I en värld av krig, korruption och oförklarliga gruvligheter är det en tröst, oavsett hur liten, att åtminstone uttrar kan vara vänner ett helt liv. En enkel, vacker historia.
|
|||||
|
Ett företag i Göteborg har den lite egenartade affärsidén att sprida aska efter kremerade människor med hjälp av fyrverkeripjäser. Jag håller långt ifrån alltid med Göran Greider i hans politiska uttalanden, men hans dikt i dag på Expressens kultursida säger precis allt som behöver sägas om döden här, döden där och den död vi inte kan eller vågar kännas vid. Går det att ana ett aldrig så litet skifte i synen på katten? Stig Larsson har, apropå sin långvarige livskamrat Essets frånfälle, skrivit en vacker text om det varma, ömsesidiga förhållandet mellan människa och katt. Det är inte en så öppet sorgesam text som en annan jag refererat till, men fortfarande ännu ett starkt bevis för att kattens status håller på att förändras. Och tack och lov för det! Frid över ditt minne, Esset. Läs gärna det här intressanta inlägget om en “K-märkning” av webbsidor och domäner. Det som slår mig i sammanhanget är hur lättvindigt .se verkar behandla registreringar av avsomnade domäner. Man tycker att det på något sätt skulle ingå en återkoppling till den tidigare innehavaren – särskilt i sådana fall som tas upp i det ovan länkade inlägget där domänen i fråga har varit ett varumärke och en signatur för en person eller ett fenomen av allmän bekantskap. Jag vet inte om så redan sker, men på samma sätt som alla andra branscher måste förhålla sig till nätets påverkan på deras affärsområde på ett moget och ansvarsfullt sätt måste också hela Internets ekosystem, från ISP:er via webmasters och administratörer till administrerande organisationer, börja hantera nätet med den respekt det förtjänar, vilken rimligen inte bör vara olik den som något annat, icke nätrelaterat, förtjänar. Någonting säger mig nämligen att den vilda västern-moral som hittills rått på nätet inte i realiteten varit hållbar på ganska länge. (Se bara på diskussionerna kring The Pirate Bay.) Med anledning av en artikel i Kyrkans Tidning beträffande ett rätt omfattande griftefridsbrott på Sankt Pauli kyrkogård och den judiska begravningsplatsen i Malmö funderar jag lite på det här med konfessionell neutralitet och religionsfrihet. För även om jag personligen tycker att griftefrid är en trevlig grej och att döden är något som bör få vara heligt är bara det faktum att jag använder religiös terminologi i ärendet en vink om att Humanisterna och andra panikateister kanske borde ta en funderare på vad lagens syn på döden säger om vårt samhälles grad av uppplysthet. Må så vara att inpasset kommer från ett rätt väntat håll – Jonas Gardell har onekligen en poäng när han argumenterar för att vi bör betrakta Michael Jackson utifrån den han faktiskt var – den han gjorde sig själv till – istället för utifrån en idealbild av den ofarlige, dansande, “trallande neger[n]“. Att jag sedan kanske inte direkt går med på Gardells eventuella försök att göra Jackson till en queerikon är en annan diskussion. Jag har mycket lite till övers för sentimentalt dravel i samband med Michael Jacksons frånfälle. Plötsligt förväntas vi tro att det var popkungen från det tidiga 1980-talet som dog – det gjorde han med största sannolikhet ungefär samtidigt som myten om honom föddes. Han var ett vrak, skuldsatt långt över hårfästet. Han hade inte gjort en minnesvärd låt – eller haft en ordentlig hit – sedan tiden kring Dangerous i början av 1990-talet. Han hade dessutom ett ofta kritiserat storhetsvansinne utöver det vanliga. Och så vidare. Nej, jag sörjer inte popens Peter Pan. Den han drömde om att vara, den han trodde han kanske var, fanns aldrig. Och den patetiska spillra av en människa som återstod när dansaren, sångaren och låtskrivaren för länge sedan försvunnit och det bara var den skandalomsusade, bankrutte, pedofilmisstänkte, långt över gränsen för det hälsovådliga plastikopererade föredettingen som återstod är det väl ingen som på allvar vill minnas som det största som nöjesindustrin någonsin producerat (eller om det möjligen är tvärtom)? För människan bortom varumärket och produkten Michael Jackson lär inte många av de hysteriskt gråtande fansen utanför universitetssjukhuset i Los Angeles ha haft någon vidare kännedom om. Frågan är om han ens hade det själv. Läs för all del David Inghamns reflektion rörande hur livet och döden kan bli slentrian. |
|||||
|
Copyright © 2011 Fredrik Fischer - All Rights Reserved |
|||||
