Av Fredrik Fischer, februari 24th, 2011%
Det var Gunilla Backman som tilldelades SJ:s och Tidskriften OPERAs musikalpris för sin roll i GöteborgsOperans uppsättning av Sunset Boulevard. Det hindrar dock inte att även andra kan fira lite grand i sammanhanget, åtminstone om man får tro SJ:s pressmeddelande:
“Övriga nominerade var Henrik Dorsin, I hetaste laget, Reuben Salmander, Cabaret, Karin Oscarsson, Chicago samt Christer Nerfont, för sin roll i såväl Jekyll & Hyde som i Spamalot.”
Således gläder sig säkerligen både Julius Malmström och Nerfont själv. Robert Rydberg, som spelade den roll i Spamalot som Nerfont var påtänkt för (men alltså aldrig gjorde), har kanske en annan syn på det hela. Vad SJ beträffar bör de helst se över balansen mellan behovet av goodwill efter vinterns katastrof och nödvändigheten av research.
Av Fredrik Fischer, oktober 26th, 2010%
Under den amerikanska presidentvalskampanjen 2008 var det många både där och annorstädes som gnolade på och säkert också instämde i den endera parodiska eller underliga politiska sängkammarsoullåten “I Got A Crush… on Obama” Även om låten var avsedd som en parodi på hysterin kring presidentkandidaten och trots att dennes kampanj tog avstånd från den var det åtminstone många svenskar som tog den till sitt hjärta, med eller utan ironi.
När Barack Obama nu suttit i Vita huset i två år har de inte bara de politiska utan även de musikalisk-parodiska tongångarna förändrats. Av en president Barry White har det nu blivit vad jag med min dessvärre något bristande terrängkännedom i hiphopkretsar skulle beteckna som en president Ol’ Dirty Bastard.
Oavsett vilken artist man anser att presidenten liknas vid så är det här riktigt bra. Man kan nämligen inte annat än applådera komikern James Davis och filmskaparen Martin Usher för deras höga ambitionsnivå med den vänliga och hysteriskt roliga Obama-parodin “Head of the State” (baserad på den betydligt mindre humoristiska “Hard in da Paint” av den fullkomligt distanslöse Waka Flocka Flame, något av en hiphopens Joey Killer om man ska tro en med illa dold munterhet infogad kommentar om artisten i en en artikel om parodi i New York Times). Sedan kan man förstås diskutera hur trångsinta amerikanska högertomtar reagerar på tilltaget.
Jag själv undrar mest vilken svensk eller för den delen europeisk politiker som skulle kunna komma i fråga för något sådant här. Det är kanske bara att inse att en sådan här hommageparodi bara kan ges en gång åt en enda person. Vissa saker är unika även i politikens trampkvarn.
Av Fredrik Fischer, augusti 12th, 2010%
Jag upphör aldrig att fascineras av politisk musik. Här kommer ännu ett exempel på det intressanta förhållandet att i övrigt otidsenliga musikstilar osvikligen tas till heder av partier som vill peppa väljarskarorna med någon liten trudelutt. Den här är från MUF, heter “Sverige jobbar!” (sic) och är en sönderkokt blandning av Patrik Isaksson, Tomas Ledin och något onämnbart amerikanskt snällrockband från cirka 1997. Textmässigt underträffar den för all del inte så mycket av den oftast mer påflugna pamflettering man ägnar sig åt i det politiska motståndarlägret. Man kan verkligen fråga sig varför ideologier (eller, tja, sakfrågor, kanske) som ska motivera en stor grupp människor att styra ett helt land inte ens kan omsättas i vettig konst. Brister det i passionen?
Av Fredrik Fischer, juli 25th, 2010%
Playbill Online har sammanställt en lista över tidernas fem konstnärligt mest inflytelserika rockmusikaler. Den är inte så intressant för titlarna på listan – relativt lättgissade verk (Hair, Jesus Christ Superstar, Rent, Hedwig and the Angry Inch och Spring Awakening) – utan som en grundkurs och tankeställare för den som vill skriva en riktigt bra rockmusikal.
Man kan koka ner receptet på en bra rockmusikal till att man som skapare bör ta ordet på allvar, i tur och ordning. Med andra ord bör rocken komma först i fråga om attityd, ärlighet och uttryck, därefter musikalen i form av historieberättandet och musikens dramatiska funktion (även om denna, som artikeln illustrerar, förändrats med tiden inte minst tack vare s och Spring Awakenings mycket annorlunda angreppssätt på formen). Det handlar inte om att bara låta som rockmusik eller använda distade elgitarrer utan att faktiskt komma till stycket med en rockmusikalisk bakgrund eller infallsvinkel till det som ska berättas.
Av Fredrik Fischer, juli 20th, 2010%
Det var först i 20-årsåldern som jag lärde mig uppskatta den loja oklarheten som ofta infinner sig under söndagar. Det är inte en vardag och det är så mycket ledigt att nästan ingenting händer. Man ägnar sig åt sig själv och det är bra med det. Det är oftast mycket avkopplande och trevligt, ofta just på grund av att det inte händer så särskilt mycket.
