Det var först i 20-årsåldern som jag lärde mig uppskatta den loja oklarheten som ofta infinner sig under söndagar. Det är inte en vardag och det är så mycket ledigt att nästan ingenting händer. Man ägnar sig åt sig själv och det är bra med det. Det är oftast mycket avkopplande och trevligt, ofta just på grund av att det inte händer så särskilt mycket.

Då kan man tycka att det inte heller vore värt att skriva om, men New York Times gör ett tappert försök i serien Sunday Routine där mer eller mindre bemärkta personer får berätta vad de gör på söndagarna (vari behovet av dessa trivialiteters avslöjande består är förstås inte lätt att veta).

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om deras intervju med Alan Gilbert, tidigare chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna och numera överviftare för New York-ditona, är småtrevlig i all sin vanlighet eller bara visar att det bakom ett synbarligen spektakulärt arbete döljer sig något synnerligen ordinärt (vare sig detta är att betrakta som positivt eller negativt).

En intressant detalj: påven Johannes Paulus II:s liv har tydligen blivit musikal (se klipp och bilder hos BBC). Skaparen, en katolsk präst (som skrivit det hela på Vatikanens beställning), säger att det hela rör sig om ett hyllningsverk till en påve han beundrade. I själva verket lär det hela emellertid handla om ett försök att rentvå den tidigare påven från anklagelser om att ha försökt tysta ner de många övergrepp mot barn som begicks under hans tid med festlig mössa. Detta inför en förestående helgonförklaring av den gamle kondomhataren. Lycka till.

Musikalens titel är i översättning Var inte rädd, ett av påvens valspråk. Det kunde vara klokt av Vatikanen att lyssna till denna uppmaning, lägga alla kort på bordet och kompensera för alla oförrätter. Gud må förlåta synder, men människor har svårare för det.

Charity Sunshine Tillemann-Dick har inte bara ett namn med klang. Denna 26-åriga sopran har numera, sedan hon opererats för att bota sjukdomen idiopatisk pulmonell arteriell hypertension, ett par nytransplanterade lungor men sjunger, åtta månader efter ingreppet, förbluffande bra (via Mitt i Musiken).

Under de få ögonblick jag hittills lagt på fotbolls-VM undrade jag till en början vad det var för ihållande surr som uppfyllde den ljudande delen av matchen. Det var förstås vuvuzelor och inte någon ilsken och idrottsligt engagerad insektsart. Nu hotar arrangörerna att förbjuda tutandet i vuvuzelorna eftersom det sägs störa spelet. Frankrikes lagkapten Patrice Evra påstår till och med att publikens vuvuzeladrivna påhejanden var orsaken till att man spelade så dåligt mot Uruguay. Att man skulle ha fått undermålig träning har naturligtvis inget med saken att göra.

Skulle vuvuzelorna förbjudas på arenorna kommer det dessvärre att innebära ett slut på det enda som hittills skiljt detta VM-slutspel från vilket som helst dito i Allsvenskan. Om det nu är så förbålt svårt att höra vad förbundskaptenerna ropar ut mot planen är det väl bara för spelarna att ta lite egna initiativ. Herregud, det är fotboll. Det är varken svårare eller lättare än så.