Under de få ögonblick jag hittills lagt på fotbolls-VM undrade jag till en början vad det var för ihållande surr som uppfyllde den ljudande delen av matchen. Det var förstås vuvuzelor och inte någon ilsken och idrottsligt engagerad insektsart. Nu hotar arrangörerna att förbjuda tutandet i vuvuzelorna eftersom det sägs störa spelet. Frankrikes lagkapten Patrice Evra påstår till och med att publikens vuvuzeladrivna påhejanden var orsaken till att man spelade så dåligt mot Uruguay. Att man skulle ha fått undermålig träning har naturligtvis inget med saken att göra.

Skulle vuvuzelorna förbjudas på arenorna kommer det dessvärre att innebära ett slut på det enda som hittills skiljt detta VM-slutspel från vilket som helst dito i Allsvenskan. Om det nu är så förbålt svårt att höra vad förbundskaptenerna ropar ut mot planen är det väl bara för spelarna att ta lite egna initiativ. Herregud, det är fotboll. Det är varken svårare eller lättare än så.

Som varm vän av katter har jag med visst intresse följt Apples namngivning av sitt operativsystem Mac OS X efter olika stora katter. Det har varit pumor, tigrar, leoparder, snöleoparder och jaguarer hittills. Nu, meddelar teknikbloggen på New York Times, börjar det bli ont om kattdjur att döpa operativsystemets kommande versioner efter. De enda arter man på bloggen menar återstår, utöver de många vars namn slutar på “cat”, är lodjur och lejon.

Själv tycker jag att det inte borde vara något större problem att döpa operativsystemet efter olika slags katter. Det finns en hel rad raser att välja på (vem skulle inte vilja använda Mac OS X Maine Coon eller, för den lite mer modeste, Mac OS X Moggie?) och om eller när dessa eventuellt tar slut finns det 114 arter i överfamiljen kattliknande djur att välja bland.

Vem behöver en seriös diskussion om övervakningssamhället och kring de rutinmässiga, politiskt sanktionerade integritetskränkningar som snart är så vanligt förekommande att vi inte tänker på dem? Herregud, det är ju bara kul att Gowalla (vem vet, det kanske bara handlar om att jag inte skaffat mig en iPhone (än)?). Men jag känner mig genuint olustig inför alla de rätt allvarliga implikationer detta ständiga (fysiska, verkliga) positionerande har. Det är lite väl kortsiktigt att bara diskutera de annonsmässiga och kommersiella fördelarna med de små prickarna på kartorna – som om allt bara handlade om en kul grej – och bara högst kursivt beröra vad inte fullt så välvilliga element (hej svenska staten!) skulle kunna göra med den data om våra vanor, våra vägar, våra vänner och våra liv som de olika tjänsterna, i namn av spel och skoj, samlar in. Och vad gäller alla påhittade incheckningar: i takt med att annonsmarknaden på de här tjänsterna växer ekonomiskt kan man nog räkna med att deras precision och möjligheterna att fulpositionera sig ökar respektive krymper rejält.

Vem behöver övervakningskameror? Gör det bara tillräckligt attraktivt och spännande att checka in var man än befinner sig, oavsett vem man är, oavsett vem man gör, så kan man skaffa sig en häpnadsväckande bra bild av både det ena och det andra. Konspirationsteoretiskt? Självklart. Men varför inte? Lite tillspetsat skulle ju Svenska Spel kunna göra gemensam sak med statens olika säkerhetstjänster i en svensk Foursquare-ripoff (FRAsquare, kanske?) och inhösta gott om pengar från annonsörerna och ännu mer livsdata från medborgarna, eh, förlåt, spelarna.

Det var dagens dos av förföljelsemani. Cirkulera.

Som Martin Aagård påpekar känns hela diskussionen kring Björn af Kleens olovandes citat ur diverse massmediala namns statusrader på Facebook milt sagt hysterisk. Det vore ju en sak om det hade handlat om djupt personliga yttranden, men här handlar det om spontana recensioner av ett TV-program, som jag förstått det dessutom gjorda i samband med sändningen och alltså samtidigt som var och en kunnat göra sig en egen uppfattning i ärendet. Visst, det hade varit hyggligt av af Kleen att be om lov, men är dessa åsikter å andra sidan så kontroversiella att det finns skäl att bli upprörd då de förs vidare utan uttryckligt godkännande?

Det största problemet i sammanhanget är egentligen att af Kleens tilltag skapar ett slöseri med både papper och skribentarvoden som jag inte borde vara motiverbar vare sig ur miljömässig eller ekonomisk synvinkel.

Föga oväntat stoppar EBU nu Georgiens eurovisionsschlagerfestivalbidrag på grund av dess tämligen osubtila politiska budskap (titeln lyder “We don’t wanna put in”, men betonas så att adressaten framgår med all önskvärd tydlighet). Själv tycker jag förstås att det hade blivit bra mycket mer bett i festivalen om politiska budskap hade fått framföras. Kanske man rent av kunnat lösa en del tvister på så vis? Det enda EBU lär åstadkomma med detta kryperi för Kremls koriféer är en svindlande popularitet för Stephane & 3G:s originaltext och inte den politiskt tillrättalagda version som kommer att framföras i Moskva.

Föga överraskande har det nu, enligt en artikel i New York Times, visat sig att kvartetten som spelade just innan Barack Obama svor den amerikanska presidenteden i tisdags spelade playback. Det var helt enkelt för kallt för att kunna spela problemfritt och för viktigt att allt gick rätt till för att våga chansa.

Man får hoppas att domen mot de fyra inte blir alltför hård. Det var ju trots allt inte precis musiken som var huvudnumret. I synnerhet inte som just det visade sig ha vissa smärre svårigheter.

Jag brukar få mina footlongs bredda på var sin halflong. Varför får jag dem bredda på en helfotsbrödbit nu helt plötsligt, vilken sedan ska skäras i två delar? Rubba inte mina cirklar!

(föranlett av ett besök på Subway.)