Det är svårt att undanhålla sig från talesätt om rivet skinn och andra putslustigheter när man läser Sydsvenskans artikel om kattaklöset i Föreningen Kattstödet.
|
|||||
|
Jag undrar just hur mycket rector magnificus Per Eriksson vistas på sitt tjänsterum i universitetshuset. Eller kanske mer precis hur mycket han tittar ut genom de ansenliga fönster det har. Hade han gjort det hade han kanske inte, i ett märkligt mumlande tonfall, framfört den något besynnerliga synpunkten att det behövs mer liv och rörelse på området mellan “AF-huset” (sic) och universitetsditot. Mest anmärkningsvärt är nog ändå hans förslag till hur man ska råda bot på det bristande springet: en underjordisk konferensanläggning under universitetsplatsen. Så ska det alltså bli verklighet, det som Lunds universitets studentkårer hotat med så länge: om inte rektor Per Eriksson tar avstånd från den snart från officiellt håll föreslagna avgiften för utomeuropeiska studenter vid svenska universitet kommer det på måndag bara att stå stubbar på universitetsplatsen där en gång magnoliorna blommade i maj. Återstår att se om man vågar göra slag i saken. Om så inte blir fallet skulle träden bli ett präktigt monument över kårernas prestigeförlust. Och är det något Lunds studentvärld är känd för så är det dess invånares ständiga jakt på mer eller mindre meningslösa symbolvärden och personlig prestige. Uppdatering: Föga överraskande fegade LUS ur. Gourmet Grön Man kan tänka sig sämre sätt att tillbringa en fredagskväll än på en restaurang med en i huvudsak vegetarisk buffé och närproducerade råvaror som föregiven specialitet. Och nog får man en vegetariskt orienterad buffé på Gourmet Grön, även om grönsakerna är dränkta i så mycket olja att eventuella hälsoambitioner bör förses med vissa förbehåll om man uppsökt etablissementet av den anledningen. Inte är grönsakerna i sig, som man kanske kunde vänta, särskilt spännande heller. Urvalet är ungefär som en mer välsorterad salladsbuffé på en lunchrestaurang, låt vara med utmärkt kyckling och oliver som inte heller går av för hackor. Men så mycket av maten är alldeles för uppenbart hämtad direkt ur någon konservburk att det är lätt att tvivla på det där med närproduktion, försåvitt det inte plötsligt vuxit upp osynliga konservfabriker i lundatrakten. Det mesta av detta kunde man lätt ha haft överseende med om det inte vore för priset. Ett pris per kuvert kring 300 kronor är verkligen inte på något vis rättfärdigat av det man presenterar här. Gourmet Girig, månne? Antagligen inte utan fog hävdar Björn Wiman att Ingemar Johansson var den sista kvarlevan av “50-talet när allt var möjligt”. Antingen skojar Wiman eller så har han dålig koll på vissa av årtiondets genombrottslingar eller ett mer samtida fenomen (vars decennietillhörighet dock kan diskuteras; vissa torde kunna anföra att detta snarare hör till 30-talet eller än tidigare årtionden). Jan Gradvall kommer med rätt omfattande kritik av de fyra inkomna ansökningarna till titeln europeisk kulturhuvudstad 2014, vilka tydligen ska bedömas av en av regeringen utsedd jury nu i dagarna. Det mest frapperande med Gradvalls referat (jag har inte läst ansökningarna själv, vilket jag på en gång är tacksam och ledsen för (det kunde ju om inte annat ha varit lite humoristiskt)) är hur oerhört dumt det mesta låter. Lund satsar väsentlig kraft på att framhäva sig som häststad. Glöm den akademiska bondbyn, glöm idéernas Lund. Och glöm för all del bort det faktum att Lund är en av regionens absolut körtätaste platser, med många körer på hög nivå. För att inte tala om det allmänna kulturengagemang som genomsyrar allt icke direkt studierelaterat sysslande på och kring universitetet. För jäklar i min låda, Lund ska vara häststad. Inte för att de andra städernas ansökningar verkar hålla någon större intellektuell eller kulturell höjd. Gävle och Umeå satsar på idel sport och Uppsala satsar på temat metamorfos. Vad det nu ska signalera (annat än det uppenbara: obeständighet). Vad i all världen ska vi med kulturhuvudstäder till? 500 Jag är hängivet