Då kan man tycka att det inte heller vore värt att skriva om, men New York Times gör ett tappert försök i serien Sunday Routine där mer eller mindre bemärkta personer får berätta vad de gör på söndagarna (vari behovet av dessa trivialiteters avslöjande består är förstås inte lätt att veta).
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om deras intervju med Alan Gilbert, tidigare chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna och numera överviftare för New York-ditona, är småtrevlig i all sin vanlighet eller bara visar att det bakom ett synbarligen spektakulärt arbete döljer sig något synnerligen ordinärt (vare sig detta är att betrakta som positivt eller negativt).
Av Fredrik Fischer, juli 16th, 2010%
En intressant detalj: påven Johannes Paulus II:s liv har tydligen blivit musikal (se klipp och bilder hos BBC). Skaparen, en katolsk präst (som skrivit det hela på Vatikanens beställning), säger att det hela rör sig om ett hyllningsverk till en påve han beundrade. I själva verket lär det hela emellertid handla om ett försök att rentvå den tidigare påven från anklagelser om att ha försökt tysta ner de många övergrepp mot barn som begicks under hans tid med festlig mössa. Detta inför en förestående helgonförklaring av den gamle kondomhataren. Lycka till.
Musikalens titel är i översättning Var inte rädd, ett av påvens valspråk. Det kunde vara klokt av Vatikanen att lyssna till denna uppmaning, lägga alla kort på bordet och kompensera för alla oförrätter. Gud må förlåta synder, men människor har svårare för det.
Av Fredrik Fischer, juli 13th, 2010%
Charity Sunshine Tillemann-Dick har inte bara ett namn med klang. Denna 26-åriga sopran har numera, sedan hon opererats för att bota sjukdomen idiopatisk pulmonell arteriell hypertension, ett par nytransplanterade lungor men sjunger, åtta månader efter ingreppet, förbluffande bra (via Mitt i Musiken).
Av Fredrik Fischer, juni 17th, 2010%
Det är tur att våra partiledares musiksmak inte (så vitt mig bekant åtminstone) har något inflytande över deras politiska gärning. Åtminstone om sagda musiksmak avspeglas i de Spotifylistor som blivit så hett omdiskuterade under våren. Läs Andres Lokkos språkligt pubertala men i övrigt skarpa reflektion över desamma, vari man också kan hitta länkar till dem.
Själv slogs jag av två saker: bara hos Jan Björklund fanns det ett stycke med tidigare kompositionsdatum än, säg, år 1960: första satsen ur Mozarts Eine kleine Nachtmusik. Och bara i den i övrigt hisnande besynnerliga, helt otrendiga (och därför sannolikt fullt ärliga), men inofficiella spellista som sammanställts på uppdrag av vår värde statsminister Reinfeldt återfinns det något bidrag ur musikteaterrepertoaren (utan inräknande av jukeboxmusikaler): den sönderspelade Guldet blev till sand. Med Peter Jöback.
Av Fredrik Fischer, juni 13th, 2010%
Under de få ögonblick jag hittills lagt på fotbolls-VM undrade jag till en början vad det var för ihållande surr som uppfyllde den ljudande delen av matchen. Det var förstås vuvuzelor och inte någon ilsken och idrottsligt engagerad insektsart. Nu hotar arrangörerna att förbjuda tutandet i vuvuzelorna eftersom det sägs störa spelet. Frankrikes lagkapten Patrice Evra påstår till och med att publikens vuvuzeladrivna påhejanden var orsaken till att man spelade så dåligt mot Uruguay. Att man skulle ha fått undermålig träning har naturligtvis inget med saken att göra.
Skulle vuvuzelorna förbjudas på arenorna kommer det dessvärre att innebära ett slut på det enda som hittills skiljt detta VM-slutspel från vilket som helst dito i Allsvenskan. Om det nu är så förbålt svårt att höra vad förbundskaptenerna ropar ut mot planen är det väl bara för spelarna att ta lite egna initiativ. Herregud, det är fotboll. Det är varken svårare eller lättare än så.
Av Fredrik Fischer, maj 23rd, 2010%
Det är kanske inte att förvånas över att skådespelerskor i Wicked gärna rycker och sliter lite i materialet. Men att, som Donna Vivino, sjunga “Defying Gravity” med oförblommerad countryanstrykning är verkligen att göra något uppfriskande. Framför allt som det fungerar så bra.
Överhuvud taget tror jag att folkmusikens – vilket lands dito det än vara må – teatralitet kan vara ett bra hjälpmedel för den som ska gestalta en sång. För referens hänvisas till Sigurd Seles passage som Enjolras i “Ein dag til” från Les Misérables i norska Lilleström för några år sedan. Ogenerat folkmusikaliskt och rätt i maggropen.
|
A sample text widget
Etiam pulvinar consectetur dolor sed malesuada. Ut convallis
euismod dolor nec pretium. Nunc ut tristique massa.
Nam sodales mi vitae dolor ullamcorper et vulputate enim accumsan.
Morbi orci magna, tincidunt vitae molestie nec, molestie at mi. Nulla nulla lorem,
suscipit in posuere in, interdum non magna.
|
|
