Musik

Nu visas arkiv för kategorin Musik.

Malmö Opera har förlorat en kontrabas i samband med stölden av en lastbil tidigare i veckan (lastbilen är dock återfunnen). Det är viktigt att den kommer till rätta. Nedan följer ett pressmeddelande med mer information:

Ligger den förlorade kontrabasen utomhus kommer den att krackelera av kylan och fukten. Och bli totalt förstörd…
Kontrabasen ligger i ett vitt transportfodral (2,1 meter högt) – en så kallad flight case – se bifogad bild.

Man brukar säga att det tar cirka tre år för att hitta en kontrabas som passar och fungerar för en orkester.
Just den saknade kontrabasen är tillverkad på beställning av firman Poellman Contrabass i Mittenwald i Tyskland. De har en leveranstid på 1,5 år.

Kontrabasen är bland annat tillverkad i alpgran. Denna gran har vuxit sakta på norrsidan av en alp i 250 år. När granen skördades lades den till lagring i ytterligare 60 år. Därefter har tillverkaren noga valt ut ett passande virke för instrumentet. I övrigt är den tillverkad i lagrad (även den 60 år) lönn.

Extra energi lades vid tillverkningen av detta speciella instrument då det skulle ställas ut på den internationella musikmässan i Frankfurt 2006.

Det finns endast två exemplar av ett sådant instrument i Sverige. Det betyder att det är mycket exklusivt vilket gör det i princip omöjligt att sälja.
Orkestrar och handlare i hela Europa är på väg att bli informerade om händelsen och kommer att rapportera till Malmö Opera om någon försöker sälja instrumentet.

Lastbilen, där kontrabasen förvarades, försvann från Västra Hamnen i Malmö och användes sedan vid ett inbrott i Arlöv. Lastbilen hittades sedan i Höör.
Kanske kontrabasen ligger någonstans på denna rutt?

Lars Axelsson på Malmö Möbelhantering AB (tel 040-300 775) har utfäst en belöning till den som hittar kontrabasen på 10 000 kronor.

Vad månde hända om Anders Aldgårds intresse i att ta över den nedläggningshotade Stora Teatern i Göteborg skulle bli mer än bara spekulationer och han faktiskt skulle börja driva teatern? Det kan ingen veta, men att Göteborg, där flertalet svenska musikalartister och en inte oväsentlig andel operasångare får sin utbildning, är i skriande behov av fler ambitiösa musikteaterscener, i synnerhet en fast privatfinansierad dito med fokus på lättare repertoar (av beskrivningen att döma inte alldeles olik Nöjesteatern i Malmö), torde stå utom allt tvivel.

Vad GöteborgsOperan, vars hela affärsidé tycks bygga på att en stor, folklig musikal med lång spelperiod ska ge finansiella förutsättningar till husets smalare uppsättningar, ska ta sig till om folk plötsligt börjar gå till Storan för att få sin förnöjliga musikal- eller (om Aldgård får som han vill) operettfix är inte gott att veta det heller. Man kan hoppas att kolossen vid stranden tar konkurrensen som en kreativ utmaning och vågar utforska andra aspekter av musikteatern än dem som är omedelbart kommersiellt gångbara.

Latmask

Det är ingen skam i sig att som musikteaterkompositör gräva i arkiven när man ska skriva nya låtar. Men att som Andrew Lloyd Webber till Fantomen på Operan-uppföljaren Love Never Dies lyfta titelmelodins refräng från en av de populäraste låtarna från en annan av hans producerade musikaler (låt vara en mindre känd, The Beautiful Game) är lite över lättjans gräns. Att låtarna – “Love Never Dies” och “Our Kind of Love” – i stort sett har ett ömsesidigt utbytbart textligt innehåll gör det bara ännu mer genant.

