Under den amerikanska presidentvalskampanjen 2008 var det många både där och annorstädes som gnolade på och säkert också instämde i den endera parodiska eller underliga politiska sängkammarsoullåten “I Got A Crush… on Obama” Även om låten var avsedd som en parodi på hysterin kring presidentkandidaten och trots att dennes kampanj tog avstånd från den var det åtminstone många svenskar som tog den till sitt hjärta, med eller utan ironi.

När Barack Obama nu suttit i Vita huset i två år har de inte bara de politiska utan även de musikalisk-parodiska tongångarna förändrats. Av en president Barry White har det nu blivit vad jag med min dessvärre något bristande terrängkännedom i hiphopkretsar skulle beteckna som en president Ol’ Dirty Bastard.

Oavsett vilken artist man anser att presidenten liknas vid så är det här riktigt bra. Man kan nämligen inte annat än applådera komikern James Davis och filmskaparen Martin Usher för deras höga ambitionsnivå med den vänliga och hysteriskt roliga Obama-parodin “Head of the State” (baserad på den betydligt mindre humoristiska “Hard in da Paint” av den fullkomligt distanslöse Waka Flocka Flame, något av en hiphopens Joey Killer om man ska tro en med illa dold munterhet infogad kommentar om artisten i en en artikel om parodi i New York Times). Sedan kan man förstås diskutera hur trångsinta amerikanska högertomtar reagerar på tilltaget.

Jag själv undrar mest vilken svensk eller för den delen europeisk politiker som skulle kunna komma i fråga för något sådant här. Det är kanske bara att inse att en sådan här hommageparodi bara kan ges en gång åt en enda person. Vissa saker är unika även i politikens trampkvarn.

Det har tydligen skrivits en del om det härligt okritiska reportaget om det lyxrenoveringsivriga jurist- och finansvalpsparet som publicerades av DN Bostad. Jag noterar att en frilans står bakom denna veritabelt prunkande text. Och som ett brev på posten inkommer den förnämliga Isabelle Ståhl med en spetsfundig omtolkning av texten, vinklad för (enligt klichén) frilansjournalistiska förhållanden.

För den som liksom jag roas barnsligt av anagram finns här en med rätta populär och tämligen flexibel tjänst för anskaffande av dylika.

Jag upphör aldrig att fascineras av politisk musik. Här kommer ännu ett exempel på det intressanta förhållandet att i övrigt otidsenliga musikstilar osvikligen tas till heder av partier som vill peppa väljarskarorna med någon liten trudelutt. Den här är från MUF, heter “Sverige jobbar!” (sic) och är en sönderkokt blandning av Patrik Isaksson, Tomas Ledin och något onämnbart amerikanskt snällrockband från cirka 1997. Textmässigt underträffar den för all del inte så mycket av den oftast mer påflugna pamflettering man ägnar sig åt i det politiska motståndarlägret. Man kan verkligen fråga sig varför ideologier (eller, tja, sakfrågor, kanske) som ska motivera en stor grupp människor att styra ett helt land inte ens kan omsättas i vettig konst. Brister det i passionen?

Miljöpartiets Yvonne Ruwaida upphör aldrig att förvåna. Senast har hon tydligen i en debatt om den diskutabla transportsatsningen Förbifart Stockholm förespråkat att huvudstadens centralt belägna butiker bör frakta sina varor nattetid per tunnelbana.

Med sådana tillskyndare behöver miljön inga fiender.

Det är ju lite typiskt att den mig veterligt första ickeisländska mediekälla som uppmärksammar Reykjaviks nye borgmästare Jón Gnarr på bredare front är New York Times. Hur som haver: läs och begrunda partiet Besti Flokkurinns (Det bästa partiet) och dess ledares öden. Onekligen fascinerande! En vettig, ickefascistisk variant på Ny Demokrati-effekten, om man så vill: ett missnöjesparti som faktiskt verkar ha vissa poänger.

Jag skulle uppdatera mitt CV och behövde en engelsk översättning av en akademisk titel. Jga hittade det jag sökte hos Uppsala universitet där man vänligt samlat ihop en rad engelska översättningar av svenska akademiska (och med akademin på ett eller annat vis samhörande) titlar i en behändig lista. Man kan dock undra om inte titeln ekonomibiträde fått en i finanskrisen närmast freudiansk felskrivning som översättning. Enligt denna lista bör svenska ekonomibiträden nämligen tituleras cleaner.

Tumbabon som enligt en artikel i Sydsvenskan tydligen lämnat in ett förslag till Malmös kommunfullmäktige om att staden, som ett led i sin internationella profilering, i icke svenskspråkiga sammanhang borde kallas Mothvirgin, är förmodligen inte bara lite spånig utan även lite efter. Senast jag själv skämtade på det här viset, vilket måste ha varit i början av 1990-talet, kallade jag alltid Malmö för Mothmaid, vilket i mitt tycke är en bättre översättning på samma töntiga tema.