Avgående radioteaterchefen Jasenko Selimovic skriver hos Göteborgs-Posten årets hittills viktigaste kulturpolitiska artikel. Inte för att det finns så värst mycket att jämföra med i den rätt enahanda parad av valfläskiga löftesartiklar, men Selimovics skrift skulle vara en intressant text även om det fanns betydligt större kulturell kompetens och kunskap på det relevanta departementet eller bland de politiska partiernas talespersoner i dessa frågor. Måtte han nu bara komma in i riksdagen nästa höst.
Nu visas arkiv för kategorin Konst.
Läs Georgia Stitts tankar kring att göra saker med vänsterhanden när man borde ta i med båda och från tårna.
Läs gärna det här intressanta inlägget om en “K-märkning” av webbsidor och domäner.
Det som slår mig i sammanhanget är hur lättvindigt .se verkar behandla registreringar av avsomnade domäner. Man tycker att det på något sätt skulle ingå en återkoppling till den tidigare innehavaren – särskilt i sådana fall som tas upp i det ovan länkade inlägget där domänen i fråga har varit ett varumärke och en signatur för en person eller ett fenomen av allmän bekantskap. Jag vet inte om så redan sker, men på samma sätt som alla andra branscher måste förhålla sig till nätets påverkan på deras affärsområde på ett moget och ansvarsfullt sätt måste också hela Internets ekosystem, från ISP:er via webmasters och administratörer till administrerande organisationer, börja hantera nätet med den respekt det förtjänar, vilken rimligen inte bör vara olik den som något annat, icke nätrelaterat, förtjänar. Någonting säger mig nämligen att den vilda västern-moral som hittills rått på nätet inte i realiteten varit hållbar på ganska länge. (Se bara på diskussionerna kring The Pirate Bay.)
Anne Swärd gör i Sydsvenskan en mycket intressant reflektion rörande renhetens högst illusoriska skönhet, detta apropå Judiska museet i Berlins utställning Tödliche Medizin. Det fascinerar mig ständigt, detta med att skönhet faktiskt ligger i det iögonenfallande. Att det är det som gör oss unika som gör oss vackra, inte det som får oss att smälta in i en form.
Sydsvenskan fortsätter sin bevakning av de allt besynnerligare turerna kring Malmöoperans ledning. Nu har det kommit reaktioner på den under gårdagen omtalade utredningen av operans situation. Och så här pratar folk som känner hur deras ställning och maktpositioner plötsligt inte längre är så säkra som de trodde.
Det finns många guldkorn i artikeln. Några exempel:
– Delvis är krisen på Malmöoperan skapad av en av ägarna, Region Skåne, och genom regionens kulturnämnds agerande. Man har blandat sig i operativa saker och man har gjort det offentligt och det har skadat bolaget.
Vilket antagligen ska tolkas som att Stefan Lindhe, moderat ledamot av Malmöoperans styrelse, tycker att allt blir mycket enklare om han och hans kompisar får vara småpåvar utan granskning av vare sig journalister eller, än värre, av folk som faktiskt kan peta dem från deras piedestaler.
Förslaget att det ska finnas ledamöter med kompetens inom bland annat musik- och kulturliv i Operans styrelse avfärdar Stefan Lindhe: – Det är ju faktiskt
så att de största resurserna kommer från det politiska systemet och då ska man ju ha folk i styrelsen som kan det politiska systemet. Men det har inte
utredaren tänkt på.
Frågan är om Lindhe själv tänkt på vad som borde vara operastyrelsens främsta uppgift: driva en musikteater på högsta möjliga konstnärliga nivå eller smörja gamla partikompisars egon.
Styrelsens ordförande Douglas Roth ställer sig frågande till de uppgifter om underskott som utredaren presenterat. – Jag vet inte varifrån han fått att
det skulle bli arton miljoner kronor i underskott i år. Han skriver om avgångsvederlag för direktörer och chefer och sådana kostnader kan ju ingen styrelse
planera för.
Det är uppenbarligen inte bara Lindhe som behöver upplysas om vilka hans arbetsuppgifter i styrelsen är. Hur kan man inte planera för avgångsvederlag?
Det ska bli mycket intressant att se exakt hur pinsam den här historien hinner bli innan dess huvudrollsinnehavare inser genansen i det hela och slinker ner i något från offentligheten skyddat hål varifrån de förhoppningsvis inte slinker upp igen på bra länge.
