Av Fredrik Fischer, januari 24th, 2010%
Jag gillar verkligen Per Svenssons rätt lättsamma artikel i dagens Sydsvenskan där han på sedvanligt stilistiskt hög och roande nivå drar de rätt uppenbara parallellerna mellan Mozarts Trollflöjten och Dan Browns Den förlorade symbolen. Samtidigt undrar jag vad dess minst sagt kryptiska nedryckare ska betyda:
Mozarts “Trollfåtöljen” är ett måsterverk som inbjuder till tolkningar över hela skalan. Per Svensson blåser liver i några av dem.
Är detta en vink om hur många remixer operan tål eller bara ett resultat av en överförfriskad eller -trött redigerare?
Av Fredrik Fischer, december 24th, 2009%
Sedan SMS-knackandet började underlättas av det populära ordgissningssystemet T9 har det blivit något av en sport att hitta roliga eller konstiga ordförslag som dyker upp i mobilen när man minst anar det (se exempelvis denna artikel i Språktidningen). Sedan google för en tid sedan började med något liknande – att gissa vad man vill söka efter och fylla i sökfältet med förslag samtidigt som man skriver in dem – har det uppstått en liknande trend för detta fenomen. Det har heller inte dröjt länge förrän detta fenomen i sin tur fått en egen hemsida. (via Google Operating System)
Av Fredrik Fischer, december 8th, 2009%
Sydsvenskan meddelar att det på initiativ av Dansk Folkeparti tagits kontakter mellan de danska och svenska riksbibliotekarierna för att förmå svenskarna att återlämna Jyske lov, en landskapslag (möjligen jämförbar med Västgötalagen (fast här är jag osäker)), stadfäst år 1241. Detta sker, mer eller mindre öppet, med helt nationalistiska förtecken.
Man kan undra vad Sverigedemokraterna skulle kunna få för sig att kräva tillbaka utifrån i det fall de kommer i en sådan ställning att de kan göra politisk verklighet av sådana krav. Skulle den slemme Åkessons underhuggare möjligen vilja återta de svenska kolonierna i USA? Sankt Bartolomé? Eller kanske något av drottning Kristinas eller den heliga Birgittas kvarlåtenskap (den förras kvarlevor, månne?)?
Man kan bara hoppas att den här sortens 1800-talsmässiga utspel och påfågelaktiga markeringar behandlas med rättmätigt löje.
Av Fredrik Fischer, november 17th, 2009%
Hos Björn Wiman hittar jag, i sällskap med en anekdot från densammes påhugg som barmästare på numera endast i hävderna ihågkomna etablissementet Monte Carlo, ett videoklipp som måste vara ett av de märkligaste exemplen på politisk marknadsföring någonsin. Jag är ingen varm vän av Dry Martini, men man behöver inte heller vara det öfr att tycka att Hans Rothenborg (m) våldför sig på både det ena och det andra i denna mycket konstiga snutt av vad jag antar är ett försök till lite ny, käck reklam för det egna partiet.
Vad månde komma härnäst? Mona Sahlin som illustrerar socialdemokraternas ideologiska förvirring med en präktig häxa? Lars Ohly som rör om i sin vodka med en Kalasjnikov? Eller Göran Hägglund som i sant verklighetstrogen anda dricker mjölk vid sitt köksbord medan ett koppel laestadianer gör tedricka i fönstret bakom honom?
Uppdatering: Se även Sydsvenskan.
Av Fredrik Fischer, november 11th, 2009%
Det är inte utan att jag för en gångs skull håller med Anders S Nilsson i hans irritation över hur ledningen på TV4 hanterat det potentiellt delikata ärendet med den sverigeodemokratiske partiledaren Jimmie Åkessons medverkan i programmet Parlamentet. Argumentationen tycks, som Nilsson menar, vara att Åkesson och hans meningsfränder inte bör synas alls, vilket är den besynnerliga och kortsiktiga inställning som många tidigare förfäktat. För min del tror jag att det är betydligt bättre att låta denne synnerligen osympatiske pseudopolitiker framträda i all sin beklämmande ynklighet inför öppen ridå och att se till att han i det allmänna medvetandet blir det skämt han och hans parti borde vara i stället för de förment missförstådda martyrer de vill vara.
Uppdatering: jag hade nästan glömt bort att partiet ju tidigare bevisat sig kapabla till stor humor.
Av Fredrik Fischer, november 11th, 2009%
Via Johan Hiltons blogg hittar jag en hysteriskt lustig artikel i Hallandsposten vari redogörs, inte utan viss spefull munterhet, för exakt hur yra i mössan kommuntjänstemän kan vara. Kristiina Kosunen Eriksson, kommundirektör i Laholms kommun, lär möjligen ha önskat rulla hatt men riskerar att se sitt (bildliga) huvud rulla i stället, åtminstone i den folkliga opinionen. Å andra sidan tycks denna del av kommundirektörens anatomi redan utöva ett visst mått av (återigen bildlig) rotation.
Det här är förmodligen det närmaste jag någonsin kommer att komma modebloggande.
Av Fredrik Fischer, november 11th, 2009%
Det var det här med det samtidiga innehavandet och konsumerandet av smärre kaffebröd. Kyrkans Tidning berättar om Humanisternas grämelse över att, i enlighet med ett beslut anno 2006, inte åtnjuta statsbidrag som andra trossamfund. Ordförande Christer Sturmark utvecklar förbundets (eller möjligen sin egen) illa dolda förtrutenhet över förfördelningen i en argumenterande artikel i Västerbottens-Kuriren.
