Fredrik Fischer » Kön

Skämskudde och mässhake

Fredrik Fischer — Wed, 19 Jan 2011 20:38:36 +0000

Kyrkans Tidning berättar om ännu ett bigott kryp i prästkrage som borde skämmas ögonen ur sig. Man kan verkligen fråga sig varför inte kyrkokansliet, som är så månt om att Svenska kyrkan ska framstå i bästa möjliga dager, inte sätter ner foten en gång för alla och sparkar ut dessa fördomsföreträdande fossiler (härvidlag ska substantivet förstås i vid mening; det finns gott om yngre förmågor med precis samma bisarra värderingar). Om det handlar om att vända andra kinden till är det bara ren feghet. Det är inte de mer oportunistiska kyrkomännens kinder det handlar om. Det har det sällan gjort.

Mannamod

Fredrik Fischer — Mon, 23 Aug 2010 16:00:36 +0000

Det här

Språkliga villfarelser

Fredrik Fischer — Tue, 27 Jul 2010 16:23:08 +0000

AnnCharlotte Martéus bloggar så här i Pride-tider (även om det förhoppningsvis hade tagits upp någon annan gång också) om det roliga lilla ordet toevah vilket vanligen översätts “styggelse” i bibliska sammanhang men som tydligen snarare handlar om en förbjuden kultisk sedvänja, förbjuden för ett folk men tillåten för andra. Denna lilla lingvistiska exposé har relevans eftersom toevah är det ord som används i Tredje Mosebokens av kristna och andra fundamentalister föregivna förbud mot homosexuella handlingar. Det handlar alltså egenltigen inte om att detta skulle vara en styggelse, som översättningar världen över lydit i flera hundra år, utan en religiös handling som är tabu för, i det här fallet, israeliter.

Skamlag mot samlag

Fredrik Fischer — Tue, 13 Jul 2010 14:19:41 +0000

Detta med Sven Otto Littorin och hans eventuella förehavanden med en prostituerad har återigen aktualiserat den ömsom hyllade och ömsom utskällda sexköpslagen. Själv tycker jag att den är direkt förkastlig helt enkelt eftersom den har en moralistisk syn på vilka yrken som är OK och inte. Frivillig prostitution, liksom andra yrken man väljer utifrån sin fria vilja – dansare, journalist, badvakt, politiker, trädgårdsarbetare, rörmokare, skidinstruktör eller vilket annat arbete som helst – bör vara tillåtet för vem som helst att ägna sig åt i den utsträckning vederbörande finner lämplig. Trafficking och annan människohandel, dit frivilligt sexarbete naturligtvis inte räknas, behandlas av annan lagstiftning och bör beivras i enlighet härmed.

Så enkelt.

Ändå pratas det upphetsat om gredelina kuvert och om hur fantastiskt framgångsrik den nuvarande lagstiftningen är på att bekämpa förutsättningarna för vad som borde betraktas som vilket annat yrke som helst i en sansad demokratisk diskussion.

Läs Isabelle Ståhl.

Om kvinnoförtryck och katter

Fredrik Fischer — Thu, 01 Jul 2010 15:44:23 +0000

Jag hade tänkt att skriva en ifrågasättande text apropå Gudrun Schymans vad-var-det-jag-sa-text på Newsmill angående den negativa “mansrollen” (sic!) som gör att kvinnor misshandlas, våldtas och säljer sex.

Jag invänder å det starkaste mot detta med sexköpen: Schyman tycks inte vara särdeles informerad i ärendet då hon inte med ett ord andas att den största kategorin sexköp enligt samstämmiga uppgifter utförs mellan män. I allt väsentligt håller jag dock i övrigt med i Dilsa Demirbag-Stens utmärkta svar på artikeln där hon utförligen gör upp räkningen med den bisarra skevheten i Schymans och andras argumentation i detta ärende. Med ett väsentligt undantag:

Vi anklagar inte katter för att de jagar möss, det är ju deras medfödda natur.

Det må tyckas vara en petitess, men katters jaktbeteenden – huruvida de till exempel är bäst på att ta och/eller helst jagar möss, andra gnagare, insekter eller fjäderfän – är inte medfödda utan inlärda. Det gör dem visserligen inte mer anklagansvärda på något vis och styrker egentligen på ett lite bakvänt sätt Demirbag-Stens argumentation, men rätt ska trots allt vara rätt. Och i sak håller jag hur som helst med henne.

Kortsynt sexualpolitik

Fredrik Fischer — Thu, 17 Jun 2010 14:45:06 +0000

Camilla Lindberg, riksdagsledamoten på den vita springaren från FRA-omröstningen för vad som känns som evigheter sedan, klär sig nu i björnkostym och rycker ut till förment försvar av Sveriges sexarbetare i en intervju i Dalarnas Tidningar där hon föreslår kontrollerade bordeller som en lösning på sexköpsproblematiken. Jag tycker inte om sexköpslagen men har hittills inte hittat någon som på ett mer direkt sätt gör processen kort med Lindbergs argumentation än Laura Agustín:

Sexköpslagen was envisioned as a way to legislate jämställdhet – ’send a signal’ about what is right and wrong in sexual relationships. The problem is it requires all women to feel the same way about sex. Nowadays, arguments about sexual behaviour revolve around rights, the idea that people can choose for themselves what activities they want to engage in and with whom. As we come to understand the enormous diversity of sexual desire, so we need to accept that, for some, money has no special ability to ruin the experience. Everyone doesn’t feel the same way about sex: it’s an anthropologist’s truism but nonetheless true.

