I Sydsvenskan redogörs för ett högst bisarrt fall av pådyvling. Glocalnet hängde efter en stackars Malmöbo med fakturor och betalningspåminnelser – även inkassokrav – för en beställning hon inte gjort. Man kunde heller inte bevisa att hon gjort den och hänvisar till att ärendet fallit mellan stolarna när det påpekas att processen tog över ett halvår att få ett slut på.

Jag ser redan hur de mindre nogräknade i den döende telefonförsäljningsbranschen gnuggar geniknölarna och händerna. Här finns pengar att tjäna för den fullständigt skrupelfrie. Att det är olagligt är antagligen irrelevant.

Och vad gäller Glocalnet så skulle jag inte vilja vara deras PR-ansvarige just nu.

Det är inte precis för hennes snärtiga formuleringar jag gillar Linda Skugge. Vore det så vore känslorna mycket, mycket sparsamma. Hon har emellertid helt rätt i artikeln där hon framlägger sin syn på vad feminism är: att ha ekonomisk självständighet och frihet. Det gäller för resten inte bara feminism utan levnadssätt i största allmänhet. Pengar är bra grejer.

Läs Heidi Avellans mycket, mycket tänkvärda text om utanförskap, fattigdom och hur samhällsmaskineriet, som det är byggt i dag, håller de redan utskuffade utanför.

Så ska det alltså bli verklighet, det som Lunds universitets studentkårer hotat med så länge: om inte rektor Per Eriksson tar avstånd från den snart från officiellt håll föreslagna avgiften för utomeuropeiska studenter vid svenska universitet kommer det på måndag bara att stå stubbar på universitetsplatsen där en gång magnoliorna blommade i maj. Återstår att se om man vågar göra slag i saken. Om så inte blir fallet skulle träden bli ett präktigt monument över kårernas prestigeförlust. Och är det något Lunds studentvärld är känd för så är det dess invånares ständiga jakt på mer eller mindre meningslösa symbolvärden och personlig prestige.

Uppdatering: Föga överraskande fegade LUS ur.

Det gläder mig att även en så pass nitisk (i ordets bästa bemärkelse) förespråkare av journalistisk hederlighet som Andreas Ekström inser det praktiska i att inte alltid hålla stenhårt på principerna.

Andreas Ekström har fått ett ansenligt ekonomiskt bidrag till arbetet med sin reportagebok Google-ekoden. Hans redogörelse för omständigheterna kring donationen (jag tror att det är rätt ord med tanke på att det handlar om 30000 kronor) gör det än en gång tydligt för mig att den mecenatkultur som vi med all sannolikhet, vare sig vi vill eller inte, snart befinner oss i kanske inte enbart är av ondo ens för journalistiken.

Via Johan Hiltons blogg hittar jag en hysteriskt lustig artikel i Hallandsposten vari redogörs, inte utan viss spefull munterhet, för exakt hur yra i mössan kommuntjänstemän kan vara. Kristiina Kosunen Eriksson, kommundirektör i Laholms kommun, lär möjligen ha önskat rulla hatt men riskerar att se sitt (bildliga) huvud rulla i stället, åtminstone i den folkliga opinionen. Å andra sidan tycks denna del av kommundirektörens anatomi redan utöva ett visst mått av (återigen bildlig) rotation.

Det här är förmodligen det närmaste jag någonsin kommer att komma modebloggande.

Varje gång vi varit i USA har jag undrat en del över hur synskadade hanterar det besvärliga problemet med att dollarsedlar är precis lika stora oberoende av deras valör. Tydligen är den ekonomiska origamin högt utvecklad i Förenta staterna, även om det inte är en lösning på själva grundproblemet: man måste ju veta vad det är för sedel man viker för att kunna vika den på “rätt” sätt.

Det finns emellertid uppenbarligen även amerikanska medborgare som undrar vad deras finansdepartement egentligen håller på med och kräver en ändring på den långtgående monetära likformigheten.

Change här också, således. Och växel man faktiskt kan hantera utan någon annans hjälp.

Sofia Mirjamsdotter skriver om fattigdomsproblematiken i Sverige, i synnerhet den problematik som hänger ihop med att vi är så bra på att vända bort blicken inför det faktum att någon – särskilt om det rör någon i vår omedelbara närhet – inte har pengar till brödfödan. Och nej, det relativiserade fattigdomsbegrepp som Mirjamsdotter lägger fram är absolut inte orimligt.

Frågan är vad roten till denna märkliga skamkänsla inför att hjälpa varandra kommer ifrån. Är det själva den risk för den egna välmågan som någon annans fattigdom innebär som gör oss rädda för att hjälpa våra systrar och bröder upp ur den skit de sannerligen inte förtjänat att hamna i?

Är det kanske så att vi, i världens modernaste och mest jämställda, mest omtänksamma och generösa land, helt enkelt inbillar oss att vi har det så bra att här minsann inte kan finnas några som inte har det så bra som vi (tror att vi har det)?

Högmodigt och fåfängt är det. För visst har vi ett trygghetssystem i Sverige, men för att fångas upp av det måste man falla ganska långt. Och hårt. Och det är inte heller så att man omedelbart bara “fångas upp” – man får se till att hålla sig kvar bäst man gitter.

Men det är lättare att vara barmhärtig samarit via telefon till någon humorgala, där vi inte behöver känna våndorna hos de människor vi hjälper, än att se sin vän – eller bara någon som behöver det på gatan – i ögonen och vara till hjälp här och nu.