Och vad den saken beträffar: jag tycker också att det är något poetiskt över väderleksrapporterna (mest sjöditona) i radio.
|
|||||
|
Jag kan inte bestämma mig för om Christopher Beam är bitter eller cynisk eller om han faktiskt har en poäng i sin artikel i Slate om hur den politiska bevakningen skulle kunna se ut om de politiska journalisterna använde sig av lite mer vetenskap och lite mindre medialt gångbart känslopjunk vid sina analyser av läget. Det här handlar förstås om USA, men det finns eventuellt en poäng i att flytta blicken, men behålla Beams glasögon på, till Sverige och det stundande valet. Crister Enander vågar sig på att kritisera det han i förstone tvekar inför att kalla för “bildningsförflackning” i en text om nyutgåvan av Mästaren och Margarita. Läs och begrunda. Jag vet inte om jag håller med i alla hans indignerade eller besvikna utsagor, men klart är i alla fall att Mästaren och Margarita inte behöver flyttas ner på någon ungdomlifierad nivå för att gå hem hos yngre läsare. Tvärtom. Den fortfarande aktuella översättningen (av Lars Erik Blomqvist) är snusförnumstigt tidlös – både klassiskt högstämd och rapp – och själva berättelsen har så många lager och vindlingar att det vore direkt fel att försöka förenkla eller styra den på det sätt som Enander menar att förlaget försöker. Poängen med att läsa litterära klassiker när man är ung är, vad man än må tycka om det senare, för många läsare att övervinna den föregivna svårigheten att tränga in i ett verk som föräldrar och andra vuxna lagt åt sidan på grund av dess snårighet (eller upptäcka att den där svårigheten inte alls finns där). Att göra en halvdoldis bland gymnasistklassiker som denna till en “kultbok” är att devalvera den för dess mest sannolika läsargrupp: det gäng av utanförskapare som hellre söker sin identitet hos sig själva än i en existerande, schabloniserande grupp i skolan. Att försöka göra Mästaren och Margarita till en del av masskulturen är att ta ifrån bortsträvarna ännu en väg ut ur det kvävande klickklimat som sällan stryper mer skoningslöst än under gymnasietiden, den tid då det mesta ungdomliga klassikerläsandet torde äga rum. Nu ska Post- och Telestyrelsen, enligt ett pressmeddelande, starta projekt för streaming av talböcker och -tidningar till mobiltelefoner. Jag håller tummarna för att de åtminstone pratar med Talboks- och Punktskriftsbiblioteket så att det inte, som vanligt i de här fallen, snickras på ett par tre hjul samtidigt och ingenting blir ordentligt gjort. Jag hade hoppats att ryktena om en TV-serie baserad på Terry Goodkinds Sanningens svärd bara var bokförlagets sätt att hålla intresset för böckerna uppe (nu när serien äntligen är avslutad), men så är tydligen inte fallet. Sam Raimi (Spider-Man och, mer relevant (och skrämmande) i sammanhanget, Xena) producerar och har anlitat en hel del av samma kreativa personal som för 1990-talets läderkorsettepos. Lite matnyttig information (plus dito distans) finns i en artikel från när serien hade premiär i USA 2008. Malte Perssons krönika i dagens Expressen diskuterar den på sistone alldeles för diskuterade Stieg Larsson. Jag diskuterar också gärna Stieg Larsson, fast inte så länge och inte med större entusiasm egentligen. För jag håller med om vartenda ord i Perssons text. Läs den. Uppdatering: naturligtvis skulle det insmyga sig lite stavfel i just den här texten. Numera korrigerade. Men dock. Amanda Svensson begrundar något melankoliskt frågan varför det anses mognare att skriva om sånt som kan tänkas ha hänt än sånt som helt uppenbart är hittepå. Jag har tidigare uttryckt min djupt kända uppskattning för Brandon Sandersons medverkan i färdigställandet av Robert Jordans fantasyserie The Wheel of Time, av vilken (medverkan alltså) vi tidigare i höst sett det första resultatet, den formidabelt spännande och häpnadsväckande emotionella The Gathering Storm. Sanderson