Fredrik Fischer

Under någon månads tid i höst har jag harvat igenom den av för mig outgrundliga skäl omåttligt populära samling kiosklitteratur som går under det något missvisande namnet Millenniumtrilogin. Jag är om möjligt än mer konsternerad beträffande dess orimliga framgångar i de svenska stugorna och har hittills (cyniskt) tänkt att det hela förmodligen handlar om en överhövan lyckosam marknadsföringskampanj i synergi med en död konstnärs svårvedersägliga attraktionskraft (i detta avseende, om också i inga andra (i synnerhet inte vad gäller kvaliteten), kan man här dra paralleller mellan framlidne Larsson och salig Eva Cassidy, varav den senares musikaliska kvarlåtenskap på ett makabert sätt plundrats in till minsta smula av hennes kanhända alltför hungriga skivbolag). Marielouise Samuelsson visar sig i en artikel i stort sett dela min uppfattning rörande denna mediokra megasuccé.

Det är öfr övrigt intressant att jämföra Larssons och Jan Guillous samlade livsverk. Två journalister, båda män, berömda för sina mediala triumfer (den senare även beryktad för sitt samröre med Sovjetunionen, en historia jag för övrigt ser mycket fram emot upplösningen på), vilka båda på ett eller annat vis lever ut sina mer eller mindre medvetna önskedrömmar i romanform. Inte undra på, kanske, att Guillous eget förlag enligt envisa rykten nobbade Larssons till thrillers förklädda sexfantasier – varför sälja det man redan säljer?

Läs Jens Liljestrands utmärkta artikel om den ömkliga historien om Jan guillou och KGB, allt utifrån ett litteraturvetenskapligt perspektiv. Frågan är om Guillous behov av att gestalta allt på exakt samma sätt är kopplat till läsarnas uppenbara behov av att se samma historia upprepas gång på gång, en trygghetsnarkomani fokuserad på (i Guillous fall) den egna förträffligheten och behovet av, som det tycks, något slags andlig och (kanske också) fysisk penisförlängning. Men, tja, det är som jag tidigare nämnt inte de pojkrumshjältar som spelar huvudrollerna i hans romaner som är hans egentliga alter egon. Den rollen intas i realiteten nämligen av de ytterst sällan förekommande (jag har hittills bara hittat en) mer emotionellt komplexa, mindre spektakulära andrahuvudrollsinnehavarna.

Manifest för ett nytt litterärt decennium, den korta text av sju författare som förra helgen publicerades på Dagens Nyheters kultursida, har som bekant skapat visst rabalder i litteratursvängen. Själv förstår jag inte riktigt den (visserligen märkligt formulerade, men dock) förstämningen över ett tiopunktersprogram som i allt väsentligt, åtminstone för mig som icke skönlitterär författare, i de flesta avseenden framstår som nyktert. Här några reflektioner över innehållet:

1. Vi vill återerövra berättandet från genrelitteraturen. Berättandet ska inte utnyttjas för att bekräfta klichéer eller redan etablerade verklighetsbilder utan tvärtom fungera som en utmanande och uppfordrande kraft. Vi lovar att aldrig skriva böcker om unga shoppande kvinnor i storstadsmiljö helt upptagna av kärleksaffärer och märkesvaror. Vi lovar också att aldrig – inte ens under pseudonym – skriva romaner om kommissarier eller journalister som löser mordgåtor på Öland eller Gotland eller i Skåne, Bohuslän, Närke, Västergötland, Östergötland, Uppland, Sörmland eller andra svenska landskap.

Förutom den lite övertydliga adressen till makarna Ahndoril finns det väl inte så mycket att invända häremot. Att Sverige översvämmas av deckare är ju inte precis någon nyhet, liksom att inte särdeles många av dem är så värst bra (annat än möjligen som litterär snabbmat). Men hellre än att sätta ett fullständigt embargo mot kriminal- eller shoppinglitteraturen skulle man kanske låta den vila för att sedan, om, säg, tjugo år, återkomma med nya grepp till dessa överutnyttjade genrer.

