Blindismer

Nu visas arkiv för kategorin Blindismer.

Äntligen kommer (kanske) funktionshindrades bristande exponering i massmedia utanför omedelbart funktionshinderrelaterade sammanhang att diskuteras på allvar, tack vare JMK-studenten och STIL-ambassadören Anika Taeslers examensuppsats Rullstol i rutan! (se även Taeslers debattartikel i DN och pressmeddelandet från Institutet för mediestudier). Det är en diskussion som verkligen tål att hållas, dock helst på den nyktra, faktabaserade nivå Taesler lägger sig och inte, som traditionellt varit fallet, med idel tjuriga känsloargument.

Jag känner mig även personligen berörd i frågan, både i egenskap av funktionshindrad och eftersom jag själv skrev en uppsats med liknande inriktning som examensarbete vid journalistutbildningen vid Lunds universitet. Min uppsats handlade emellertid specifikt om programmet CP-magasinet och hur det (inte) porträtterade funktionshindrade på ett nytt och fördomsfritt sätt. Denna uppsats kommer att finnas tillgänglig för läsning här så snart en förestående kosmetisk och teknisk uppfräschning av denna hemsida genomförts.

Ironi och pekoral är sällan så värst såta sängkamrater. För en demonstration hänvisas till Riksorganisationen Unga synskadades sida med bidrag till en kommande skiva. Här finns hela spektret: från de allra mest patetiska känsloutbrotten (“Aldrig”, “Bara undrar” med flera) till saltare, sarkastiska texter (“Stackars liten blinning”) till en faktiskt riktigt rolig, om än kanske en aning kryptisk, grej (“Väg”).

Sedan kan man förstås undra länge och väl över vikten av en sådan här skiva och dess verkliga betydelse utanför kretsen av närmast sörjande. Men vem vet, kanske Svensktoppen hägrar?

Jag har tidigare uttryckt min djupt kända uppskattning för Brandon Sandersons medverkan i färdigställandet av Robert Jordans fantasyserie The Wheel of Time, av vilken (medverkan alltså) vi tidigare i höst sett det första resultatet, den formidabelt spännande och häpnadsväckande emotionella The Gathering Storm.

Sanderson var tidigare i denna månad vänlig nog att publicera en novell – även om kategoriseringen kortkortroman kanske är mer rättvisande – vilken han bedömer som den bästa berättelse han skrivit inom kategorin kort fiktion. Defending Elysium är en väl berättad, kompakt och spännande science fiction-dystopi (finns det egentligen moderna science fiction-utopier?) med en intressant skruv: huvudpersonen Jason Write, en delvis telekinetiskt begåvad hemlig agent, är blind. Tack vare sina telekinetiska och andra mer eller mindre övernaturliga förmågor klarar sig Write fint utan synintryck. Sanderson klarar detta genom att låta Write “se” genom något han kallar Sensing, ett luddigt begrepp som påminner en aning om synestesi. Färger upplevs som ljud och kan “ses” liksom personer, föremål och omgivningar. Detta Sense (sinne är kanske den bästa översättningen, även om det förekommer mest som verb) framhålls som Writes enda sätt att hantera verkligheten. Utan detta är han omgiven av mörker, ett mörker som får denne åtminstone till det yttre hårdkokt cyniske pragmatiker att fullständigt gå i bitar av panik.

Jag vill inte på något vis förringa Sandersons historia. Det är, som sagt, spännande läsning med en intressant politisk underström, bland mycket annat. Vad jag däremot undrar lite över är hans hantering av fenomenet blindhet. Sensing som Sanderson beskriver det är inte så värst långt ifrån vad som på svenska ofta benämns ansiktsseende (även om det förstås tar sig lite andra uttryck och är väldigt mycket känsligare än verklighetens motsvarighet; jag kan vara ute på terminologiskt djupt vatten här, rätta gärna benämningen om det finns en bättre vedertagen dito). Frågan är om Sanderson känner till fenomenet och bara tagit det ett par steg längre eller om ägget så att säga kom före (den i det här fallet sannolikt blinda) hönan.

Varje gång vi varit i USA har jag undrat en del över hur synskadade hanterar det besvärliga problemet med att dollarsedlar är precis lika stora oberoende av deras valör. Tydligen är den ekonomiska origamin högt utvecklad i Förenta staterna, även om det inte är en lösning på själva grundproblemet: man måste ju veta vad det är för sedel man viker för att kunna vika den på “rätt” sätt.

Det finns emellertid uppenbarligen även amerikanska medborgare som undrar vad deras finansdepartement egentligen håller på med och kräver en ändring på den långtgående monetära likformigheten.

Change här också, således. Och växel man faktiskt kan hantera utan någon annans hjälp.

Om tokstollarna som gör syntolkningar av porr i podcastform menar allvar, vilket detaljgraden i tolkningarna både kan användas som argument för och emot, är det här något av det roligaste jag hittat på länge.

