Jag upphör aldrig att fascineras av politisk musik. Här kommer ännu ett exempel på det intressanta förhållandet att i övrigt otidsenliga musikstilar osvikligen tas till heder av partier som vill peppa väljarskarorna med någon liten trudelutt. Den här är från MUF, heter “Sverige jobbar!” (sic) och är en sönderkokt blandning av Patrik Isaksson, Tomas Ledin och något onämnbart amerikanskt snällrockband från cirka 1997. Textmässigt underträffar den för all del inte så mycket av den oftast mer påflugna pamflettering man ägnar sig åt i det politiska motståndarlägret. Man kan verkligen fråga sig varför ideologier (eller, tja, sakfrågor, kanske) som ska motivera en stor grupp människor att styra ett helt land inte ens kan omsättas i vettig konst. Brister det i passionen?
|
|||||
|
Playbill Online har sammanställt en lista över tidernas fem konstnärligt mest inflytelserika rockmusikaler. Den är inte så intressant för titlarna på listan – relativt lättgissade verk (Hair, Jesus Christ Superstar, Rent, Hedwig and the Angry Inch och Spring Awakening) – utan som en grundkurs och tankeställare för den som vill skriva en riktigt bra rockmusikal. Man kan koka ner receptet på en bra rockmusikal till att man som skapare bör ta ordet på allvar, i tur och ordning. Med andra ord bör rocken komma först i fråga om attityd, ärlighet och uttryck, därefter musikalen i form av historieberättandet och musikens dramatiska funktion (även om denna, som artikeln illustrerar, förändrats med tiden inte minst tack vare Det var först i 20-årsåldern som jag lärde mig uppskatta den loja oklarheten som ofta infinner sig under söndagar. Det är inte en vardag och det är så mycket ledigt att nästan ingenting händer. Man ägnar sig åt sig själv och det är bra med det. Det är oftast mycket avkopplande och trevligt, ofta just på grund av att det inte händer så särskilt mycket. Då kan man tycka att det inte heller vore värt att skriva om, men New York Times gör ett tappert försök i serien Sunday Routine där mer eller mindre bemärkta personer får berätta vad de gör på söndagarna (vari behovet av dessa trivialiteters avslöjande består är förstås inte lätt att veta). Jag kan inte riktigt bestämma mig för om deras intervju med Alan Gilbert, tidigare chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna och numera överviftare för New York-ditona, är småtrevlig i all sin vanlighet eller bara visar att det bakom ett synbarligen spektakulärt arbete döljer sig något synnerligen ordinärt (vare sig detta är att betrakta som positivt eller negativt). En intressant detalj: påven Johannes Paulus II:s liv har tydligen blivit musikal (se klipp och bilder hos BBC). Skaparen, en katolsk präst (som skrivit det hela på Vatikanens beställning), säger att det hela rör sig om ett hyllningsverk till en påve han beundrade. I själva verket lär det hela emellertid handla om ett försök att rentvå den tidigare påven från anklagelser om att ha försökt tysta ner de många övergrepp mot barn som begicks under hans tid med festlig mössa. Detta inför en förestående helgonförklaring av den gamle kondomhataren. Lycka till. Musikalens titel är i översättning Var inte rädd, ett av påvens valspråk. Det kunde vara klokt av Vatikanen att lyssna till denna uppmaning, lägga alla kort på bordet och kompensera för alla oförrätter. Gud må förlåta synder, men människor har svårare för det. Charity Sunshine Tillemann-Dick har inte bara ett namn med klang. Denna 26-åriga sopran har numera, sedan hon opererats för att bota sjukdomen idiopatisk pulmonell arteriell hypertension, ett par nytransplanterade lungor men sjunger, åtta månader efter ingreppet, förbluffande bra (via Mitt i Musiken). Det är tur att våra partiledares musiksmak inte (så vitt mig bekant åtminstone) har något inflytande över deras politiska gärning. Åtminstone om sagda musiksmak