intresserad av historia och tyckte redan innan urpremiären på den första versionen av 500 att upplägget lät intressant: att med mer eller mindre ortodoxa medel skapa en humorföreställning med historien som bärande tema. Den första versionen, som jag såg både som provpublik och på premiären, var nog så entusiastisk och tämligen strukturerad – ett mellanting mellan en fredagsföreläsning i historia och roliga timmen – men blev långdragen framåt slutet och föll på en del egna grepp. Därför blev jag mycket glad när herrar Jansson och Wester tillkännagav att de skulle tota ihop en ny version av föreställningen som under 2009 års Edinburgh Fringe Festival även skulle pröva vingarna utomlands, efter en intensiv spelperiod mellan 30 oktober och 20 december hemma i Lund. Det ska sägas med en gång att det som dessa båda egentligen mycket kompetenta komiker presenterar i många stycken inte är värt att kallas föreställning. Inte sällan är även det humoristiska värdet tvivelaktigt. I stället för att strama upp den tidigare versionen och skapa några nya moment i den, trots de motsatta anspråken, rätt lågmälda men hjärtliga föreställningen har skaparna satsat på ännu större improvisationsutrymme, ännu större “interaktion” med publiken och ett ännu mindre mått av folkbildning. Stämningen är inte längre präglad av till gapskratt road nyfikenhet och anekdotglädje utan påminner mer om ett halvdant företagsevent med något andra klassens radarpar på halvfart. Skrämmande mycket av humorn utvinns ur sådant som rövskrapor, nazister (de fanns med i förra versionen också men fungerade betydligt bättre där) och den gamla klassikern sex i olika former. Jansson och Wester flamsar mest runt och tycks bara ha ett manus med hålltider utan närmare beskrivning av vad som ska hända vid respektive tid – bara att något nytt ska göras. Resultatet blir en jämntjock, ofta trögflytande, stundtals riktigt illasmakande gröt där mandlarna i stort sett helt lyser med sin frånvaro. Apropå Andreas Ekströms artikel i diskussionen om valet till rector magnificus för Lunds universitet och den därvid lådande ordväxlingen mellan religionens tillskyndare och belackare kommer jag osökt att tänka på en viss romersk prefekts diskussioner med en viss för kristendomen inte alldeles oväsentlig person. Ekström kommer, till skillnad från i sina tidigare något undanglidande texter i ärendet, en bra bit på väg när han menar att vi måste kunna diskutera frågan om trosuppfattningarnas inverkan på vårt begrepp om det sanna, särskilt om “vi” i det här fallet befattar oss med forskning och vetenskap. Det enda jag skulle vilja tillfoga är att alla, oavsett officiell eller inofficiell religionstillhörighet, som söker ett ämbete där sanningsbegreppet intar en framskjuten eller central plats, utfrågas om sina uppfattningar i just sådana ärenden. Detta inbegriper förstås även exempelvis journalister, informatörer, lärare, jurister och politiker, bara för att nämna några. Bara om alla är lika inför lagen kan vi komma framåt i kampen för större tolerans och meningsfrihet. Att en tidning med ett så högnäst rykte som Sydsvenskan trots allt kan tänka sig att bevärdiga en nyhet som denna utrymme på sina sidor, till på köpet med webb-TV-inslag, ger hopp i denna mediacyniska tid. Och sedan kan jag tycka vad jag vill om Andreas Ekströms ironiska generationen-ton i sammanhanget. Fint är det i alla fall. Hur var det nu texten till den där låten gick?
Någon tänkte uppenbarligen inte efter när Lunds kommun bestämde att ett av dess egna största årliga kulturevenemang skulle heta Kulturnatten. För visst måste en kulturnatt föregås av en fullständig kulturskymning? Fast att Lunds kulturpolitiker tänker och pratar i nattmössan är förvisso känt sedan länge. Hittills, så här några timmar före kulturskymningen, ser det beklämmande ut. Skillnaden jämfört med det anskrämliga spektakel som är Lundakalaset är på sin höjd kosmetisk, åtminstone av vad jag kunde se när jag gick på min stads gator för en stund sedan. |
|||||
|
Copyright © 2011 Fredrik Fischer - All Rights Reserved |
|||||
