Av Fredrik Fischer, januari 26th, 2007%
Efter gårdagens utflykt till Malmö kan även följande varning utfärdas:
Ät inte brezel köpta på det i övrigt utmärkta tyska bageriet på Malmö centralstation. Åtminstone om inte sagda brezel är rejält uppvärmda. I avsvalnat skick innehåller de nämligen ohälsosamma mängder rent smör inbakade i av allt att döma för just detta ändamål avsedda håligheter i kringlorna. Jag misstänker utan någon som helst empiri som stöd att smöret ifråga utgör en drypande, hedonistisk dröm när de tyska delikatesserna är alldeles nygräddade, men att äta dem kalla var ingen vidare trevlig upplevelse alls.
Pröva emellertid gärna de alldeles utsökta sötare bakverk som nämnda etablissemang kan bistå med. Särskilt en god, mjuk kaksort med hallon och yoghurt i är att rekommendera, liksom, som vanligt, choko-croissanter.
(För goda och icke smörbemängda brezel hänvisas till mitt favoritlokus i Lund, Restaurang Rauhrackel på Stora Algatan bakom Kulturen.)
Av Fredrik Fischer, juni 24th, 2006%
Av Fredrik Fischer, juni 14th, 2006%
Jag har då och då skrivit om mat här, men oftast (alltid?) i relation till andras matbloggande. Således: dags för lite eget dito.
Min sambo och jag var i kväll på St. Michel, en “Vin & Tapasbar” (sic!) här i Lund. Tanken var en trevlig middag för oss två för att fira många olika saker. Och firade gjorde vi, även om själva restaurangen inte direkt var någon anledning till fest.
För all del – chevreost inrullad i serranoskinka och försedd med balsamicovinäger (serverad tillsammans med något jag misstänker var två grissini) till förrätt var inte någon dålig start. Och det finns skäl att återkomma till det där med vinäger och chevreost.
Pepparbiffen (gjord på oxfilé) serverad med klyftpotatis (kan det ha hetat pommes chateau?) och cognacsås lämnade mer att önska, särskilt när jag upptäckte vad som måste vara resultatet av snatteri ur någon ovetande frysdisk och inte, som menyn angav, “vårprimörer”. Min sambos huvudrätt, något som angavs vara “fisk” (mer specifikt än så vågade man kanske inte göra det) var seg och serverades tillsammans med (över)kokt potatis och samma slags “primörer”. Den enda behållningen enligt henne var såsen.
Det som mer än något annat förtog stämningen var dock inte maten utan musiken. Man hade kanske kunnat vänta sig att ett äteri med så höga anspråk som det här skulle ha någon smakfull ljudinramning – kanske flamenco till dina tapas eller Debussy till det franska vinet?
Men icke.
Här serverades – nej, vräktes ut – Julio Iglesias. Och inte ens på spanska. I stället tvingades vi och de andra stackars besökarna genomlida “I Can’t Help Falling In Love With You” och andra ballader, karakteristiskt oengagerat tolkade av den gamle fotbollsspelaren. Och inte blev det bättre av att skivan, som bara innehöll åtta eller nio spår, satts på repeat. Vi lämnade inrättningen då musiken gått in på fjärde varvet. Arma personal.
Av Fredrik Fischer, maj 4th, 2006%
Aftonbladet har uppmärksammat att prins Henrik, drottning Margrethe II:s gemål, inte bara föredrar sådan mat som kan tänkas ha infångats med hjälp av grythundar och tillretts med hjälp av spett-dito, utan gärna även ser dessa människans (förment) bästa vänner anrättade på sin tallrik. Detta vore väl helt i sin ordning om inte hans kunglig höghet också hade innehaft ordförandeposten i den (får man hoppas) lilla och illustra skara som utgör Danmarks taxklubb. Enligt tidningen går sagda skara nu “i taket” (vilket för övrigt förefaller vara det nya modeuttrycket för upprördhet – antagligen sedan till och med vintern rasat ut) apropå prinsens uttalande i den danska skvallerblaskan “Ud og se” att han tycker om att ta sig en jycke till kvällsmat nu och då.
Ävenledes Svenska Kennelklubben uttalar sig upprört och menar sig veta att människor förtvivlar då de ser den danske prinsgemålens tilltag. Man hänvisar till att folk ser sina fyrbenta svansviftande lismare till kumpaner som familjemedlemmar och att Danmarks drottnings makes matvanor sålunda skapar stor harm och förbittring bland hundägarna.
För min del tycker jag nog att de förtrutna gläfsningarna från det danska kotteriet för värnandet av de vandrande köttfärslimpornas väl och ve jämte Sveriges mindre rasdiskriminerande motsvarighet är något opåkallat. Människor, liksom hundar, äter olika saker beroende på härkomst, kultur och, framför allt, tycke och smak. I Sverige suger, sörplar, smaskar och krasar vi oss varje år traditionsenligt genom en hel hög leddjur per medborgare utan att blinka, något som sannolikt kan framstå som minst sagt uppseendeväckande, sannolikt även äcklande, för både den ene och den andre. För all del, vi umgås inte privat med kräftorna innan vi förtär dem, men å andra sidan gör inte heller vietnameserna detta med de hundar som hamnar på deras matbord. Man äter i regel inte den man givit namn och kelat med.
Hur som helst hoppas jag att Henrik fortsätter att med högburet huvud och dito svans propagera för möjligheten att konsumera även sådana djur som kan tyckas vara reserverade för att hämta pinnar eller att kelas med. Vad du gör, henrik, gör inte en pudel! (Såvitt den inte är till för taffeln.)
Av Fredrik Fischer, maj 4th, 2006%
O, hilla, tibi gratias damus.
O, hilla, optimaque claraque splendida.
Semper super nobis scintilla;
Spes magna hominum est hilla!
Bara en liten parafras på Isobel Hadley-Kamptz. I all ödmjukhet.
Av Fredrik Fischer, april 18th, 2006%
Isobel Hadley-Kamptz har bakat Tarte Tatin. Nej, jag har inte smakat. Men receptet ser lovande ut.
Fast jag tycker att det låter tråkigt, det där med att låta bli stranden för några extra kaloriers skull. Kulturellt motiverad motvilja mot njutning känns inte bra alls.
Av Fredrik Fischer, april 6th, 2006%
Titta här. Kom sedan inte och påstå att magen inte på något plan är en erogen zon.
Eller är det bara jag som är sockerberoende?
|
|
|