Sveriges Radios reportage om de sexuella trakasserierna inom den svenska teater- och filmbranschen är alldeles nödvändig läsning och lyssning och förhoppningsvis början på en diskussion om scenkonstens kultur som kan leda till en utvädring av det unkna, kletiga, maktsexualiserade tänkandet hos dem som rutinmässigt och, ofta med olika aspekter av teaterns väsen som förevändning, förgriper sig på sina arbetskamrater. Förhoppningsvis kan det kanske också leda till slutet på flatheten gentemot föregivna geniers perverterade syn på vad man kan och inte kan göra mot sina medmänniskor. Läs också Johan Hiltons reaktion i Expressen och Mitt i Musikens reportage.

För egen del är jag våldsamt arg. Att en bransch vars sysselsättning är att på ett eller annat sätt fördjupa eller förgylla själslivet hos åskådarna (och i bästa fall även de medverkande) i underförstådd hemlighet är så grundligt genomsyrad av denna slags groteska egocentrism, maktfullkomlighet och människofientlighet är en sådan bisarr paradox att jag mår illa. De som till exempel under åren skyndat till Roman Polanskis försvar med hänvisning till hans geni, hans många filmframgångar och hans höga internationella status (hur skulle det se ut om vi burade in en sådan fin konstnär för ett gräsligt brott han bevisligen begått?) i våldtäktsmålet mot honom har återigen mycket goda skäl att skämmas. Ett för svenska omständigheter mer aktuellt fall är sextrakasserierna i den senaste svenska uppsättningen av Cats där ett av de manliga affischnamnen gav sig på kvinnliga ensemblemedlemmar med såväl fysiska som verbala antastningar. Producentens försvar för att han inte hanterat saken och givit skådespelaren sparken? Producenten bedömer sig själv vara gammal och inte kunna diskutera med de unga ensembletjejerna. Och så vidare.

Könsmaktsordning i sin renaste form, för den som vill ha genusteoretiska begrepp. Inte sällan dessutom uppblandat med både allmän konflikträdsla och rädsla för sviktande publiksiffror vid en stjärnas plötsliga “avhopp” hos teaterledningar och andra ansvariga. Och de eviga korta anställningarna. Och den extrema karriärismen, den korta livslängden på vissa konstnärliga områden. Allt redan från teaterskolorna där respekten inför De Stora Begåvningarna går ut över studenternas såväl fysiska som psykiska säkerhet och välbefinnande. Allt smälter samman i en mycket otäck situation där scenkonstens “upplysta” män, utifrån vad som bedöms som tradition och “han bara är sån”-mentalitet, kan göra som de vill mot andra.

Jag tänker inte ofta på att jag är man, men att jag delar könstillhörighet med de kräk som i kraft av sin position eller sin förespeglade konstnärliga nivå på ett eller annat vis ser sexuella övergrepp mot medarbetare och -människor som en del av yrkeskulturen gör mig arg och förbittrad. Har vi verkligen inte kommit längre? I en bransch där verk efter verk och uppsättning efter uppsättning diskuterar könens maktmässiga obalans vore det väl bara rimligt med något mått av självinsikt? Men detta till trots: denna skit.

I vanliga fall argumenterar jag mot namnpublicering eftersom jag sällan ser nyttan av den ens när det handlar om allvarliga brott. Här är jag dock av diametralt motsatt uppfattning. För att vi ska kunna komma till rätta med detta problem och bygga en sundare scenkonst måste vi få kännedom om vilka det är som utför dessa handlingar. Varenda en. inte genom rykten utan genom belagda fakta.

Jag inser lätt att det innebär stora identifikationsrisker även för dem som berättat om övergreppen, men de riskerna är kanske värda att ta om detta kan innebära att karriärstegen inte måste vara nersmetad med skamliga inviter, tafsande händer och tryckande, tunga manskroppar i mörka utrymmen.

