Fredrik Fischer

Sveriges Radios reportage om de sexuella trakasserierna inom den svenska teater- och filmbranschen är alldeles nödvändig läsning och lyssning och förhoppningsvis början på en diskussion om scenkonstens kultur som kan leda till en utvädring av det unkna, kletiga, maktsexualiserade tänkandet hos dem som rutinmässigt och, ofta med olika aspekter av teaterns väsen som förevändning, förgriper sig på sina arbetskamrater. Förhoppningsvis kan det kanske också leda till slutet på flatheten gentemot föregivna geniers perverterade syn på vad man kan och inte kan göra mot sina medmänniskor. Läs också Johan Hiltons reaktion i Expressen och Mitt i Musikens reportage.

För egen del är jag våldsamt arg. Att en bransch vars sysselsättning är att på ett eller annat sätt fördjupa eller förgylla själslivet hos åskådarna (och i bästa fall även de medverkande) i underförstådd hemlighet är så grundligt genomsyrad av denna slags groteska egocentrism, maktfullkomlighet och människofientlighet är en sådan bisarr paradox att jag mår illa. De som till exempel under åren skyndat till Roman Polanskis försvar med hänvisning till hans geni, hans många filmframgångar och hans höga internationella status (hur skulle det se ut om vi burade in en sådan fin konstnär för ett gräsligt brott han bevisligen begått?) i våldtäktsmålet mot honom har återigen mycket goda skäl att skämmas. Ett för svenska omständigheter mer aktuellt fall är sextrakasserierna i den senaste svenska uppsättningen av Cats där ett av de manliga affischnamnen gav sig på kvinnliga ensemblemedlemmar med såväl fysiska som verbala antastningar. Producentens försvar för att han inte hanterat saken och givit skådespelaren sparken? Producenten bedömer sig själv vara gammal och inte kunna diskutera med de unga ensembletjejerna. Och så vidare.

Könsmaktsordning i sin renaste form, för den som vill ha genusteoretiska begrepp. Inte sällan dessutom uppblandat med både allmän konflikträdsla och rädsla för sviktande publiksiffror vid en stjärnas plötsliga “avhopp” hos teaterledningar och andra ansvariga. Och de eviga korta anställningarna. Och den extrema karriärismen, den korta livslängden på vissa konstnärliga områden. Allt redan från teaterskolorna där respekten inför De Stora Begåvningarna går ut över studenternas såväl fysiska som psykiska säkerhet och välbefinnande. Allt smälter samman i en mycket otäck situation där scenkonstens “upplysta” män, utifrån vad som bedöms som tradition och “han bara är sån”-mentalitet, kan göra som de vill mot andra.

Jag tänker inte ofta på att jag är man, men att jag delar könstillhörighet med de kräk som i kraft av sin position eller sin förespeglade konstnärliga nivå på ett eller annat vis ser sexuella övergrepp mot medarbetare och -människor som en del av yrkeskulturen gör mig arg och förbittrad. Har vi verkligen inte kommit längre? I en bransch där verk efter verk och uppsättning efter uppsättning diskuterar könens maktmässiga obalans vore det väl bara rimligt med något mått av självinsikt? Men detta till trots: denna skit.

I vanliga fall argumenterar jag mot namnpublicering eftersom jag sällan ser nyttan av den ens när det handlar om allvarliga brott. Här är jag dock av diametralt motsatt uppfattning. För att vi ska kunna komma till rätta med detta problem och bygga en sundare scenkonst måste vi få kännedom om vilka det är som utför dessa handlingar. Varenda en. inte genom rykten utan genom belagda fakta.

Jag inser lätt att det innebär stora identifikationsrisker även för dem som berättat om övergreppen, men de riskerna är kanske värda att ta om detta kan innebära att karriärstegen inte måste vara nersmetad med skamliga inviter, tafsande händer och tryckande, tunga manskroppar i mörka utrymmen.