|
|||||
|
I Herrljunga har man problem med att utröna om prickarna på Eriksbergskyrkans bänkar är konst eller bajs. Sällan har väl diskussionen om vad som är eller inte är konst fått mer handfast karaktär. (Kyrkans Tidning vet mer.) För mig framstår saken som självklar: det är konst oavsett om det är en fladdermus som lättat sig eller om någon människa med pensel i hand utsmyckat bänkarna. Läs Stefan Johanssons artikel om Världskulturmuseets skandalösa svansande för lättstötta religiösa företrädare. Det finns så mycket man kan säga om Elisabeth Ohlson Wallins utställningar ohc konstnärliga gärning. Det är väl tveksamt om debattens vågor kommer att gå lika höga nu som kring Ecce Homo när det begav sig, men man kan ju alltid hoppas. Hoppas kan man också att folk, i motsats till då, väljer att se bilderna och ta till sig budskapet innan de uttalar sig eller låter andra göra det åt dem. Avgående radioteaterchefen Jasenko Selimovic skriver hos Göteborgs-Posten årets hittills viktigaste kulturpolitiska artikel. Inte för att det finns så värst mycket att jämföra med i den rätt enahanda parad av valfläskiga löftesartiklar, men Selimovics skrift skulle vara en intressant text även om det fanns betydligt större kulturell kompetens och kunskap på det relevanta departementet eller bland de politiska partiernas talespersoner i dessa frågor. Måtte han nu bara komma in i riksdagen nästa höst. Läs Georgia Stitts tankar kring att göra saker med vänsterhanden när man borde ta i med båda och från tårna. Läs gärna det här intressanta inlägget om en “K-märkning” av webbsidor och domäner. Det som slår mig i sammanhanget är hur lättvindigt .se verkar behandla registreringar av avsomnade domäner. Man tycker att det på något sätt skulle ingå en återkoppling till den tidigare innehavaren – särskilt i sådana fall som tas upp i det ovan länkade inlägget där domänen i fråga har varit ett varumärke och en signatur för en person eller ett fenomen av allmän bekantskap. Jag vet inte om så redan sker, men på samma sätt som alla andra branscher måste förhålla sig till nätets påverkan på deras affärsområde på ett moget och ansvarsfullt sätt måste också hela Internets ekosystem, från ISP:er via webmasters och administratörer till administrerande organisationer, börja hantera nätet med den respekt det förtjänar, vilken rimligen inte bör vara olik den som något annat, icke nätrelaterat, förtjänar. Någonting säger mig nämligen att den vilda västern-moral som hittills rått på nätet inte i realiteten varit hållbar på ganska länge. (Se bara på diskussionerna kring The Pirate Bay.) Anne Swärd gör i Sydsvenskan en mycket intressant reflektion rörande renhetens högst illusoriska skönhet, detta apropå Judiska museet i Berlins utställning Tödliche Medizin. Det fascinerar mig ständigt, detta med att skönhet faktiskt ligger i det iögonenfallande. Att det är det som gör oss unika som gör oss vackra, inte det som får oss att smälta in i en form. Sydsvenskan fortsätter sin bevakning av de allt besynnerligare turerna kring Malmöoperans ledning. Nu har det kommit reaktioner på den under gårdagen omtalade utredningen av operans situation. Och så här pratar folk som känner hur deras ställning och maktpositioner plötsligt inte längre är så säkra som de trodde. Det finns många guldkorn i artikeln. Några exempel:
Vilket antagligen ska tolkas som att Stefan Lindhe, moderat ledamot av Malmöoperans styrelse, tycker att allt blir mycket enklare om han och hans kompisar får vara småpåvar utan granskning av vare sig journalister eller, än värre, av folk som faktiskt kan peta dem från deras piedestaler.
Frågan är om Lindhe själv tänkt på vad som borde vara operastyrelsens främsta uppgift: driva en musikteater på högsta möjliga konstnärliga nivå eller smörja gamla partikompisars egon.
Det är uppenbarligen inte bara Lindhe som behöver upplysas om vilka hans arbetsuppgifter i styrelsen är. Hur kan man inte planera för avgångsvederlag? Det ska bli mycket intressant att se exakt hur pinsam den här historien hinner bli innan dess huvudrollsinnehavare inser genansen i det hela och slinker ner i något från offentligheten skyddat hål varifrån de förhoppningsvis inte slinker upp igen på bra länge. Nu kan visst Vladimir Putin lägga konstkritiker till sina titlar. Eller, tja, inte för at t jagkänner till så värst många konstkritiker som promenerar omkring på en vernissage tillsammans med konstnären och mer eller mindre beordrar vederbörande att korrigera en upplevd historisk felaktighet, men det kanske bara är detaljer… Läs Isobel Hadley-Kamptz reflektion över immaterialrättssamhällets förändring. Själv undrar jag så mycket kring det här och vad det har för implikationer. Ingen har ju några lösningar på problemen. Och under tiden går klockan… Tor Billgren belyser fallet Anna Odell utifrån Seinfeld. Visserligen verkar Anna Odell vara en något mindre sorglig figur än George Costanza, men det hindrar ju inte att paralleller finns. |
|||||
|
Copyright © 2010 Fredrik Fischer - All Rights Reserved |
|||||
