot World Trade Center var nyhetsledande i Sverige. För min egen del bestämdes antagligen min yrkesmässiga framtid som journalist av denna frenetiska, frustrerande och lätt euforiska tisdagseftermiddag.

2002: i augusti träffade jag min blivande fru på ett rätt rätt oväntat ställe. Vi hade träffats några år tidigare i andra sammanhang, men med den skillnaden att vi då inte blivit tillsammans. Det blev vi dock, som tur var, den här gången, vilket blev inledningen på en väldigt stor och många mindre, men alla fantastiska, resor. För övrigt: som den obotlige lundaromantiker jag var (och i någon mån fortfarande är) var jag under våren självklart med i Lundakarnevalen det året, även om min medverkan bara utsträckte sig till att, under vårens förberedelser inför evenemanget, tre timmar i veckan (vederbörligen iförd min karnevalströja), i ett illa utrustat och mycket tråkigt rum på Sparta, hålla de i många fall hopplöst okunniga karnevalisterna under informationens ljusa lykta och, under själva karnevalen, sälja korv (och, vilket oftast var fallet, försöka locka kunder genom egenregisserade, klämkäcka och förment studentikosa upptåg som att erbjuda en gratis korv och öl till den som kunde sjunga en vers av karnevalsmelodin (vilket förstås ingen av de ölstinna kunderna kunde ens när jag i desperation försökte lära några presumtiva korvmumsare under en paus från de vederstyggliga kokångorna)). Av betydligt större och mer långvarig personlig betydelse än karnevalen var fempoängskursen som avslutade min vårtermin, Intense Religious Experience med den oefterhärmlige professor Antoon Geels, som gav mig en ny syn på religion och tro.

2003: vi reste till Irland och hittade massor av roliga ord och sentenser. Och så flyttade vi ihop. Jag gjorde ett väldigt stort misstag (vilket jag och mina föreläsare var rörande överens om). Som något av en kompensation valde jag dock därefter rätt utbildning, åtminstone med tanke på vad det sedan blev av mig.

2004: vi förlovade oss den 5 november till vackert ackompanjemang. Jag blev för första gången publicerad i en tidning i egenskap av journalist. Jag pluggade i Marburg och blev kanske den förste blinde studenten vid detta ärevördiga och mycket trevliga universitet som läst filmvetenskap. Dessutom fick jag å Lundastudiernas vägnar träffa några trevliga artister, en verklig storhet vilka alla på ett eller annat sätt bidrog till några viktiga framtida vägval. Och så umgicks jag med en osannolik samling människor från många hörn i världen som verkligen inspirerade och konfunderade och inspirerade igen. När jag skulle somna (och för övrigt när jag alls slog på radion, vilket var ganska ofta vid den här tiden) var det bara en kanal som gällde.

2005: Linnea pluggade i Berlin. Jag skrev mitt examensarbete mer eller mindre på en natt (en metod jag inte rekommenderar någon, även (eller kanske i synnerhet) om man, som jag, tar till arraksbollar för att hålla sig vaken). Jag startade, som så många andra den sommaren, en blogg och kunde därigenom bevittna skiftningen från förhånat nörderi till accepterat kulturfenomen. I november gjorde jag min första recension för OPERA och slog därmed mer eller mindre definitivt in på kritikerbanan.

2006: här tog arbetslivet fart. Under våren gjorde jag något av en andra journalistisk debut i och med den första artikel av mig som publicerades i Ystads Allehanda, min uppväxtorts lokaltidning och under min barndom (vid sidan av Blekinge Läns tidning där min faster arbetar) den enda tidningen som riktigt räknades i min värld. Jag blev även medarbetare hos Österlen 360 grader, vilket visade sig bli något av det mest stimulerande jag gjort i skrivarväg någonsin. Jag gick även en starta eget-kurs och var under några månader uppfylld av ord som projektplanering, 20-sekundare, salamin under armen och gratisvisitkort.