Jag känner självklart till det bisarra tilltaget att visa syntolkad porrfilm på en bio (vilket också förevigades i det överbejublade CP-magasinet), men det här är på något sätt ännu mer hysteriskt. Här förekommer inte, som där, beskrivningar av att det finns porträtt av Josef Stalin på väggarna i rummet där en man “tillfredsställer [en kvinna] oralt”. Redogörelserna är ungefär lika torra – man lär få vara rejält frustrerad för att finna någon sexuell njutning i det närmast akademiska tilltalet – men här finns ändå något mått av tillgänglighetstänkande, en ambition att vara snäll, som är rörande i all sin tafflighet.

Så har de nominerade till Iris ljudbokspris presenterats. Något överraskande (med tanke på det stora utbudet av högklassiga kvinnliga inläsare) är det bara manliga inläsare som nominerats för sina prestationer.

Eftersom jag inte läst någon av de nominerade titlarna (än) (även om jag blir nyfiken både på Låt den rätte komma in i författarinläsning och Mästaren och Margarita inläst av Tomas Bolme) reserverar jag mig från att diskutera huruvida nomineringarna är kloka eller inte. Jag tycker dock, som redan framgått, att det är lite beklämmande att man inte hittat någon kvinnlig inläsare vars insats ansetts värdig en nominering. Dessutom förbryllar mig följande mening i Expressens artikel i ärendet:

“Bakom priset står Irisgruppen, som jobbar för de synskadade i samhället. Det var hos Iris som den första svenska ljudboken lästes in.”

Iris är en företagsgrupp som ägs av Synskadades Riksförbund. De senare jobbar i och för sig “för de synskadade i samhället”, men att påstå att Iris gör det (med undertexten att det är deras huvudsakliga sysselsättning) är lite väl magstarkt. Och vad gäller det där med att ha producerat den första ljudboken så handlar allt om en definitionsfråga: månne gjorde Förlaget Kassettbok eller möjligen SRF MedMedia den första inspelningen som kallades ljudbok, men det var knappast så att Iris stod bakom den första inlästa boken i Sverige.

På kulturnatten i Lund i höstas pratade Andreas Ekström lite om de faktiska fördelarna med att läsa böcker på dator i stället för på papper. (Det var inte talets egentliga syfte, men han berörde ämnet i alla fall.) Som blind läsare kan jag bara instämma. Efter talboken (eller ljudboken, eller den inlästa litteraturen, eller vad man nu väljer att kalla den – kategoriseringen tycks ha luckrats upp väsentligt i takt med dess kommersiella framgång), vilken jag finner helt överlägsen som litterärt medium, är läsning av text på dator för en blind (åtminstone just den här blinde) helt klart att föredra – särskilt framför att läsa exempelvis en roman utskriven på punktskrift på papper.

När jag läste Cory Doctorows Little Brother (det skedde i tjänsten) var jag exempelvis oändligt tacksam för den gratis textfilsversion som fanns att tillgå på hemsidan då den lät mig inta verket på mjuka, eftergivliga metallnålar i stället för på fingertoppsdödande hårt papper eller, än värre, den filtiga plastvarianten.

Jag bör kanske tillägga att jag inte alls har något emot att betala för böcker. Så länge de är tillgängliga för alla i samma format, på störst möjliga antal medier.

I egenskap av teolog roar det mig ofantligt att optikern på syncentralens vuxenteam i Lund heter Adam Judasz.

Så händer det igen.

Som blind användare av Internet sedan bortåt femton års tid är jag vid det här laget ganska van vid att titt som tätt stöta på hemsidor och Internet-tjänster som av olika skäl är otillgängliga för mig antingen som en direkt följd av mitt funktionshinder eller till följd av begränsningar i de anpassningar jag använder för att kompensera för detsamma. Jag har på egen hand och med andras bistånd med tiden kommit fram till ett vid det här laget rätt stort antal knep för att ta mig runt sådana hinder och, så långt det är möjligt, tillgodogöra mig den i förstone skenbart otillgängliga informationen lika fullt. Min beredvillighet att vidta sådana mått och steg samt hemsidornas respektive tjänsternas möjligheter att erbjuda alternativa informationskanaler varierar mycket beroende på mitt intresse för och behov av objektet i fråga respektive deras tekniska beskaffenhet och mina för tillfället tillgängliga verktygs anpasslighet.

Liksom de flesta andra Internet-användare har jag på senare år i allt större utsträckning kommit att använda sociala nätverkstjänster för en rad olika ändamål. Till att börja med handlade det mest om att föra dagbok och hålla kontakt med vänner, men i takt med att både jag själv och tjänsterna utvecklats har allt fler användningsområden tillkommit och nu betecknar jag mitt Internet-nätverkande som en högst väsentlig del av både mitt professionella och privata liv.

Det är av den anledningen det hittills varit lika frustrerande varje gång den nätverkstjänst jag för tillfället föredragit av olika skäl valt att göra om utformningen av sin hemsida. För oavsett skälet till förändringarna har de hittills alltid inneburit att jag, på grund av den nya designens bristande tillgänglighet, tvingats lämna den aktuella webbsidan och fått börja om från noll på något nytt ställe.