var tidigare i denna månad vänlig nog att publicera en novell – även om kategoriseringen kortkortroman kanske är mer rättvisande – vilken han bedömer som den bästa berättelse han skrivit inom kategorin kort fiktion. Defending Elysium är en väl berättad, kompakt och spännande science fiction-dystopi (finns det egentligen moderna science fiction-utopier?) med en intressant skruv: huvudpersonen Jason Write, en delvis telekinetiskt begåvad hemlig agent, är blind. Tack vare sina telekinetiska och andra mer eller mindre övernaturliga förmågor klarar sig Write fint utan synintryck. Sanderson klarar detta genom att låta Write “se” genom något han kallar Sensing, ett luddigt begrepp som påminner en aning om synestesi. Färger upplevs som ljud och kan “ses” liksom personer, föremål och omgivningar. Detta Sense (sinne är kanske den bästa översättningen, även om det förekommer mest som verb) framhålls som Writes enda sätt att hantera verkligheten. Utan detta är han omgiven av mörker, ett mörker som får denne åtminstone till det yttre hårdkokt cyniske pragmatiker att fullständigt gå i bitar av panik. Jag vill inte på något vis förringa Sandersons historia. Det är, som sagt, spännande läsning med en intressant politisk underström, bland mycket annat. Vad jag däremot undrar lite över är hans hantering av fenomenet blindhet. Sensing som Sanderson beskriver det är inte så värst långt ifrån vad som på svenska ofta benämns ansiktsseende (även om det förstås tar sig lite andra uttryck och är väldigt mycket känsligare än verklighetens motsvarighet; jag kan vara ute på terminologiskt djupt vatten här, rätta gärna benämningen om det finns en bättre vedertagen dito). Frågan är om Sanderson känner till fenomenet och bara tagit det ett par steg längre eller om ägget så att säga kom före (den i det här fallet sannolikt blinda) hönan. Dagens Nyheter skriver i dag att en 22-årig kvinna från Jönköping, som ertappats med 2,3 kilo kokain i en resväska, av en domstol i den brasilianska staden Natal dömts till tre års samhällstjänst. Ingenting konstigt med det, men under dessa tre rå ska hon varje dag infinna sig på ortens bibliotek klockan 14:00 för att där under tre timmar läsa och göra ett arbete om Harry Martinsons Aniara och Selma Lagerlöfs Troll och människor. Arbetet ska efter avtjänat straff redovisas för domaren. Huvuddelen av samhällstjänsten torde dock utgöras av den tjänstgöring vid ett behandlingshem för narkomaner som också tilldömts kvinnan. Det här med litteraturen är spännande. Av allt att döma handlar det inte om någon motsvarighet till hårdrockens roll i Guantanamo-fångarnas bestraffning eller något slags sydamerikansk hägglundism där verklighetens folk bestraffas genom att utföra kulturelitistiska yttringar. Snarare verkar syftet vara helt igenom uppbyggligt både moraliskt och intellektuellt. Jag ser framför mig hur det svenska rättsväsendet (och den dito förlagsbranschen?) spetsar öronen samtidigt som landets bibliotekarier tar ett djupt andetag i pur glädje. Man kan säkert anföra att straffet var onödigt milt, men i bästa fall innebär de här tre åren en faktisk förändring för den här kvinnan. Kanske hon aktiskt var omedveten om vad som fanns i väskan – omständigheterna förefaller oklara. Hur som helst är det här ett bra sympatiskt sätt att hantera kriminalitet på. För alla parter, inklusive Martinson och Lagerlöf, bör man tillägga. Andreas Ekström har fått ett ansenligt ekonomiskt bidrag till arbetet med sin reportagebok Google-ekoden. Hans redogörelse för omständigheterna kring donationen (jag tror att det är rätt ord med tanke på att det handlar om 30000 kronor) gör det än en gång tydligt för mig att den mecenatkultur som vi med all sannolikhet, vare sig vi vill eller inte, snart befinner oss i kanske inte enbart är av ondo ens för journalistiken. |
|||||
|
Copyright © 2010 Fredrik Fischer - All Rights Reserved |
|||||
