Jag vet inte om det har någon metafysisk innebörd för Project Europa (vad det nu än må vara), men musiken vid överlämningsceremonin kring en rapport man skrivit i samband med detta projekt är verkligen av ett helt eget slag. Titta och framför allt lyssna själv.
|
|||||
|
Vill man bygga sig en theremin och inte har lust att köpa sig de mer traditionella delarna kan man tydligen göra en av en viss IKEA-lampa. Ljuseffekter ingår. Ett företag i Göteborg har den lite egenartade affärsidén att sprida aska efter kremerade människor med hjälp av fyrverkeripjäser. Det är marigt, det där med teodicéproblemet. Så marigt att en präst som tar ställning i frågan, om än aldrig så flyktigt, riskerar att anmälas till domkapitlet, enligt en artikel i Kyrkans Tidning. Det hela gäller en präst som i TV-programmet Åh Herregud! (som jag skam till sägande inte sett en minut av än, men SVT Play finns ju alltid) enligt anmälningen sagt att frågan om Guds allsmäktighet inte har ett absolut svar utan att man som troende (därmed också i egenskap av präst) måste bestämma sig för om man tror att Gud är allsmäktig eller god. Det festliga i sammanhanget är att den som anmält prästen gör det med hänvisning till att prästen genom sitt uttalande brutit mot sitt prästlöfte som föreskriver att man följer trosbekännelsen. Och i den står det, som anmälaren påpekar, mycket riktigt inget om att Gud är god. Bara att han är allsmäktig. Man får bara hoppas att Stockholms stifts domkapitel, på vars bord ärendet hamnat, är moget nog att se på saken med en klok och reflekterande blick och kan överge det barnsliga bokstavsfäktandet. För att tro är väl ändå att tvivla? “Somliga går med trasiga skor. En sydkoreansk skotjuv har ertappats med inte mindre än 1700 par fotbeklädnader i en lagerlokal i Seoul. Polisen har placerat mannen i fängsligt förvar och för huvudstadens befolknings pedala hälsa kan man bara hoppas att det dröjer innan den förslagne herr Park åter försätts på (sko?)fri fot. Jag undrar just hur mycket rector magnificus Per Eriksson vistas på sitt tjänsterum i universitetshuset. Eller kanske mer precis hur mycket han tittar ut genom de ansenliga fönster det har. Hade han gjort det hade han kanske inte, i ett märkligt mumlande tonfall, framfört den något besynnerliga synpunkten att det behövs mer liv och rörelse på området mellan “AF-huset” (sic) och universitetsditot. Mest anmärkningsvärt är nog ändå hans förslag till hur man ska råda bot på det bristande springet: en underjordisk konferensanläggning under universitetsplatsen. Jag vet att det bara är stilistik och en (eventuellt något oroande) bild när det påstås att föreställningen 4 x Ravenhill äger rum i tarmsystemet på Stockholms Stadsteater. Min fantasi förbjuder mig dock att undgå att spekulera i vilken ände av detta teaterns tarmsystem som motsvarar munnen och vilken som är den andra. Äts man upp på scen och kommer ut ur sceningången (-utgången?) som en lort eller är det omvänt och kan man då med fog säga att det presenteras definitionsmässig skit på en av Sveriges mest hyllade institutionsteatrar? Det är synd om Mattias Lönn som fick sitt lårben hopskruvat fastän det inte fanns någon fraktur. Och visst. Röntgenbilder är kanske inte alltid utmärkta. Men hur i hela fridens dar kunde man undgå att uppfatta att man var ute i ogjort väder när man öppnat upp patientens ben? Tumbabon som enligt en artikel i Sydsvenskan tydligen lämnat in ett förslag till Malmös kommunfullmäktige om att staden, som ett led i sin internationella profilering, i icke svenskspråkiga sammanhang borde kallas Mothvirgin, är förmodligen inte bara lite spånig utan även lite efter. Senast jag själv skämtade på det här viset, vilket måste ha varit i början av 1990-talet, kallade jag alltid Malmö för Mothmaid, vilket i mitt tycke är en bättre översättning på samma töntiga tema. Jag medger att det är rätt praktiskt, men jag kan inte låta bli att tycka att en väckarklocka kopplad till en GPS (via Joakim Jardenberg) är lite för mycket bekvämlighet och framför allt lite av en spänningsdödare. Visst, det är ju inget vidare att vakna med ett ryck två minuter efter det att man passerat stationen där man tänkte stiga av, men samtidigt är det lite som att planera för alla eventualiteter. Och hur roligt är det i längden? |
|||||
|
Copyright © 2010 Fredrik Fischer - All Rights Reserved |
|||||
