Fredrik Fischer

Johannes Forssberg skriver tänkvärt angående Piratpartiets mycket sneda könsbalans (bara en av åtta under dödskalleflagg är enligt Forssberg kvinna), delvis med relation till den där kampsångens och partiets i övrigt rätt obehagliga machoestetik.

Det är intressant hur Piratpartiet gått från att representera en vanligen impopulär och förhånad grupp till att representera en helt annan: av en samling finniga, bleksiktiga datornördar med plötsligt uppflammande politiskt engagemang har det i det kollektiva medvetandets bild av piratpartisterna nu, tack vare partiets allt större synlighet och den ökande granskningen av det (men i lika hög grad på grund av en hårdnande retorik hos den, vad han än själv må påstå, mycket dominerande partiledaren och i tonläget i partiföreträdarnas inlägg i diskussionen) snabbt blivit en pöbel av det slags folkölsstinna, svettstinkande vrålapor vars politiska tillhörighet brukar styras av vem som har billigast sprit, starkast musik och erbjuder de bästa slagsmålen. Det är knappast någon tillfällighet: den senare gruppen brukar vara överraskande bra på att fånga upp mindre nogräknade medlemmar av den förra. Gemensamt för båda är att de traditionellt sett inte attraherar särskilt många kvinnor alls. Vilket inte ska ses som att kvinnor inte dricker folköl, kan vara (finniga) datornördar eller vill slå folk på truten: idealen i de båda grupperna är exklusivt heteronormativt manliga. Det är en olycka att Piratpartiet tycks samla så stora skaror från båda lägren. De förras eventuella intellektuella överlägsenhet har nämligen mycket lite att göra med något större mått av empati och faller hur som helst ofta offer för de senares högljudda troglodytiska tirader.

Hur som helst är en sådan text som Forssbergs, hur försiktigt formulerad den än må vara, ytterst välkommen. För vad jag än må tro om Piratpartiet så förmodar jag att de inte eftersträvar denna slags könsbalans eller kategorisering. Kanske, kanske kan granskningen av dem, trots dess försiktighet, även leda till att de själva rycker upp sig.

Läs nu Lena Sundströms krönika om varför det visst kan vara intressant med en jämställd person. Och kom sedan inte dragande med smällar över munnen igen, tack.