Min gamle utbildningskamrat Olof Åkerlund har pratat med Sokrates. Jag vet inte riktigt om det här är en recension av Jan Stolpes Platonöversättningar eller vad det är, men en intressant text är det lika fullt.
Nu visas arkiv för kategorin Filosofi.
Sydsvenskans Kinga Sandén har skrivit en väldigt tänkvärd artikel på Newsmill beträffande det för mediebranschen beslående faktumet att man fortfarande är fastlåst i ett inskränkt, nationalsvenskt tankesätt vad beträffar sin målgrupp och skyldigheterna gentemot densamma. Att negligera vår pluralistiska verklighet är, enligt Sandén, en veritabel schaktmaskin i det pågående, mer eller mindre självförvållade, massmediala dödgrävandet.
Jag kan bara instämma. Den ofta återkommande formuleringen i jobbannonser rörande att arbetsgivarna gärna ser sökande med “annan etnisk” eller “utländsk” eller “annat än traditionell svensk” bakgrund borde rimligen förpassas till glömskans stora arkiv. För, som Sandén mycket riktigt påpekar, etnisk bakgrund är av tämligen underordnad betydelse i ett samhälle där mer eller mindre varje invånare på ett eller annat sätt kan sägas ha en “annan” kulturell erfarenhet än den gängse svenska – vilken den nu är.
I ett relaterat ärende önskar jag att de olika organisationer för funktionshindrade som finns runt om i Sverige kunde ha ett lika vidsynt perspektiv på verkligheten, att vi alla kan lära av varandra och att våra individuella erfarenheter har mycket stor relevans för en större grupp än vad vi kanske tror. Samt, inte minst, att en människa – även om hon är funktionshindrad – faktiskt är mer än bara en egenskap eller erfarenhet.
Läs Isobel Hadley-Kamptz appell för det “tråkiga” ansvarstagandet.
Det är tydligen snart dags för Ipredator att hoppa ur boet. Och även om jag tycker att IPRED, FRA-lagen och det allt mer skrämmande övervakningssamhälle vi lever i är enbart obehagligt och – inte minst – ovärdigt och ociviliserat kan jag inte låta bli att fundera lite grand över detta att driva kommersiell verksamhet i strid mot lagens bokstav. För visst är det lite intressant att man tar betalt för att bryta mot en lag som vi inte må tycka om, men som ändå är där? En sådan här tjänst kostar så klart att hålla igång, men är det ändå inte märkligt att man ska behöva hosta upp 40-50 kronor för att åtnjuta en frihet som borde vara var och ens förbannade demokratiska rättighet? För mig spelar det ingen roll vart pengarna går – till Internetprojekt eller rätt i Peter Sundes och de andra Pirate Bay-figurernas fickor kvittar mig lika – så länge man, oavsett vem man är, pungslår folk för något självklart.
Det är intressant att Ann Heberlein i sin utmärkt exponerande recension av Kajsa Ingemarssons Bara vanligt vatten, där hon bland annat presterar en hel liten föreläsning om olika filosofiska inriktningars syn på fin- och fulkultur, just ska diskutera högt och lågt i fråga om bland annat just texter. Jag har inget att tillägga i saken – Heberlein är i högform och klarar sig utan vidare kommentarer – utom att Sydsvenskan, genom att under söndagen publicera såväl hennes exemplariska kulturartikel som det här debaclet ger en provkarta på vad som, lite tillspetsat, kan betecknas som en högtstående (Heberlein) respektive knappt ens läsvärd artikel (den senare, intressant nog, inte ens signerad).
Läs för all del David Inghamns reflektion rörande hur livet och döden kan bli slentrian.
Apropå Andreas Ekströms artikel i diskussionen om valet till rector magnificus för Lunds universitet och den därvid lådande ordväxlingen mellan religionens tillskyndare och belackare kommer jag osökt att tänka på en viss romersk prefekts diskussioner med en viss för kristendomen inte alldeles oväsentlig person.
Ekström kommer, till skillnad från i sina tidigare något undanglidande texter i ärendet, en bra bit på väg när han menar att vi måste kunna diskutera frågan om trosuppfattningarnas inverkan på vårt begrepp om det sanna, särskilt om “vi” i det här fallet befattar oss med forskning och vetenskap. Det enda jag skulle vilja tillfoga är att alla, oavsett officiell eller inofficiell religionstillhörighet, som söker ett ämbete där sanningsbegreppet intar en framskjuten eller central plats, utfrågas om sina uppfattningar i just sådana ärenden. Detta inbegriper förstås även exempelvis journalister, informatörer, lärare, jurister och politiker, bara för att nämna några. Bara om alla är lika inför lagen kan vi komma framåt i kampen för större tolerans och meningsfrihet.
