Fredrik Fischer

Det är sommar. Tony-utdelningarna (jag kommer att skriva en tyckning om dem också, snart) är över och det är helt uppenbart lite torrt på nyhetsfronten även vad gäller teater. Således hänger Playbill Online på ett rykte, spritt av kolumnisten (var hon skriver är för mig obekant) Liz Smith som säger att Catherine Zeta-Jones tänker sig att återvända till vita duken i en musikalfilm. Och inte i vilken roll som helst, utan som Momma Rose i den redan två gånger filmatiserade Gypsy av Jule Styne, Stephen Sondheim och Arthur Laurents. (De tidigare filmversionerna kom 1962 (med Rosalind Russell) och 1993 (med Bette Midler)).

Gypsy ligger helt rätt i tiden rent tematiskt. Det är mycket med framgång och dess pris just nu, med myriader av dokusåpor som lovar guld och gröna skogar till den som sjunger, dansar, går ner i vikt eller super bäst. En våglig regissör skulle kunna säga mycket med en ny filmatisering (även om det för min del gärna får dröja ett par år till inan den görs – 13-15 år är ett lite väl kort intervall, och så får den senaste filmatiseringen vara hur den vill).

Om vi väntar tio år är Catherine Zeta-Jones, den senaste som (för övrigt mycket välförtjänt) vunnit en Oscar för en musikalfilmsroll på bra lång tid, given för den här rollen. Hon kanske inte har riktigt de trumpetande röstresurserna hos en Ethel Merman, men det är av mindre betydelse. Här handlar det om utstrålning och när jag senast tittade efter var det inte något problem för Zeta-Jones.

(Andrea St. Clair är av samma åsikt, fastän något mer fåordig.)

Ännu en musikal har nu lagts till den växande listan av dito på väg mot filmduken. Och inte vilken som helst. Playbill Online meddelar i dag (baserat på en artikel i Variety vilken jag inte orkar leta upp) att Mamma Mia! kommer att bli film. för produktionen svarar Tom Hanks’ produktionsbolag Playtone, enligt uppgift i nära samarbete med Littlestar, produktionsbolaget som under Judy Craymers ledning gjort musikalen till den oförmodade, överväldigande världshit den är i dag. Ingenting mer är bestämt, men det mumlas att Universal Pictures kommer att stå för både fiolerna och distributionen när det väl blir dags för denna. Troligt premiärdatum är någon gång 2007-2008, men det lär förändras. (Se bara på hattandet när det gäller Hairspray och Dreamgirls (varav den senare fick ett premiärdatum först efter nästan ett års spekulationer).)

Jag skulle under inga omständigheter beteckna mig som ett Mamma Mia!-fan. Jag är inte ens särskilt förtjust i ABBA:s musik rent allmänt. Men det är svårt att inte ha respekt för ett sådant fenomen som gång på gång, trots att det snart gått 25 år sedan gruppen upplöstes, skapar världshit efter världshit. Ingenting tyder på att filmen går något annat öde till mötes. Det enda problemet skulle möjligen vara att det vanligtvis är mycket trångt i biosalonger och således föga lämpligt, eller ens tillrådligt, att, som ofta omskrivits, liksom i slutet av de flesta föreställningar av musikalen, dansa hejvilt till vilken låt som nu kommer att användas för eftertexterna.

Återstår nu att se om ytterligare jukeboxmusikaler tar sig över till filmens värld. Den enda som i min mening har en rimlig chans, baserat på hitfaktor och publikframgångar, är We Will Rock You. Besvärande i sammanhanget är dock att just denna musikal är försedd med en (fastän man kanske hade kunnat hoppas att det vore omöjligt) ännu fånigare historia än Mamma Mia!, vilket kan ligga den i fatet. Fast vem bryr sig? Det här handlar inte om dramatiska finesser – det här är bara pengar.

Det blir musikal av Hitta Nemo. Enligt en artikel i Playbill Online har Robert Lopez, en av kompositörerna bakom Avenue Q, totat ihop en musikalversion av den prisbelönta tecknade filmen om fiskar. Urpremiär blir det i Disney-regi någon gång i slutet av året. Och även här, liksom i Avenue Q, kommer det att finnas gott om dockor på scenen.

Man kan stilla undra varför allt som Disney tar sig för ska sjunga och dansa. Inte så att jag har något emot tanken på musikaler – det vore att gå väl långt i något slags självironiserande sarkastisk ton (läs: “en ren och skär lögn”) – men varför denna förunderliga besatthet? Är allt Skönheten och Odjurets förtjänst (eller fel, för den som företräder den uppfattningen)? Och blir det inte mer än bara lite underligt att se en film som på ett så förtjusande sätt klarade sig utan allt vad sentimentaliserande Disney-sånger heter plötsligt förvandlas till just en räcka dito?