AnnCharlotte Martéus bloggar så här i Pride-tider (även om det förhoppningsvis hade tagits upp någon annan gång också) om det roliga lilla ordet toevah vilket vanligen översätts “styggelse” i bibliska sammanhang men som tydligen snarare handlar om en förbjuden kultisk sedvänja, förbjuden för ett folk men tillåten för andra. Denna lilla lingvistiska exposé har relevans eftersom toevah är det ord som används i Tredje Mosebokens av kristna och andra fundamentalister föregivna förbud mot homosexuella handlingar. Det handlar alltså egenltigen inte om att detta skulle vara en styggelse, som översättningar världen över lydit i flera hundra år, utan en religiös handling som är tabu för, i det här fallet, israeliter.

Detta med Sven Otto Littorin och hans eventuella förehavanden med en prostituerad har återigen aktualiserat den ömsom hyllade och ömsom utskällda sexköpslagen. Själv tycker jag att den är direkt förkastlig helt enkelt eftersom den har en moralistisk syn på vilka yrken som är OK och inte. Frivillig prostitution, liksom andra yrken man väljer utifrån sin fria vilja – dansare, journalist, badvakt, politiker, trädgårdsarbetare, rörmokare, skidinstruktör eller vilket annat arbete som helst – bör vara tillåtet för vem som helst att ägna sig åt i den utsträckning vederbörande finner lämplig. Trafficking och annan människohandel, dit frivilligt sexarbete naturligtvis inte räknas, behandlas av annan lagstiftning och bör beivras i enlighet härmed.

Så enkelt.

Ändå pratas det upphetsat om gredelina kuvert och om hur fantastiskt framgångsrik den nuvarande lagstiftningen är på att bekämpa förutsättningarna för vad som borde betraktas som vilket annat yrke som helst i en sansad demokratisk diskussion.

Läs Isabelle Ståhl.

Camilla Lindberg, riksdagsledamoten på den vita springaren från FRA-omröstningen för vad som känns som evigheter sedan, klär sig nu i björnkostym och rycker ut till förment försvar av Sveriges sexarbetare i en intervju i Dalarnas Tidningar där hon föreslår kontrollerade bordeller som en lösning på sexköpsproblematiken. Jag tycker inte om sexköpslagen men har hittills inte hittat någon som på ett mer direkt sätt gör processen kort med Lindbergs argumentation än Laura Agustín:

Sexköpslagen was envisioned as a way to legislate jämställdhet – ’send a signal’ about what is right and wrong in sexual relationships. The problem is it requires all women to feel the same way about sex. Nowadays, arguments about sexual behaviour revolve around rights, the idea that people can choose for themselves what activities they want to engage in and with whom. As we come to understand the enormous diversity of sexual desire, so we need to accept that, for some, money has no special ability to ruin the experience. Everyone doesn’t feel the same way about sex: it’s an anthropologist’s truism but nonetheless true.

For those interested in women’s rights, the question is how to promote the autonomy of as many women as possible, not the achievement of laws that embody some correct ideological stance.

I linje med min övertygelse om att det nuvarande medietempot är lite för snabbt vill jag nu, som antagligen (och eventuellt med viss stolthet) den siste i raden, tipsa om en krönika av Lisa Magnusson där hon på ett förtjänstfullt sätt gör upp med den språkliga skvadern “hen” och dess inte på något vis sympatiska implikationer.

En stolle vid namn Ramin Setoodeh har yttrat sig i Newsweek rörande det, som han ser det, omöjliga för en homosexuell skådespelare att trovärdigt spela en heterosexuell karaktär. Han exemplifierar med bland andra Jonathan Groff och Sean Hayes, båda öppet homosexuella och båda (Groff i TV-serien Glee, Hayes i Promises, Promises på Broadway) aktuella i roller med heterosexuell läggning. Setoodeh menar bland annat att man inte kan få bilden av en teaterfjolla ur huvudet när man ser Groff le eller hör honom skratta och att Hayes, efter att i flera år ha spelat och gjort sig till en del av det kollektiva amerikanska medvetandet som den mer än lovligt teatrale teaterfjollan Jack i TV-serien Will & Grace, nu framstår som en tafatt homosexuell i en roll som, enligt Setoodeh, kräver machismo (vilket han alltså påstår är omöjligt för en homosexuell man att utstråla).

Det här är förstås rena stolligheter och, vilket måste understrykas, subjektiva uppfattningar (även om Setoodeh så gott han kan försöker göra dem till allmänt vedertagen sanning). Det är dock viktigt att bli påmind om och bekämpa de skumraskåsikter som av den dagliga rapporteringens prioriteringar att döma allt som oftast hålls isolerade till kuriösa och i värsta fall mycket otäcka uppträden i bokstavligen gudsförgätna småländska avkrokar. Och vad gäller själva sakfrågan summerar Sean Hayes motspelerska i Promises, Promises, den fenomenala artisten och synnerligen rappa debattören Kristin Chenoweth det som behöver sägas på ett förträffligt vis i sitt svar till Setoodeh.

Det har småningom framkomit, i Setoodehs replik till Chenoweth, att Setoodeh själv är öppet homosexuell och ville starta en debatt om varför det inte finns några öppet homosexuella film- eller teaterstjärnor av verklig magnitud (har han aldrig hört talas om Ian McKellen till exempel?) och skälen till detta av honom upplevda förhållande. Nog fick han debatt, men kanske inte riktigt den han önskat sig. Å andra sidan hade det, om Setoodeh nu tänkt sig en seriös och sansad diskussion i ämnet, kanske varit tillrådligt att spara en smula på personangreppen och tarvligheterna rörande de omnämnda (och icke omnämnda) skådespelarnas yrkesutövning.

Naturligtvis är grundproblemet, om det nu alls existerar – alltså att det finns för få homosexuella superstjärnor på scen och film – värt att diskutera. Man kan dock fråga sig om det inte bara handlar om att Setoodeh mest av allt är nyfiken på vad det är för kön på Hollywoodhöjdarnas sängkamrater, vilka motiv som än må ligga bakom och vilka ursäkter han själv än må anföra som svepskäl.

För egen del är jag i en teatersituation monumentalt ointresserad av en skådespelares sexuella läggning. Man är där för att uppleva en berättelse och huruvida den upplevs bättre eller sämre är knappast beroende på med vem eller hur dess berättare väljer att tillbringa sina nätter eller sitt hela liv.

Abortmotståndarna i USA kan beskyllas för mycket, men inte för brist på uppfinningsrikedom. Nu propagerar pro-life-rörelserna exempelvis, enligt en artikel i New York Times, i ökande utsträckning för att “abortindustrin”, och då i synnerhet organisationen Planned Parenthood Federation of America, egentligen bara är smink för att dölja de rasistiskt motiverade förintelseambitioner som abortmotståndarna menar att -förespråkarna i själva verket företräder.

Kanske något för Dan Brown att sätta tänderna i. Och medan han skatteplanerar för ännu en rekordvinst kan vi andra oroa oss för hur lätt det är att spela på känslor och hur svårt det är att övertyga med verifierbar, ofabricerad och korrekt information.