avspeglas i de Spotifylistor som blivit så hett omdiskuterade under våren. Läs Andres Lokkos språkligt pubertala men i övrigt skarpa reflektion över desamma, vari man också kan hitta länkar till dem. Själv slogs jag av två saker: bara hos Jan Björklund fanns det ett stycke med tidigare kompositionsdatum än, säg, år 1960: första satsen ur Mozarts Eine kleine Nachtmusik. Och bara i den i övrigt hisnande besynnerliga, helt otrendiga (och därför sannolikt fullt ärliga), men inofficiella spellista som sammanställts på uppdrag av vår värde statsminister Reinfeldt återfinns det något bidrag ur musikteaterrepertoaren (utan inräknande av jukeboxmusikaler): den sönderspelade Guldet blev till sand. Med Peter Jöback. Under de få ögonblick jag hittills lagt på fotbolls-VM undrade jag till en början vad det var för ihållande surr som uppfyllde den ljudande delen av matchen. Det var förstås vuvuzelor och inte någon ilsken och idrottsligt engagerad insektsart. Nu hotar arrangörerna att förbjuda tutandet i vuvuzelorna eftersom det sägs störa spelet. Frankrikes lagkapten Patrice Evra påstår till och med att publikens vuvuzeladrivna påhejanden var orsaken till att man spelade så dåligt mot Uruguay. Att man skulle ha fått undermålig träning har naturligtvis inget med saken att göra. Skulle vuvuzelorna förbjudas på arenorna kommer det dessvärre att innebära ett slut på det enda som hittills skiljt detta VM-slutspel från vilket som helst dito i Allsvenskan. Om det nu är så förbålt svårt att höra vad förbundskaptenerna ropar ut mot planen är det väl bara för spelarna att ta lite egna initiativ. Herregud, det är fotboll. Det är varken svårare eller lättare än så. Det är kanske inte att förvånas över att skådespelerskor i Wicked gärna rycker och sliter lite i materialet. Men att, som Donna Vivino, sjunga “Defying Gravity” med oförblommerad countryanstrykning är verkligen att göra något uppfriskande. Framför allt som det fungerar så bra. Överhuvud taget tror jag att folkmusikens – vilket lands dito det än vara må – teatralitet kan vara ett bra hjälpmedel för den som ska gestalta en sång. För referens hänvisas till Sigurd Seles passage som Enjolras i “Ein dag til” från Les Misérables i norska Lilleström för några år sedan. Ogenerat folkmusikaliskt och rätt i maggropen. Jag vet inte om det har någon metafysisk innebörd för Project Europa (vad det nu än må vara), men musiken vid överlämningsceremonin kring en rapport man skrivit i samband med detta projekt är verkligen av ett helt eget slag. Titta och framför allt lyssna själv. Orden musikal och tävling är (tyvärr) snart lika förknippade i det kollektiva medvetandet som svin och influensa. För den som önskar sig ett åtminstone på pappret något mer självsäkert och seriöst alternativ till SVT:s seriekrock Jakten på Julia, därtill ett alternativ som inte äger rum inför öppen ridå, har den brittiska scentidningen The Stage i samarbete med Pure Solo och skivbolaget Silva Screen nu satt samman en tävling där var och en – från proffs till fullständiga nybörjare – är välkommen att delta. Man spelar in en låt och blir sedan först bedömd av de andra besökarna på tävlingssidan, därefter av en professionell jury. Förstapriset är en plats som solist på en kommande skiva från Silva Screen med musikalhits. Lagom modest, men små steg leder också framåt. Tävlandet går till så att man själv, till karaokekomp, spelar in en av sex låtar (tre för damer, tre för herrar). Damernas val – “Over the Rainbow”, “Defying Gravity” och “I Dreamed A Dream” – smäller i mitt tycke bra mycket högre än herrarnas – “All I Ask Of You” (förhoppningsvis bara mansstämman), “Maria” och “Oh- What A Beautiful Mornin’”. Nå, det är hur som helst en mindre förödmjukelse än att sjunga Lady Gaga i TV. |
|||||
|
Copyright © 2010 Fredrik Fischer - All Rights Reserved |
|||||
