AnnCharlotte Martéus bloggar så här i Pride-tider (även om det förhoppningsvis hade tagits upp någon annan gång också) om det roliga lilla ordet toevah vilket vanligen översätts “styggelse” i bibliska sammanhang men som tydligen snarare handlar om en förbjuden kultisk sedvänja, förbjuden för ett folk men tillåten för andra. Denna lilla lingvistiska exposé har relevans eftersom toevah är det ord som används i Tredje Mosebokens av kristna och andra fundamentalister föregivna förbud mot homosexuella handlingar. Det handlar alltså egenltigen inte om att detta skulle vara en styggelse, som översättningar världen över lydit i flera hundra år, utan en religiös handling som är tabu för, i det här fallet, israeliter.

Beatrice Ask försöker att hävda att Vänsterpartiet i en motion (som hon inte direkt hänvisar till i sin artikel) vill legalisera narkotikaanvändning. Redan i detta har hon fel: Vänsterpartiet vill enbart häva det så kallade konsumtionsförbudet (dvs göra det lagligt att inta narkotika) för att på så sätt göra frågan om vård av narkotikaberoende till ett ärende för de sociala och behandlande myndigheterna snarare än för de polisiära.

Ask menar att Alliansens “restriktiva” (även om “repressiva” vore ett bättre ord) narkotikapolitik är den enda vägen till ett bättre samhälle. Som stöd för detta anför hon en undersökning gjord av United Minds på uppdrag av Moderaterna av vilken hon drar slutsatsen att hon och allianspartierna har det svenska folkets stöd för denna politik.

Jag vill inte heller ha en rödgrön valseger, men det går inte att stillatigande iaktta de monstruösa följder som Asks och hennes hejdukars monumentala okunskap och brist på förståelse för detta ämne får.

För det första: narkotikaberoende är ett sjukdomstillstånd som kräver behandling och inte bestraffning. Att det förekommer brottslig verksamhet i samband med narkotika är en helt annan sak: denna ska naturligtvis beivras enligt lagens föreskrifter. Det är ingen som grips för sitt beroende av nikotin eller alkohol, däremot förekommer tack och lov omfattande vårdinsatser för att hjälpa de beroende med både själva tillståndet och därav följande komplikationer. Uppstår någon brottslig situation (rattfylleri, våld i samband med alkoholförtäring och så vidare) ska dessa, som sagt, självfallet hanteras av det juridiska systemet.

För det andra: vad människor stoppar i sig själva är deras ensak så länge deras konsumtion av vilken substans det vara månde inte går ut över det egna eller någon annans välbefinnande.

För det tredje: den bisarra drogtestariver som Ask et consortes genomdrivit mot Sveriges ungdomar kan bara få till följd att förekommande missbruk blir svårare att upptäcka och behandla, helt oavsett de oacceptabla integritetsrelaterade konsekvenser denna syn kan få för ett stort antal ungdomar (varvid deras förtroende för stats- och ordningsmakten väsentligen kommer att reduceras).

För det fjärde: Ask redovisar inte den undersökning från United Minds beställd av Moderaterna som hela hennes argumentation bygger på varken i fråga om utformning, innehåll eller resultat (utom det senare i svepande ordalag). inte ens en liten länk får vi. Skärpning, ministern.

Läs även Stardust/a>s utmärkta kritik av Asks utspel.

Så har justitierådet Anna Skarhed på uppdrag av regeringen utrett hur bra lagen om förbud mot köp av sexuell tjänst (“sexköpslagen” i folkmun) är. Det heter förstås att justitierådet skulle utvärdera lagens effekter, men eftersom det av direktivet framgick att utredningen inte fick föreslå någon inskränkning av lagens nuvarande omfattning eller, Gud förbjude, avskaffande av densamma, förefaller ändamålet som ryggkliare ha varit etablerat redan från början.

Louise Persson sammanfattar i ett utförligt inlägg det mesta av den kritik som går att anföra mot denna av allt att döma skamliga text. Det som slår mig vid läsning av de olika kritikernas anföranden mot utredningen är hur akademiskt ohederlig och torftig den verkar vara. Och jag som trodde att statliga utredningar var tänkta att utgöra sinnebilden för hur forskning ska bedrivas: det handlar ju trots allt om rätt mycket viktigare saker än en genomsnittlig C-uppsats i statsvetenskap, vilken emellertid (helt korrekt) nagelfars med avseende på metod och utförande.

Så har det (äntligen!) dykt upp en rapport som gör gällande att Lundin Petroleums styrelse, däribland Sveriges sittande utrikesminister Carl Bildt, kände till de folkrättsbrott som begicks i samband med de folkförflyttningar i Sudan som företaget tvingade fram under slutet av 1990-talet. Än så länge är den tillgängliga informationen något knapphändig men rapporten är enligt en tjänsteman vid den svenska polisen sannolikt graverande nog för att väcka åtal mot Bildt.

Det här är inte precis oväntat. Frågan har hela tiden varit när och inte om Lundin Petroleums blodiga sedelbuntar skulle bli en belastning för ministern och ministären. Nu vore det hög tid för Bildt, som sedan 2006 års återupphöjelse till, som han själv framställer sig, oförvitlig internationell storspelare varit påfallande tyst i ärendet, att yttra sig: endera erkänna sin skuld eller föra fram godtagbara bevis för motsatsen.