Det började när Lunarstorm (ja, jag erkänner gärna att jag hade ett konto där) någon gång i mitten av år 2003 bytte användargränssnitt från ett förvisso fult och tämligen opraktiskt, men dock någorlunda standardiserat och, när man lärt sig att hantera dess bristande logik, relativt lättnavigerat utseende till ett Flash-baserat gränssnitt som vad jag vet än i dag är helt och hållet otillgängligt för personer med skärmläsare (rätta mig gärna om jag har fel – jag lyckas själv inte hantera det i dagsläget). När jag påtalade bristen på tillgänglighet för Lunarstorms kundtjänst blev svaret att de minsann inte hade något ansvar för att alla användare skulle ha tillgång till deras tjänst. Så länge tillräckligt många användare utan problem kunde nyttja webbsidan fanns det inget behov – och heller inget intresse – av att göra något åt eventuella brister i tillgängligheten för en mindre grupp användare.

Jag flyttade i vredesmod vidare till Helgon.net, en community som till en början riktade sig till de lite svårare typerna (synthare, gothare och andra kategorier till vilkas led jag aldrig, med undantag för en kort tid som sångare i ett högeligen oseriöst punkband (mer om det någon annan gång), räknat mig) men som med tiden kommit att hysa många av dem som i största allmänhet tröttnat på andra, större svenska nätmötesplatser. Själv uppskattade jag Helgon.net för dess stilrena, enkla design, dess snabbhet och rättframma tilltal utan varken puttinutterier eller onödiga krusiduller. Här förde jag länge min dagbok och även många mer eller mindre vardagliga konversationer med bekanta såväl som obekanta. Mitt tålamod tog emellertid abrupt slut när det visade sig att sajten helt oprovocerat kunde slänga ut mig mitt under en session. Någonting i mina anpassningar låg bakom och det var med andra ord dags att se sig om efter en ny hemvist. (Jag har dock fortfarande kvar mitt konto och tittar in då coh då men har inte anförtrott (den för övrigt föredömliga) dagboksfunktionen vare sig djupa eller ytliga tankar, eller egentligen använt sajten till något väsentligt, sedan utkastandet började.)

Liksom så många andra skaffade jag mig nu ett konto på Facebook där jag trivdes mycket bra. Tills för några timmar sedan. Då bestämde sig hemsidan nämligen för att det fick räcka med smekmånaden – nu skulle Fredrik Fischer (och säkerligen merparten av tjänstens användare tillsammans med mig) utan återvändo bussas över till det “nya Facebook”. Detta “nya Facebook” är egentligen en omfattande (och i vissa kretsar hett omdiskuterad) designförändring av hemsidan som bland annat sägs innebära att det mesta av innehållet nu visas i flöden i stället för som tidigare i små boxar. Jag skriver “sägs” eftersom jag än så länge inte kunnat bekanta mig närmare med fenomenet. Vad det än må bero på – Facebook, mina anpassningar, min webbläsare eller vad det nu är – så kan jag inte komma åt hemsidan ordentligt längre. Det enda jag ser på min punktdisplay är, ironiskt nog, texten “Welcome to the new Facebook” varefter först min webbläsare och, om jag väntar en stund, sedan min skärmläsare hänger sig å det bestämdaste. Detta på en webbsida som i sitt tidigare utförande mer eller mindre omedvetet och med en avundsvärd självklarhet följde rätt många av de tillgänglighetsdirektiv som utfärdats av World Wide Web Consortium för att göra webben till ett trevligare ställe för alla dess användare.

Något av det första jag lärde mig när jag började skriva HTML-kod för fjorton år sedan var att ju enklare kod desto större kompatibilitet. Visst förstår jag poängen med att utnyttja de senaste teknologiska landvinningarna – jag gillar att göra det själv – men vore det inte en bra idé för de sociala nätverkstjänsterna att i görligaste mån fokusera på det uppdrag man givit sig själv – att underlätta för mötena mellan användare – och därmed också göra det möjligt för så många som möjligt att utnyttja de tjänster som finns, om så kanske på bekostnad av en eller annan avancerad utsmyckning?

I väntan på en bättre värld i detta avseende börjar jag nu, återigen, motvilligt se mig om efter en ny social hemvist på nätet. Tills det är dags för nästa flytt…

Enligt Googles officiella blogg finns nu ett fint textgränssnitt till Google Maps. Tydligen ska det, enligt den synskadade skribenten, vara ett synnerligen praktiskt sätt för personer med synnedsättning att utnyttja Maps-tjänsten. Inte så förvånande, med tanke på att det hela i stort sett handlar om en HTML-omsättning av den information som annars presenteras grafiskt av tjänsten.

Den som undrar hur det fungerar kan testa textgränssnittet själv och se efter.

« Äldre inlägg