Helt oavsett det inträffade önskar jag nästan att jag vore redigerare om jag bara fick sätta en eller ett par sådana här rubriker per vecka: Polis glömde barnporr i tvättstugan.
Nu visas arkiv för kategorin Media.
Jag håller långt ifrån alltid med Göran Greider i hans politiska uttalanden, men hans dikt i dag på Expressens kultursida säger precis allt som behöver sägas om döden här, döden där och den död vi inte kan eller vågar kännas vid.
Äntligen kommer (kanske) funktionshindrades bristande exponering i massmedia utanför omedelbart funktionshinderrelaterade sammanhang att diskuteras på allvar, tack vare JMK-studenten och STIL-ambassadören Anika Taeslers examensuppsats Rullstol i rutan! (se även Taeslers debattartikel i DN och pressmeddelandet från Institutet för mediestudier). Det är en diskussion som verkligen tål att hållas, dock helst på den nyktra, faktabaserade nivå Taesler lägger sig och inte, som traditionellt varit fallet, med idel tjuriga känsloargument.
Jag känner mig även personligen berörd i frågan, både i egenskap av funktionshindrad och eftersom jag själv skrev en uppsats med liknande inriktning som examensarbete vid journalistutbildningen vid Lunds universitet. Min uppsats handlade emellertid specifikt om programmet CP-magasinet och hur det (inte) porträtterade funktionshindrade på ett nytt och fördomsfritt sätt. Denna uppsats kommer att finnas tillgänglig för läsning här så snart en förestående kosmetisk och teknisk uppfräschning av denna hemsida genomförts.
Tumbabon som enligt en artikel i Sydsvenskan tydligen lämnat in ett förslag till Malmös kommunfullmäktige om att staden, som ett led i sin internationella profilering, i icke svenskspråkiga sammanhang borde kallas Mothvirgin, är förmodligen inte bara lite spånig utan även lite efter. Senast jag själv skämtade på det här viset, vilket måste ha varit i början av 1990-talet, kallade jag alltid Malmö för Mothmaid, vilket i mitt tycke är en bättre översättning på samma töntiga tema.
Behrang Kianzad skriver en klok och reflekterande artikel som förhoppningsvis blir en (för oss andra) välkommen kalldusch för de självutnämnda socialmedieapostlar som ser Twitter och Facebook som dagens framför allt politiska dei ex machina. Den rapport till vilken Kianzad hänvisar gör för övrigt en del intressanta och förmodligen inte helt osanna påståenden om de psykologiska drivkrafterna bakom de sociala mediernas popularitet.
Uppdatering: när jag skulle lägga till kategorier för detta inlägg valde jag märkningen “Politik” sist, vilket torde vara en (i och för sig omedveten, men ändå) indikation så god som någon på att det just inte handlar så mycket om just politik, vare sig med eller utan citationstecken.
Jag gillar verkligen Per Svenssons rätt lättsamma artikel i dagens Sydsvenskan där han på sedvanligt stilistiskt hög och roande nivå drar de rätt uppenbara parallellerna mellan Mozarts Trollflöjten och Dan Browns Den förlorade symbolen. Samtidigt undrar jag vad dess minst sagt kryptiska nedryckare ska betyda:
Mozarts “Trollfåtöljen” är ett måsterverk som inbjuder till tolkningar över hela skalan. Per Svensson blåser liver i några av dem.
Är detta en vink om hur många remixer operan tål eller bara ett resultat av en överförfriskad eller -trött redigerare?
Som Martin Aagård påpekar känns hela diskussionen kring Björn af Kleens olovandes citat ur diverse massmediala namns statusrader på Facebook milt sagt hysterisk. Det vore ju en sak om det hade handlat om djupt personliga yttranden, men här handlar det om spontana recensioner av ett TV-program, som jag förstått det dessutom gjorda i samband med sändningen och alltså samtidigt som var och en kunnat göra sig en egen uppfattning i ärendet. Visst, det hade varit hyggligt av af Kleen att be om lov, men är dessa åsikter å andra sidan så kontroversiella att det finns skäl att bli upprörd då de förs vidare utan uttryckligt godkännande?
Det största problemet i sammanhanget är egentligen att af Kleens tilltag skapar ett slöseri med både papper och skribentarvoden som jag inte borde vara motiverbar vare sig ur miljömässig eller ekonomisk synvinkel.
Idag hade jag inte velat vara Maury Yeston. För om inte New York Times recension av filmatiseringen av Yestons Nine mer eller mindre utgör definitionen av en sågning så vet inte jag vilka kriterier man har för detta begrepp.
Jag har egentligen inte mycket att tillägga till Johan Wirfälts artikel på Newsmill rörande det faktum att Tiger Woods etnicitet (vilken den nu än må vara – han kategoriserar sig själv som Cablinasian när det, både i Wirfälts, mina och säkert också andras ögon, vore betydligt rimligare att helt ta avstånd från den amerikanska etnicitetshysterin) sannolikt spelat en inte oviktig roll i (den i mitt tycke alldeles våldsamt uppblåsta) rapporteringen kring hans, som det tycks, långvariga, seriella otrohet. Mitt djupt kända ointresse gör att jag inte kommer att diskutera själva sakfrågan vidare i fortsättningen. Däremot ser jag fram emot ytterligare analyser på den betydligt intressantare och mindre försnaskade nivå där den länkade texten befinner sig.
Det gläder mig att även en så pass nitisk (i ordets bästa bemärkelse) förespråkare av journalistisk hederlighet som Andreas Ekström inser det praktiska i att inte alltid hålla stenhårt på principerna.