Man kan å ena sidan naturligtvis generellt hålla med Sturmark om det besynnerliga i att en stat som Sverige tilldelar trossamfund miljontals kronor i statliga medel. Å andra sidan luktar hela artikeln tiggarbrev och avundsjuka lång väg. Det rimliga vore väl att en organisation som öppet bekämpar gudstrons och religionens inflytande i samhället helt och hållet skulle vända sig emot ett sådant här förfarande. I stället vill Sturmark uppenbarligen att Humanisterna ska betraktas som ett trossamfund bland andra, till synes av något slags likvärdighetsprincip men av allt att döma av rent ekonomiska skäl. Han undviker sorgfälligt att nämna siffror när han gör svepande påståenden som att Humanisterna företräder en livsåskådning som omfattas av en väldig massa svenskar, att Humanisterna har långt fler medlemmar än de buddhistiska trosinriktningarnas samarbetsorgan och så vidare. Vore han trogen sin egen upplysningsfilosofi vore det väl på sin plats med lite vetenskaplig hederlighet.
Och vad den saken beträffar är det besynnerligt vilka krumsprång han gör för att få med det transcendentala i Humanisternas världsbild. Nej, de har ingen gudstro eller tro på något överjordiskt styrande, men jo, man kan få “gränsöverskridande upplevelser” av sådant som naturen eller musik. Denna slags upplevelser är tydligen helt OK enligt Sturmark. Det torde med andra ord vara fritt fram för mystiker av alla de slag att ansluta sig till hans led så länge de talar tillräckligt tyst om att de är religiösa. Eller möjligen så länge plånboken är tjock nog.
Av Fredrik Fischer, november 10th, 2009%
Det talas så mycket om vilken kolossal informationskälla Internet är. Vissa hävdar att den är oändlig. Glädjande nog kan man svara dessa med ett emfatiskt “Pyttsan“.
Av Fredrik Fischer, oktober 19th, 2009%
Johan Hilton skriver det mesta av det som behöver skrivas i det skräckparodiska efterspelet till sverigedemokraternas (av Hilton mycket pregnant benämnda “det folkhemsrasistiska skitpartiet”) partisekreterare Björn Söders illitterata hänvisningar till Bröderna Lejonhjärta såsom en kampbok för partiets egen sak enbart baserat på att man, enligt Söder, liksom karaktären Skorpan “ser ljuset”. Jag vore rent kursivt intresserad av en smula lindgren-exeges från partisekreteraren eller någon av hans hejdukar, enbart för att ytterligare öka den munterhet vilken Hiltons reflektioner i ärendet bistår med.
Det är för resten fullkomligt obegripligt för mig hur man ska kunna ta ett parti på allvar som på detta vis gång på gång skämmer ut sig. Skulle de komma in i riksdagen skulle en hel kår av politiska satiriker behöva se sig om efter nya arbeten – inte på grund av utrensningar av politiskt obekväma element (även om sådana säkert skulle vara önskvärda i dessa nödtorftigt maskerade brunsåsars led) utan för att verkligheten i så fall skulle överträffa även ordentligt skruvade nidbilder (och det där gäller även er i viss mån, herr socialminister).
Av Fredrik Fischer, oktober 13th, 2009%
Ibland går det fort när man ska berätta något roligt. Sydsvenskan bidrar med dagens parad av festliga felskrivningar apropå Plácido Domingos inhämtande av Birgit Nilsson Prize vid en ceremoni på tisdagskvällen (kursiveringen är gjord av mig för tydlighetens skull).
Priset delades ut i Operahuset och prisutdelare var kung Carl XII Gustav.
Jag är ingen större monarkist, men nog heter väl ändå Sveriges nuvarande kung Carl XVI Gustaf? Och om det är Kungliga Operan de menar så är det bara underligt att kalla det “Operahuset” (framför andra?), särskilt med tanke på hur hårt kritiserat just själva huset är från alla möjliga håll.
Under kvällen hälls varma tal till Birgit Nilssons ära.
En liten petitess, men jag får hur som helst bilden av hur man bokstavligen häller ut för konsumtion (eller möjligen insmörjning) lagom tempererade hyllningstal från scenen. Men det är kanske bara jag (och ja, det är klart att jag vet att ä sitter bredvid ö på tangentbordet).
Bland artisterna som hyllade världsstjärnan fanns bland andra den svenska operasångerskan Nina Stemme som framförde Isoldes kärleksdöd ur Wagners “Tristian och Isolde”.
Hej tautologi. Och ett i räcker.
– Jag har fått många priser och ärats i mitt liv, men det här är en av de största, om inte det största ögonblicket i mitt yrkesliv. Jag har inte ord att utrycka min tacksamhet vad det betyder för mig.
Han måtte ha varit mycket rörd, den gode Plácido, för att en av världens mest vältaliga företrädare för operakonsten skulle svamla så här verkar lite otroligt.
Det jag egentligen försöker säga med det här inlägget är att man inte med någon som helst trovärdighet kan argumentera för nyttan med eller nödvändigheten av medier man ska betala för (eller journalister som ska få betalt) så länge det produceras så här dåligt korrekturlästa texter. Bara som exempel.
|
|
|