Nu kan visst Vladimir Putin lägga konstkritiker till sina titlar. Eller, tja, inte för at t jagkänner till så värst många konstkritiker som promenerar omkring på en vernissage tillsammans med konstnären och mer eller mindre beordrar vederbörande att korrigera en upplevd historisk felaktighet, men det kanske bara är detaljer…
Läs Isobel Hadley-Kamptz reflektion över immaterialrättssamhällets förändring. Själv undrar jag så mycket kring det här och vad det har för implikationer. Ingen har ju några lösningar på problemen. Och under tiden går klockan…
Tor Billgren belyser fallet Anna Odell utifrån Seinfeld. Visserligen verkar Anna Odell vara en något mindre sorglig figur än George Costanza, men det hindrar ju inte att paralleller finns.
Björn Wiman har med hänvisning till böcker av Käbi Laretei och Sven Lindqvist skrivit en artikel som diskuterar den högst sannolika möjligheten att förändringen av kärleken under det senaste halvseklet mycket väl skulle kunna ha att göra med förändringen av språket vi använder för att beskriva och uttrycka den. Det handlar, föga överraskande, en del om förflackningen av de kulturella referenserna (Lindqvist talade om sin Cecilia genom att referera till ingen mindre än Eurydike) och jag blir lite betänksam. För visst låter det vackert att i högstämda ordalag jämföra sig själv och föremålet för sina heta känslor med Leo Tolstojs romanfigurer, men är det inte lite väl mycket sturm und drang över alltsammans? Och är det verkligen berättigat att diskutera kärlekens eventuella förytligande i någon mer allmän mening med utgångspunkt i personer med så gedigen kulturell bakgrund och förankring som paren Bergman-Laretei och Lindqvist?
Själv funderar jag på om det inte vore dags att som komplement till de tvivels utan intressanta och romantiska alstren av Laretei och Lindqvist även se till att få utgivna porträtt av mer genomsnittliga dåtida romanser. Ska jag vara ärlig läser jag tusen gånger hellre Tjechovs och hans Olgas korrespondens, som visserligen håller hög stilistisk nivå men undviker att inveckla sig i alltför långtgående myt- eller romandränkta euforier (kanske just på grund av Tjechovs yrke), än i och för sig otvetydigt ärliga men ändå – med bara Wimans exempel som grund – något överspända hyllningstal till den där figuren på piedestalen.
Vad snabbheten i korrespondensen beträffar kan den säkert ha spelat in för den påstådda fördjupningen av kärleksuttrycken. Ändå förefaller det mig en smula förmätet att sätta sig till doms över andras val av kärleksförmedling. För även om ett enkelt “Jag älskar dig” på Facebook kan kännas torftigare än en sonett är det till syvende och sist adressatens sak att avgöra huruvida en kärlek är på riktigt eller inte.
Nog har Per Wirtén rätt i sin reflektion över det bisarra åtalet mot Anna Odell: psykvården prövades och befanns godkänd. Det var ju bara lite olyckligt att inte rättssystemet var lika vattentätt. Och ändå är det kanske bäst som sker: med lite tur kommer åklagarsidan att snopet få slinka tillbaka till de snusförnumstiga symbolfrågekloaker där de hör hemma med sina stukade svansar mellan benen.
Å andra sidan är Ann Heberleins iakttagelser, baserade på smärtsam personlig erfarenhet, inte mindre intressanta. För det går inte att bortse från de okända konsekvenser Odells konstnärliga prövning av S:t Görans sjukhus med största sannolikhet fick för någon verkligt sjuk, någon verkligt behövande. Den saken lär aldrig kunna prövas juridiskt: vi kan aldrig veta vilka konsekvenser Odells handlande hade för eventuella vårdbehövande och det skulle, med tanke på wallraffnaturen i projektet, inte vara möjligt att betrakta det hela som ett brott – för alla inblandade utom Odell själv var hon ju en person i lika stort vårdbehov som någon annan i samma (verkliga) situation. Ändå hoppas jag att debatten inte slutar i ett skyttegravskrig mellan förespråkare för konstnärlig frihet och dem som ifrågasätter nyttan av sådana här experiment och pekar på deras potentiella konsekvenser.