Men han tiger som muren numera. Till skillnad från i början av detta decennium, då han bland mycket annat jämförde det sudanesiska folkets lidanden under dagliga våldtäkter, mord och andra våldsamma förnedringar till följd av oljebolagets hänsynslösa vinstjakt med det besvär genomsnittssvensken har vid ett vägbygge.

Det är, som Johannes Forssberg skriver, skamligt att en politikers ömma ego i Sverige är viktigare än hundratusentals fördrivna, våldtagna och mördade människors liv i Sudan.

Det är inte alltid lätt att avgöra vad man får och inte får enligt svensk lag, men det här känns snurrigt i överkant. En man från Stockholm som dömts för försök till köp av sexuell tjänstanser sig ha blivit utsatt för brottsprovokation eftersom den han enligt domen försökte köpa sex av var en civilklädd kvinnlig polis. Brottsprovokation (att förmå en person att begå ett brott för att kunna sätta fast densamme för detsamma) är förbjudet i svensk lag medan bevisprovokation (att till exempel följa efter en person som man tror kommer att begå brott för att gripa vederbörande när det faktiskt hänt) är fullt lagligt. Polisen hävdar, föga överraskande, att det man sysslade med var bevisprovokation.

Det må vara hänt att Sveriges Radios nyhetsartikel i ärendet är taffligt skriven, men om så inte är fallet och formuleringarna i den stammar från personer inom polisen är det här mycket konstigt.

Mannen gick till fram till kvinnan en natt i augusti i fjol, utan att veta hon var en polis som just då arbetade i en insats mot prostitution.

Sist jag såg efter var prostitution tillåtet och köp av sex förbjudet. Man kan tycka vad man vill om sexköpslagen, men om polisen i Stockholm aktivt går ut i kampanjer mot prostitution, begår de då inte ett lagbrott?

Enligt [mannens] berättelse körde han taxi den aktuella kvällen och gick fram till poliskvinnan för att fråga om hon behövde åka någonstans. Han frågade om hon sålde sex, hon sa ja och var både flirtig och påstridig. Utan avsikt att köpa sex föreslog han ett belopp. Därefter greps han.

Man kan förstås fråga sig varför en person föreslår ett belopp efter en fråga om en annans sexuella tjänster är till försäljning om det inte finns en avsikt att köpa en sexuell tjänst, men å andra sidan förefaller ju polisens uppträdande onekligen, åtminstone för en utomstående lekmannabetraktare, vara en brottsprovokation. Hade sagda polis hållit sig i en bil och betraktat en potentiell affärsuppgörelse mellan två kontrahenter i ett sammanhang där det faktiskt var fråga om köp av sexuell tjänst och sedan tagit köparen på bar gärning kan man sannolikt med gott lagstöd framhålla detta som bevisprovokation.

Sedan kan man förstås undra varför den åtminstone i sina egna ögon ständigt hårt ansatta ordningsmakten ska arrangera utomhusmaskerader i stället för att endera bedriva ett fruktbart spaningsarbete för att sedan kunna gripa faktiska brottslingar eller höja rösten mot den kontraproduktiva lagstiftning mot köp av sexuell tjänst vars enda resultat blivit att de verkliga övergrepp som sker i dessa sammanhang blivit ännu svårare att upptäcka och beivra.

Ordföranden för den katolska kyrkans troskongregation, Charles Scicluna, på vars bord den minst sagt besvärliga frågan om de många katolska präster som förgripit sig på barn genom åren hamnat, har nu tagit bladet från munnen. Enligt Kyrkans Tidning som citerar AFP har Scicluna gjort uttalanden, med hänvisning till Gregorius den Store, som antyder att präster som begått sexuella övergrepp mot barn får ett hårt strraff i helvetet.

Kan man inte administrera vederbörlig lagföring och påföljd i detta livet får man med andra ord se till att de hinsides makterna får ta hand om den saken. Frågan är om man härmed skjuter problemet uppåt eller neråt i beslutsgången.

Att låta ett barn blåsa i alkolåset för att kunna köra rattfull är inte precis stämpling till mord, men nog borde denna potentiellt dödliga förslagenhet få en mer kännbar påföljd än två månaders fängelse? Och nu menar jag inte ett längre fängelsestraff: ett körförbud och förbud att äga bil under något år eller så vore kanske mer passande. Förutom (och det ska inte uppfattas som ett straff) instruktion i alkoholhantering.

Det är inte dumt att bli ställd mot väggen, att få sina åsikter prövade och belysta från ett, som det i förstone upplevs, oväntat och provocerande, men självfallet logiskt, håll och plötsligt se deras skröplighet. Det är en av många förtjänster i Jesús Alcalás artikel angående Sveriges paradoxala sexuallagstiftning. Självfallet har den grötmyndiga moraliska indignationen redan börjat ta sig uttryck i artikelkommentarerna.

Jag gissar att jag själv och alla andra som intar en positiv hållning till denna text kommer att stämplas som incestförespråkare och förtäckta våldtäktsmän av sexualkonservativa bedömare. Det är dock svårt att komma ifrån att det ligger en hel del i vad Alcalá säger och att det svenska samhället och världens många religiösa samfund har precis lika liten rätt att snoka i vad folk gör i sina sängkamrar (eller var de nu föredrar att vara sexuella med varandra eller sig själva).