Ett hundliv

Människans närvaro och det ur natursynpunkt besynnerliga fenomenet städer gör intressanta saker med djurlivet. I Financial Times finns en artikel om Moskvas herrelösa hundar, vilka håller på att utveckla alldeles särskilda karaktärsdrag som på sikt teoretiskt sett skulle kunna innebära en ny underart och där några individer till och med lärt sig själva att utnyttja den ryska stadens gigantiska tunnelbanenät. (via Erik Stattin.)

Själv tycker jag detta med strykarhundar som en väsentlig del i ett så här pass stort områdes ekologi bara låter positivt. Att överhuvud taget försöka få in fler djur i stadsbilden, vilka inte är försedda med vare sig koppel eller skattebevis, torde nog, om det görs med omsorg och ett tydligt mål, inte kunna göra något annat än gott.

Djur i bur, människor i burk

Erik Stattin skriver intressant om människans behov av att titta på djur och djurens möjligheter att titta tillbaka.

Musik med morrhår

Kompositören David Teie, som tidigare varit känd för att ha komponerat musik speciellt för tamarinapor med förbluffande gott resultat, har nu gått ett steg längre och skapat musik för katter. (Mitt i Musiken vet mer.)

Principen är enkel. Man tar de ljud djuren själva ger ifrån sig i olika situationer, musikaliserar dem i någon form och väver ihop dem till kompositioner. Huruvida djuren sedan uppfattar musiken som musik eller bara som respektive läte är förstås inte lätt att veta, men så länge de mår bra av det kan jag inte uppfatta det som något i sig dåligt. Dessutom är åtminstone kattmusiken – det lilla man fått höra än så länge – faktiskt inte så dum för mänskliga öron heller. Garanterat bättre än den rätt högfrekventa tamarintrudelutt som cirkulerat nätet kring tidigare.

Praktisk bokstavstro

Kyrkans Tidning berättar att man i Norra Åsums kyrka i söndags hade två åsnor på besök som illustration till adventsbudskapet. Man kan bara hoppas att de brölande hovdjuren instämde i psalmsången – sannolikt ett välkommet vokalt tillskott i vilken menighet som helst.

En husse och hans katt

Går det att ana ett aldrig så litet skifte i synen på katten? Stig Larsson har, apropå sin långvarige livskamrat Essets frånfälle, skrivit en vacker text om det varma, ömsesidiga förhållandet mellan människa och katt. Det är inte en så öppet sorgesam text som en annan jag refererat till, men fortfarande ännu ett starkt bevis för att kattens status håller på att förändras. Och tack och lov för det!

Frid över ditt minne, Esset.

Murfriare

Det är av begripliga skäl mycket prat (och framför allt många skriverier i tidningarna) med anledning av 20-årsjubileet av Berlinmurens fall (det är 20 år sedan i morgon). Själv föredrar jag egentligen dokumenten från dåtiden som i förbluffande stor utsträckning finns tillgänglig via nätet. Se till exempel här en artikel ur New York Times den 24 november 1989 angående bland mycket annat den kaninkoloni som etablerades mellan murens båda delar.

Size ratters

Det finns råttor. Och så finns det råttor.

En gigant bland giganter

Jag gillar fisk, men det här är nästan löjligt.

Morrhår och mustasch heter samma sak på engelska

Detta är, trots de många surmagat indignerade kommentarerna från folk som upplever sig förorättade av tilltaget, inget mindre än genialiskt: en samling fotografier av katter som ser ut som Adolf Hitler. Nu väntar vi bara på motsvarande sidor för fryntliga blodhundar som liknar Winston Churchill, stackars primater som ser ut som George W Bush eller valrossar som liknar Josef Stalin.

Till en livskamrat

Läs det här griftetalet.