Nu ska Post- och Telestyrelsen, enligt ett pressmeddelande, starta projekt för streaming av talböcker och -tidningar till mobiltelefoner. Jag håller tummarna för att de åtminstone pratar med Talboks- och Punktskriftsbiblioteket så att det inte, som vanligt i de här fallen, snickras på ett par tre hjul samtidigt och ingenting blir ordentligt gjort.
Nu visas arkiv för kategorin Litteratur.
Jag hade hoppats att ryktena om en TV-serie baserad på Terry Goodkinds Sanningens svärd bara var bokförlagets sätt att hålla intresset för böckerna uppe (nu när serien äntligen är avslutad), men så är tydligen inte fallet. Sam Raimi (Spider-Man och, mer relevant (och skrämmande) i sammanhanget, Xena) producerar och har anlitat en hel del av samma kreativa personal som för 1990-talets läderkorsettepos. Lite matnyttig information (plus dito distans) finns i en artikel från när serien hade premiär i USA 2008.
Malte Perssons krönika i dagens Expressen diskuterar den på sistone alldeles för diskuterade Stieg Larsson. Jag diskuterar också gärna Stieg Larsson, fast inte så länge och inte med större entusiasm egentligen. För jag håller med om vartenda ord i Perssons text. Läs den.
Uppdatering: naturligtvis skulle det insmyga sig lite stavfel i just den här texten. Numera korrigerade. Men dock.
Amanda Svensson begrundar något melankoliskt frågan varför det anses mognare att skriva om sånt som kan tänkas ha hänt än sånt som helt uppenbart är hittepå.
Jag har tidigare uttryckt min djupt kända uppskattning för Brandon Sandersons medverkan i färdigställandet av Robert Jordans fantasyserie The Wheel of Time, av vilken (medverkan alltså) vi tidigare i höst sett det första resultatet, den formidabelt spännande och häpnadsväckande emotionella The Gathering Storm.
Sanderson var tidigare i denna månad vänlig nog att publicera en novell – även om kategoriseringen kortkortroman kanske är mer rättvisande – vilken han bedömer som den bästa berättelse han skrivit inom kategorin kort fiktion. Defending Elysium är en väl berättad, kompakt och spännande science fiction-dystopi (finns det egentligen moderna science fiction-utopier?) med en intressant skruv: huvudpersonen Jason Write, en delvis telekinetiskt begåvad hemlig agent, är blind. Tack vare sina telekinetiska och andra mer eller mindre övernaturliga förmågor klarar sig Write fint utan synintryck. Sanderson klarar detta genom att låta Write “se” genom något han kallar Sensing, ett luddigt begrepp som påminner en aning om synestesi. Färger upplevs som ljud och kan “ses” liksom personer, föremål och omgivningar. Detta Sense (sinne är kanske den bästa översättningen, även om det förekommer mest som verb) framhålls som Writes enda sätt att hantera verkligheten. Utan detta är han omgiven av mörker, ett mörker som får denne åtminstone till det yttre hårdkokt cyniske pragmatiker att fullständigt gå i bitar av panik.
Jag vill inte på något vis förringa Sandersons historia. Det är, som sagt, spännande läsning med en intressant politisk underström, bland mycket annat. Vad jag däremot undrar lite över är hans hantering av fenomenet blindhet. Sensing som Sanderson beskriver det är inte så värst långt ifrån vad som på svenska ofta benämns ansiktsseende (även om det förstås tar sig lite andra uttryck och är väldigt mycket känsligare än verklighetens motsvarighet; jag kan vara ute på terminologiskt djupt vatten här, rätta gärna benämningen om det finns en bättre vedertagen dito). Frågan är om Sanderson känner till fenomenet och bara tagit det ett par steg längre eller om ägget så att säga kom före (den i det här fallet sannolikt blinda) hönan.
Dagens Nyheter skriver i dag att en 22-årig kvinna från Jönköping, som ertappats med 2,3 kilo kokain i en resväska, av en domstol i den brasilianska staden Natal dömts till tre års samhällstjänst. Ingenting konstigt med det, men under dessa tre rå ska hon varje dag infinna sig på ortens bibliotek klockan 14:00 för att där under tre timmar läsa och göra ett arbete om Harry Martinsons Aniara och Selma Lagerlöfs Troll och människor. Arbetet ska efter avtjänat straff redovisas för domaren. Huvuddelen av samhällstjänsten torde dock utgöras av den tjänstgöring vid ett behandlingshem för narkomaner som också tilldömts kvinnan.
Det här med litteraturen är spännande. Av allt att döma handlar det inte om någon motsvarighet till hårdrockens roll i Guantanamo-fångarnas bestraffning eller något slags sydamerikansk hägglundism där verklighetens folk bestraffas genom att utföra kulturelitistiska yttringar. Snarare verkar syftet vara helt igenom uppbyggligt både moraliskt och intellektuellt. Jag ser framför mig hur det svenska rättsväsendet (och den dito förlagsbranschen?) spetsar öronen samtidigt som landets bibliotekarier tar ett djupt andetag i pur glädje.