Ironi och pekoral är sällan så värst såta sängkamrater. För en demonstration hänvisas till Riksorganisationen Unga synskadades sida med bidrag till en kommande skiva. Här finns hela spektret: från de allra mest patetiska känsloutbrotten (“Aldrig”, “Bara undrar” med flera) till saltare, sarkastiska texter (“Stackars liten blinning”) till en faktiskt riktigt rolig, om än kanske en aning kryptisk, grej (“Väg”).

Sedan kan man förstås undra länge och väl över vikten av en sådan här skiva och dess verkliga betydelse utanför kretsen av närmast sörjande. Men vem vet, kanske Svensktoppen hägrar?

Jag visste inte att man kunde använda tonhöjdskorrigering i realtid, men det kan man tydligen. Är det det slutgiltiga beviset på att en sångare blivit för gammal när vederbörande måste ta till sådan här doping i liveframträdanden? Det är tråkigt att Elaine Paige (som fyller 62 i år) börjar tappa höjden i sitt tidigare väldigt imponerande röstomfång, men det är ännu tråkigare att hon inte verkar vilja hantera det här problemet på något annat sätt än genom sådant här fusk. Visserligen är det kanske inte helt jämförbart, men jag föredrar i så fall ändå exempelvis att höra Len Cariou och Angela Lansbury (från 2005, då hon var 79 och han 66), med gamla rävars snits, bara hjällpta av helt vanliga mikrofoner, svaja sig igenom A Little Priest” från Sweeney Todd.

Som om inte Brian Yorkeys och Tom Kitts trivsamma grundkurs i hur man skriver sånger för teatern har nu även Jason Robert Brown, utöver sina universitetsföreläsningar, synbarligen givit sig i kast med att bibringa även hugade, mer långväga, kreatörer sin kunskap i detta åtminstone i Sverige sorgligt eftersatta ämne. Det är bara att luta sig tillbaka och spetsa öronen.

Gunilla Brodrej uttrycker en del synpunkter på det i grunden behjärtansvärda arrangemanget Musikhjälpen. Jag har själv heller aldrig förstått varför man kritiserade Den stora resan för kolonialism men samtidigt undanhållit Musikhjälpen motsvarande bemötande. Effekten borde ju rimligen vara densamma. Svält på låtsas, om än med något slags skruvad, delvis hycklande, solidaritetsunderton, är i mina ögon inte så värst väsensskild från zoologiska studier av de kuriösa afrikanerna.

Kompositören David Teie, som tidigare varit känd för att ha komponerat musik speciellt för tamarinapor med förbluffande gott resultat, har nu gått ett steg längre och skapat musik för katter. (Mitt i Musiken vet mer.)

Principen är enkel. Man tar de ljud djuren själva ger ifrån sig i olika situationer, musikaliserar dem i någon form och väver ihop dem till kompositioner. Huruvida djuren sedan uppfattar musiken som musik eller bara som respektive läte är förstås inte lätt att veta, men så länge de mår bra av det kan jag inte uppfatta det som något i sig dåligt. Dessutom är åtminstone kattmusiken – det lilla man fått höra än så länge – faktiskt inte så dum för mänskliga öron heller. Garanterat bättre än den rätt högfrekventa tamarintrudelutt som cirkulerat nätet kring tidigare.

Herrbandet Gentlemen (man lär inte kunna kalla dem annat – trions genomsnittsålder måste vara drygt 40 år) är en besynnerlig blandning av Il Divo och EMD (utan operaskolningen, men med lika fina röster som divorna och ett uttryck snubblande nära Allsång på Skansens eget N’SYNC). De kan definitivt sjunga, men borde kanske fundera ett tag till över sin repertoar. Tycker du att rösterna låter bekanta? Det är de. Mikael Grahn (den nasalare av de tre) gav röst åt Clopin i Disneys Ringaren från Notre Dame och Stefan Nykvist (han med mest höjd) sjöng fint och karaktärslöst som den unge titelfiguren i Herkules. Fredrik Willstrand har vad jag vet inget samröre med Disney, men däremot ett beryktat dito med Melodifestivalen.

« Äldre inlägg