For those interested in women’s rights, the question is how to promote the autonomy of as many women as possible, not the achievement of laws that embody some correct ideological stance.

Om språkliga skott i foten

Fredrik Fischer — Wed, 16 Jun 2010 15:30:39 +0000

I linje med min övertygelse om att det nuvarande medietempot är lite för snabbt vill jag nu, som antagligen (och eventuellt med viss stolthet) den siste i raden, tipsa om en krönika av Lisa Magnusson där hon på ett förtjänstfullt sätt gör upp med den språkliga skvadern “hen” och dess inte på något vis sympatiska implikationer.

Sex and the Sex

Fredrik Fischer — Tue, 08 Jun 2010 13:52:43 +0000

Caroline Ringskog Ferrada-Noli summerar träffsäkert alla mina egna förbehåll (och de är många och starka) gentemot Sex and the City, både TV-serien och filmerna.

Jag kan inte uttala mig om biofilmerna, men helt ärligt har jag aldrig ens varit i närheten av att begripa vad det var som var så feministiskt med TV-serien. Är man ett aktivt subjekt för att man spelar på samhällets objektifierande kvinnosyn? Vad handlade all karljakten om egentligen – en flykt från den så ofta besjungna newyorkska ångesten? Och vad i all världen var egentligen grejen med en finanshaj med ett smeknamn som vore han porrstjärna?

Gråsparvskanonader vid garderobsdörren

Fredrik Fischer — Tue, 11 May 2010 16:02:45 +0000

En stolle vid namn Ramin Setoodeh har yttrat sig i Newsweek rörande det, som han ser det, omöjliga för en homosexuell skådespelare att trovärdigt spela en heterosexuell karaktär. Han exemplifierar med bland andra Jonathan Groff och Sean Hayes, båda öppet homosexuella och båda (Groff i TV-serien Glee, Hayes i Promises, Promises på Broadway) aktuella i roller med heterosexuell läggning. Setoodeh menar bland annat att man inte kan få bilden av en teaterfjolla ur huvudet när man ser Groff le eller hör honom skratta och att Hayes, efter att i flera år ha spelat och gjort sig till en del av det kollektiva amerikanska medvetandet som den mer än lovligt teatrale teaterfjollan Jack i TV-serien Will & Grace, nu framstår som en tafatt homosexuell i en roll som, enligt Setoodeh, kräver machismo (vilket han alltså påstår är omöjligt för en homosexuell man att utstråla).

Det här är förstås rena stolligheter och, vilket måste understrykas, subjektiva uppfattningar (även om Setoodeh så gott han kan försöker göra dem till allmänt vedertagen sanning). Det är dock viktigt att bli påmind om och bekämpa de skumraskåsikter som av den dagliga rapporteringens prioriteringar att döma allt som oftast hålls isolerade till kuriösa och i värsta fall mycket otäcka uppträden i bokstavligen gudsförgätna småländska avkrokar. Och vad gäller själva sakfrågan summerar Sean Hayes motspelerska i Promises, Promises, den fenomenala artisten och synnerligen rappa debattören Kristin Chenoweth det som behöver sägas på ett förträffligt vis i sitt svar till Setoodeh.

Det har småningom framkomit, i Setoodehs replik till Chenoweth, att Setoodeh själv är öppet homosexuell och ville starta en debatt om varför det inte finns några öppet homosexuella film- eller teaterstjärnor av verklig magnitud (har han aldrig hört talas om Ian McKellen till exempel?) och skälen till detta av honom upplevda förhållande. Nog fick han debatt, men kanske inte riktigt den han önskat sig. Å andra sidan hade det, om Setoodeh nu tänkt sig en seriös och sansad diskussion i ämnet, kanske varit tillrådligt att spara en smula på personangreppen och tarvligheterna rörande de omnämnda (och icke omnämnda) skådespelarnas yrkesutövning.

Naturligtvis är grundproblemet, om det nu alls existerar – alltså att det finns för få homosexuella superstjärnor på scen och film – värt att diskutera. Man kan dock fråga sig om det inte bara handlar om att Setoodeh mest av allt är nyfiken på vad det är för kön på Hollywoodhöjdarnas sängkamrater, vilka motiv som än må ligga bakom och vilka ursäkter han själv än må anföra som svepskäl.

För egen del är jag i en teatersituation monumentalt ointresserad av en skådespelares sexuella läggning. Man är där för att uppleva en berättelse och huruvida den upplevs bättre eller sämre är knappast beroende på med vem eller hur dess berättare väljer att tillbringa sina nätter eller sitt hela liv.

Bjälkar, grand och sexualitet

Fredrik Fischer — Mon, 29 Mar 2010 10:52:10 +0000

Kan vi inte bara vara överens om att vi inte vet vem Jesus ville sätta på och att det är upp till var och en att, om vederbörande tycker att det är viktigt, tänka sig sin frälsares sexualitet som hur den vill?

Tydligen inte.

Vi kan, med rätta, våndas över högerextrema hot och demonstrationer mot den västerländska yttrandefriheten, hur bisarra uttryck vi än kan tycka att man gör i dess namn. Men är vi så förbaskat mycket bättre själva?

Så länge vi inte en gång för alla kan få kristenheten att sluta titta ner i folks underkläder eller in i folks sängkamrar kan vi aldrig med någon som helst trovärdighet göra anspråk på att berätta för andra hur deras demokrati ska se ut.