Det är lite oklart varför Andreas Nordström i en artikel i Expressen uttryckligen hänvisar till en dito av Hadley Freeman i The Guardian där hans (Nordströms) poäng uttrycks med betydligt större vältalighet och precision och, vågar jag påstå, djup än i den egna texten. Det kan vara jag som är konservativ, men om man ska bygga vidare på någons argumentation genom en hänvisning till vederbörande är det kanske bra om man säger något utöver det redan sagda i stället för att, som här, inte ens upprepa det.

Det här är i sig ingenting nytt. Nyhetsartiklar har genomgått innehållslig devalvering per förmedling så länge att det snarare verkar vara regel än undantag, åtminstone i kvällspressen. Åsiktsmaterial är ju en annan femma. Denna dewriting innebär ju en bokstavlig fördumning av krönikor och ledare, inte minst eftersom idéerna bevisligen inte är originella.

Det är svårt att undanhålla sig från talesätt om rivet skinn och andra putslustigheter när man läser Sydsvenskans artikel om kattaklöset i Föreningen Kattstödet.

Det har tydligen skrivits en del om det härligt okritiska reportaget om det lyxrenoveringsivriga jurist- och finansvalpsparet som publicerades av DN Bostad. Jag noterar att en frilans står bakom denna veritabelt prunkande text. Och som ett brev på posten inkommer den förnämliga Isabelle Ståhl med en spetsfundig omtolkning av texten, vinklad för (enligt klichén) frilansjournalistiska förhållanden.

Hur ska man kunna skriva politiska intrigromaner med ett politiskt klimat som i sig är så fullt av knivar i ryggar och taskspelande att vilken belletristiker som helst skulle få sitt lystmäte? Titta bara på Victoria Lagercrantz genomgång av ränkerna kring Cristina Husmark Pehrssons snöpliga ministerkariär.

Det var först i 20-årsåldern som jag lärde mig uppskatta den loja oklarheten som ofta infinner sig under söndagar. Det är inte en vardag och det är så mycket ledigt att nästan ingenting händer. Man ägnar sig åt sig själv och det är bra med det. Det är oftast mycket avkopplande och trevligt, ofta just på grund av att det inte händer så särskilt mycket.

Då kan man tycka att det inte heller vore värt att skriva om, men New York Times gör ett tappert försök i serien Sunday Routine där mer eller mindre bemärkta personer får berätta vad de gör på söndagarna (vari behovet av dessa trivialiteters avslöjande består är förstås inte lätt att veta).

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om deras intervju med Alan Gilbert, tidigare chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna och numera överviftare för New York-ditona, är småtrevlig i all sin vanlighet eller bara visar att det bakom ett synbarligen spektakulärt arbete döljer sig något synnerligen ordinärt (vare sig detta är att betrakta som positivt eller negativt).

Vi lever i spännande och skrämmande tider. Samtidigt som transparens blivit ett lika moderiktigt och meningslöst mantra för samtiden 2010 som vård, skola, omsorg var i valkampanjen 2006 har konsten att hålla tyst sällan varit mer svårbemästrad eller eftersträvansvärd. Läs Ben Brantley i detta ärende.

Och nu: en liten samling matnyttigheter för alla som ägnar sig åt skrivande, kanske i synnerhet då journalister. Jag önskar att fler arbetade utifrån de principer som framhålls här.

Joakim Jardenberg blir, liksom jag själv, upprörd över de fullständigt vilda spekulationerna i svenska medier rörande mängden aktiva pedofiler på Internet. Läs och begrunda. Ännu ett rejält sågtag i den allt tunnare gren på vilken de grötmyndiga och samtidigt djupt spekulativa traditionella mediernas trovärdighet sitter.