2. Vi vill skriva romaner som utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga läsekrets och som kommunicerar, berör, ­oroar, förströr och engagerar. Vi vill skriva prosa som är influerad av epik – inte av lyrik. Vi vill fortsätta i den svenska romantradition som har upprätthållits av författare som Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Moa Martinson, Pär Lagerkvist, Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Karin Boye, Stig Dagerman, Sara Lidman, Sven Delblanc, Elsie Johansson,­ Kerstin Ekman, Lars Gustafsson och Inger Alfvén.

Även om det nekande svaret kan förefalla självklart undrar jag likväl om det verkligen inte finns någon berättare i den här traditionen senare än Sven Delblanc och i så fall varför inte. I övrigt är det bara att önska lycka till och se fram emot författarnas kommande utgivning (under förutsättning att de hålle rsig till sina föresatser).

3. Skönlitteraturen ska inte självsvåldigt exploatera försvarslösa människors livs­historier. Vi lovar att låta Elis Schröderheim, Hinke Bergegren, drottning Hedvig Eleonora, Erik Gustaf Geijer, Maria Christina Kiellström och alla andra döda få vila i frid.

Det är hedervärt att lämna historien åt historikerna, men knns inte det här lite väl mycket som bara ännu en pik åt Ahndorilarna?

4. Vi vill låta stilen och formen underordna sig berättandet, miljöskildringen och karaktärsgestaltningen – inte tvärtom. Den författare som främst intresserar sig för form underskattar grovt sin läsare. Den författare som främst intresserar sig för språk överskattar lika grovt sig själv. Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening.

Content dictates form. Gott så.

5. Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än självbiografin. Vi lovar att aldrig publicera våra egna eller andras dagböcker.

Frågan är bara om det här är ett avståndstagande från den allt vanligare glidningen mellan självbiografi och roman.

6. Den svenska romanen bör inte gå att förväxla med ståuppkomik. Att berätta väl är
en oerhört mycket större konstnärlig utmaning än att skriva ordvitsar. Vi förbinder oss härmed att aldrig belasta våra texter med en endaste fyndigt charmerande språklek.

Vad är det här? Ståuppkomiker är väl snarare kända för sin brist på den klassiskt bildade humorns ordvitsande, så vad ska ovanstående egentligen betyda? Och vad är det för fel på charmerande språklekar?

7. Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än journalistiken. Vi lovar att aldrig förse en illa förklädd debattbok med underrubriken ”Roman”.

Hej Liza! Och hemskt mycket hej Piratförlaget! Den här var (välförtjänt) till er!

8. Den svenska romanen ska inte i spekulativt syfte ägna sig åt sensationsmakeri kring eller attacker på faktiska, namngivna personer.
Vi lovar att aldrig skriva en roman om diplomaten Jan Eliasson eller om de anställda på Expressens respektive Sydsvenskans kulturredaktion.

Om man kan utsträcka det här till att gälla även fiktionaliserade representationer av sagda redaktioner eller yrkespersoner applåderar jag. Vi behöver inte fler klichémättade journalistskildringar.

9. Vi vill återupprätta det svenska berättandet som en kraftfull och levande konstriktning och förvandla den öppet kommunicerande romanberättelsen till en självklar referenspunkt i såväl den litterära debatten som hela den allmänna samhällsdiskussionen. Vi lovar att aldrig stänga in oss på institutioner, tidskriftsredaktioner, skrivarskolor eller akademier och därinne bittert muttra åt att ständigt nya kriminalförfattare får pryda omslaget till höstkatalogen från Svensk Bokhandel.

Anar jag den litterära salongens återkomst på bred front? Det vore inte för tidigt.

10. Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform. Vi tänker aldrig sälja ut den, aldrig heller överge den, aldrig heller gå vilse i den. Vi vill skriva romaner som blir lästa. Vi vill göra 2010-talet till ett berättandets decennium.

Inget att tillägga.

Uppdatering: läs Per Svenssons reflektion över både ovanstående och motmanifestet (om vilket jag kommer att skriva senare).