I en, det måste sägas, tämligen välformulerad artikel på Expressens kultursidor skriver Svante Weyler, tidigare förläggare hos Norstedts, om den förflackning han sett på de svenska kultursidorna (och förlagen) under de senaste decennierna. Det är inte en så uppblåst text som man kanske skulle kunnat tänka sig – Weyler är som sagt välformulerad och resonerar en hel del innan han kommer fram till sin slutsats och förefaller öppen för andra infall på vägen – men det är en text som definierar problemet väl på ett teoretiskt plan utan att konkretisera tillräckligt.
(Anm.: Härifrån väljer jag att kursivera begreppen hög och låg eftersom jag dels inte ansluter mig till Weylers distinktion – men mer om detta senare – och dels är djupt skeptisk till att indela litteratur eller kultur i största allmänhet enligt ett sådant schema. Men det är fasen så intressant att diskutera saken ändå.)
Weylers huvudpoäng är att den kreativitetsfrämjande dynamik mellan det höga och det låga på såväl kultursidor som förlag och bland andra kulturproducenter numera är så gott som bortblåst till förmån för det låga, det marknadsanpassade. Det ligger kanske i Weylers förmodat höga ambitioner att inte tvåla till eller komplimentera någon specifik utan att föra debatten på ett strikt teoretiskt plan, men utanh konkretisering i form av exempel på vad som är högt och lågt (enligt Weylers definition “böcker som vill säga något” respektive “böcker som bara vill prata på”) dör argumentationen till någon del. Så måste det kanske vara – det höga och det låga är ingenting som låter sig definieras objektivt i dag. Och ändå: det vore så skönt om Weyler kunde komma ut ur skåpet med vad han tycker är högt och lågt, inte minst för att få lite mer sprutt på debatten. Med nuvarande inlägg blir det alldeles för lätt att ignorera den här mycket viktiga diskussionen.
För egen del ogillar jag starkt begrepp som hög och låg i de här sammanhangen, i synnerhet med tanke på det högas nästan automatiskt utlösta trumpet missförstådda gnäll över att det minsann inte säljer lika bra eller är lika diskuterat som det låga. Med några års erfarenhet som kulturjournalist (låt vara inte på just litteraturområdet; vad jag vet är det inget förlag i Sverige som, liksom en del större anglosaxiska och tyska förlag, ser till att de trykta och inlästa versionerna av deras produktion har ett synrkoniserat utgivningsdatum) har jag bland mycket annat lärt mig att det är mycket lite som skiljer det höga från det låga. En Puccini-opera eller ett Shakespeare-skådespel har förvånande mycket gemensamt med vad som går på Kanal 5. Det finns så mycket av det självutnämnt höga som, när man ser närmare på det, bara är pinsamt och pretentiöst.
Men vad pratar jag om? Vi vet ju fortfarande inte vad herr Weyler menar med högt och lågt. Och använder man min “definition” så är allt tal om högt och lågt irrelevant eftersom ett ytterst litet antal verk eller kulturyttringar kan anslutas helt och fullt till den ena eller andra kategorin.
Så, ut med språket, herr Weyler.
Apropå Håkan Engströms något ängsliga blogginlägg med hänsyftning på Plutos plötsliga statusförlust i solsystemet (för övrigt ett intressant inlägg – läs listan på andra ickesanningar!) funderar jag lite över det här med vad som är vad och vem som bestämmer vad som är vad. Hur bestäms sådant? Vem bestämmer till exempel vad som är tonen A, traditionellt 440 Hz men varierad bland olika orkestrar? Men vem har bestämt att det är just 440 Hz som ska gälla? Och när hände det?
Lämnar vi musikens värld och går till religionens blir situationen betydligt klarare om än inte ett dugg mindre bisarr. Inom till exempel kristendomen har människor bestämt (vilket det finns protokoll på) att Gud är treenig, att Jesus hade dubbla naturer (en gudomlig och en mänsklig, oupplösligen förenade men ändå inte synonyma) och att påven är ofelbar, bara för att nämna några av alla de myriader beslut som fattats bara av den katolska kyrkans olika koncilier, möten och befattningshavare.
Allsmäktighet är således en fråga om trovärdighet. Den som förutsätts ha störst myndighet i en fråga – internationella astronomförbundet, romersk-katolska kyrkan eller vem det vara månde – har beslutanderätt. Sanningen är inget annat än det som står i besluten. Vad övrigt är är lögn och förbannad dikt.
Eller?