Man kan säkert anföra att straffet var onödigt milt, men i bästa fall innebär de här tre åren en faktisk förändring för den här kvinnan. Kanske hon aktiskt var omedveten om vad som fanns i väskan – omständigheterna förefaller oklara. Hur som helst är det här ett bra sympatiskt sätt att hantera kriminalitet på. För alla parter, inklusive Martinson och Lagerlöf, bör man tillägga.
Andreas Ekström har fått ett ansenligt ekonomiskt bidrag till arbetet med sin reportagebok Google-ekoden. Hans redogörelse för omständigheterna kring donationen (jag tror att det är rätt ord med tanke på att det handlar om 30000 kronor) gör det än en gång tydligt för mig att den mecenatkultur som vi med all sannolikhet, vare sig vi vill eller inte, snart befinner oss i kanske inte enbart är av ondo ens för journalistiken.
Under någon månads tid i höst har jag harvat igenom den av för mig outgrundliga skäl omåttligt populära samling kiosklitteratur som går under det något missvisande namnet Millenniumtrilogin. Jag är om möjligt än mer konsternerad beträffande dess orimliga framgångar i de svenska stugorna och har hittills (cyniskt) tänkt att det hela förmodligen handlar om en överhövan lyckosam marknadsföringskampanj i synergi med en död konstnärs svårvedersägliga attraktionskraft (i detta avseende, om också i inga andra (i synnerhet inte vad gäller kvaliteten), kan man här dra paralleller mellan framlidne Larsson och salig Eva Cassidy, varav den senares musikaliska kvarlåtenskap på ett makabert sätt plundrats in till minsta smula av hennes kanhända alltför hungriga skivbolag). Marielouise Samuelsson visar sig i en artikel i stort sett dela min uppfattning rörande denna mediokra megasuccé.
Det är öfr övrigt intressant att jämföra Larssons och Jan Guillous samlade livsverk. Två journalister, båda män, berömda för sina mediala triumfer (den senare även beryktad för sitt samröre med Sovjetunionen, en historia jag för övrigt ser mycket fram emot upplösningen på), vilka båda på ett eller annat vis lever ut sina mer eller mindre medvetna önskedrömmar i romanform. Inte undra på, kanske, att Guillous eget förlag enligt envisa rykten nobbade Larssons till thrillers förklädda sexfantasier – varför sälja det man redan säljer?
Jag har för bara en liten stund sedan lagt The Gathering Storm, tolfte delen i Robert Jordans (och numera även Brandon Sandersons) The Wheel of Time ifrån mig efter närmare en veckas sträckläsning av ljudboksversionen. Utan att avslöja för mycket av innehållet är jag hur som helst mycket glad över den. Det var länge sedan jag kände en sådan värme inför den här serien som under de senaste böckerna känts allt mer reumatisk. Här finns – kanske tack vare Sandersons inblandning, kanske genom Jordans uttryckliga strävan att göra detta till den sista romanen i serien (även om denna roman är en tredjedel av den jättevolym Jordan föreställde sig som avslutningen av hans stora fantasyepos) – en nytändning, ett driv och en kärlek till berättelsen, karaktärerna och budskapet – inte minst manifesterad i några scener av närmast shakespearesk tyngd – som är ett av de många skälen till att jag håller denna serie så högt men som jag till stor del saknat på sistone.
Det finns mycket att tänka på i samband med denna historia, inte minst dödens skugga som vilar så tung både över karaktärerna i den och över verket i sig (Robert Jordan dog i september 2007 och Brandon Sanderson togs in för att slutföra romanen och serien baserat på hans anteckningar); men också hoppets och kärlekens betydelse långt bortom de predikande klichéerna. Det är en mycket vacker bok.
Läs Jens Liljestrands utmärkta artikel om den ömkliga historien om Jan guillou och KGB, allt utifrån ett litteraturvetenskapligt perspektiv. Frågan är om Guillous behov av att gestalta allt på exakt samma sätt är kopplat till läsarnas uppenbara behov av att se samma historia upprepas gång på gång, en trygghetsnarkomani fokuserad på (i Guillous fall) den egna förträffligheten och behovet av, som det tycks, något slags andlig och (kanske också) fysisk penisförlängning. Men, tja, det är som jag tidigare nämnt inte de pojkrumshjältar som spelar huvudrollerna i hans romaner som är hans egentliga alter egon. Den rollen intas i realiteten nämligen av de ytterst sällan förekommande (jag har hittills bara hittat en) mer emotionellt komplexa, mindre spektakulära andrahuvudrollsinnehavarna.