2007: på den vackraste dagen den hösten, den 22 september, gifte vi oss i en höstfin trädgård. När de kastade ris på oss var jag så omtumlad av omständigheterna att jag först trodde att det var spott eller fågelbajs (varav det senare hade varit extra besynnerligt eftersom vi stod under tak). En underbar dag. Den 7 januari blev vi syskonföräldrar (säger man så?) för första gången. Den 16 september dog Robert Jordan, den författare vars verk förmodligen präglat mig mest av allt det jag läst. Och så blev jag egenföretagare och började begripa exakt hur bisarra regler vi som är sådana har att leva efter (även om jag i ärlighetens namn känner det som att jag mest skrapat på ytan på det isberg av lagar och förordningar man har att tampas med).

2008: den 19 maj blev vi syskonföräldrar för andra gången. Vi for på bröllopsresa till Thailand i januari. Vi började med musikalöversättningar och hade vår första premiär (Hello Again) i maj på Borås Stadsteater. Sedan följde Europapremiären på Spring Awakening på Värmlandsoperan. I februari promenerade vår första katt Smila in i våra liv (eller egentligen på min svägerskas och hennes familjs balkong, men ändå) och i november skaffade vi Sirius.

2009: den 12 oktober blev vi syskonföräldrar för tredje gången. Vi flyttade från den nu tämligen trånga lägenheten i Lund till en rymlig i Eslöv. Vi var i New York under våren och såg en omskakande och fantastisk musikal. Vi hade premiär på tre nya översättningar: Bat Boy i Göteborg, See What I Wanna See i Göteborg (och senare i Radioteatern) och The Last Five Years i Karlskrona. Vi träffade både Georgia och Jason den våren. Jag började jobba för Nationalencyklopedin.

Och livet var och är och kommer säkert att vara, i trots mot all smärta, förnedring och död, vackert och smärtsamt, ljust och svart och oändligt stort.

Läs Georgia Stitts tankar kring att göra saker med vänsterhanden när man borde ta i med båda och från tårna.

Det är tydligen snart dags för Ipredator att hoppa ur boet. Och även om jag tycker att IPRED, FRA-lagen och det allt mer skrämmande övervakningssamhälle vi lever i är enbart obehagligt och – inte minst – ovärdigt och ociviliserat kan jag inte låta bli att fundera lite grand över detta att driva kommersiell verksamhet i strid mot lagens bokstav. För visst är det lite intressant att man tar betalt för att bryta mot en lag som vi inte må tycka om, men som ändå är där? En sådan här tjänst kostar så klart att hålla igång, men är det ändå inte märkligt att man ska behöva hosta upp 40-50 kronor för att åtnjuta en frihet som borde vara var och ens förbannade demokratiska rättighet? För mig spelar det ingen roll vart pengarna går – till Internetprojekt eller rätt i Peter Sundes och de andra Pirate Bay-figurernas fickor kvittar mig lika – så länge man, oavsett vem man är, pungslår folk för något självklart.

Det var ju fanken att Jacob Lundströms artikel i Sydsvenskan angående den eventuella förändring av det manliga vänskapsbegreppet som Lundström tycker sig se reflekteras i några av de senaste årens relationskomedier (här representerade av Judd Apatow-filmer i allmänhet och I Love You , Man i synnerhet (även om det inte är en Apatow-film)) inte är längre. Det börjas, men det tar inte någon vändning egentligen. Lundström konstaterar mest att det är något på gång. Inte mycket till analys blir det heller. Låt honom – eller någon som kan, i det fall han inte själv förmår – breda ut sig i detta ämne i en saftig 20000-teckenstext någonstans.

Nöden är inte uppfinningarnas moder. Det är bekvämligheten. Lättjan om man så vill. Annars hade vi fortfarande suttit i grottor, gnagande på ben. Möjligen hade någon av oss utstött ordet “blogg”, men då möjligen med den onomatopoetiskt troligare innebörden “klökning”.