Charity Sunshine Tillemann-Dick har inte bara ett namn med klang. Denna 26-åriga sopran har numera, sedan hon opererats för att bota sjukdomen idiopatisk pulmonell arteriell hypertension, ett par nytransplanterade lungor men sjunger, åtta månader efter ingreppet, förbluffande bra (via Mitt i Musiken).
|
|||||
|
Gårdagen var för somliga inte alls i första hand förbunden med förintelsen utan med författandet av önskelistor och upptorkandet av teknologiskt motiverat snålvatten. Mer precist handlade det om Apples nya pekmanick iPad (i skrivande stund med drygt 1,8 miljoner Google-träffar, att jämföras med storasyster iPhones 472 miljoner dito – återstår att se hur länge det dröjer innan de springer nos vid nos). Och även om Wikipedia-artikeln redan utsatts för en del parodisk vandalism (som att i summeringsrutan ange operativsystemet som MS-DOS 6.22 och minneskapaciteten i KB i stället för GB) verkar euforin vara ungefär så stor som man kunde vänta sig efter de närmast unisont extatiska mottaganden som varje större uppdatering av iPhone fått världen över. Viss munterhet tycks emellertid också ha uppstått när namnet på pekdatorn avslöjades. Som Claire Cain Miller skriver på New York Times teknikblogg BITS är det många engelsktalande kvinnor som inte, som Apple troligen avsett, associerar det under gårdagen avslöjade namnet med (antecknings)block utan med bindor. Det skojas till exempel om iTampon och att nästa version av iPad kommer att ha vingar. Det kanske har funnits gruventreprenörer i denna eventuellt månghundraåriga släkt, men jag vågar ändå gissa att Anna Malmhake, eller någon av hennes anförvanter, hette något mindre anslående förut. Knappt har Lars Kepler-historien kallnat så kommer det ännu en PR-relaterad tramsgrej från bokbranschen. Denna gång handlar det om Facebook-personen Nova Barakel som visar sig vara ett PR-trick för att lansera Åsa Schwartz bok Nefilim i september, signerat Taste PR. Resumé har en artikel i ärendet där det bland annat berättas att ungefär femtio journalister samt ett obekant antal “högt uppsatta” politiker med flera blivit Facebookvän med denna högst osannolika “19-åring”. Kom igen – en person som är nitton år och heter Nova, ett namn som vad jag vet inte var särskilt bekant 1990, men som är väldigt populärt i dag. Och Barakel? Vilken språklig tillhörighet har ett sådant namn som ger associationer till en kondenserad instruktionsbok för gosedjur? Bokbranschen måtte sannerligen vara i kris om det här – samt övermagade jämförelser med Stieg Larssons trilogi (som jag någon gång borde läsa för erfarenhetens skull) – är vad man tror ska behövas för att lansera en roman. Skånetrafiken har nu fått in och röstat fram en rad nya pågatågsnamn som ska tas i bruk i samband med den nya tågparken som rullar ut på spåren i början av nästa år. Några reflektioner:
Nog för att det finns spöken på listan (Vita Karin och, beroende på om den räknas, bäckahästen), men sist jag såg efter i tidningarna var la Nilsson inte en av dem (om hon vore det skulle vi antagligen ha hört det ända från Västra Karup). Så varför står det inte något dödsår vid hennes namn?
När man bemödar sig med att ge förklaringar till sådana samtidsfenomen som Tiffany Persson är det lite underligt att inte sådana här rätt svepande benämnda företeelser får en närmare specifikation. När jag var liten var jag, åtminstone till en början (tills jag insåg att samma varianter återkom gång efter gång), rätt förtjust i den lite besynnerliga formen av humor där leden (eller tämligen fria tolkningar av dessa) i ett ortsnamn på ett språk översätts mer eller mindre bokstavligt till ett annat. Vanligen var det svenska orter som översattes till engelska (Härnösand blev Duck sneezed here och så vidare). Nu har några kreativa tyska kartografer gjort en atlas – The Atlas of True Names – med 1500 orter, bergskedjor med mera utsatta. Det lite speciella är att man bemödat sig om att sätta ut platsernas “riktiga namn” genom att ta de ursprungligaste namnen och översätta dem till engelska. Chicago blir till exempel “Stink Onion” efter en sällsynt illaluktande löksort som man får förmoda växte på platsen. (via Erik Stattin) Det här är onekligen en fascinerande tanke. En möjlig reaktion på ett sådant här förfarande vore att exempelvis försöka uppdatera arkaiska svenska ortsnamn till något nyare former, om så bara på ett liknande experimentplan. Jag har inte de etymologiska kunskaper som krävs för att göra ett sådant här arbete, men nog är det intressant och spännande alltid. Om man ska vara språknationalist (och det är kanske inte alldeles självklart att man ska) vore det intressant att börja benämna utländska platser på svenska. Stinkelök låter ju onekligen annorlunda än Chicago. Fast med tanke på hur ofta liknande konstruktioner antagligen skulle dyka upp är det kanske lika så gott att vi inte har för vana att göra så här. Dessutom är det ju inte alldeles självklart vilket som är det ursprungliga namnet på en plats. Ska man ta det tidigaste historiskt belagda namnet eller hur fungerar det egentligen? som av en händelse skrev Lena Sundström en krönika i Aftonbladet om just namn och deras betydelse och innebörd för oss och för vårt samhälle. Så vad säger namnet Fredrik Fischer om vem jag är? Och nu menar jag inte den mer eller mindre bokstavliga tolkningen Han-som-tycker-om-fred Fiskare utan huruvida man kan säga något om mig som person genom att bara se mitt namn. Hurdan är en Fredrik Fischer? Lite beroende på min egen dagsform ser jag framför mig antingen en akademiker med för många examina i för få relevanta ämnen, en gentlemannatjuv eller en villuppande vattenkammad pojkspoling med bratambitioner. (Ursäkta mig, mina namnar (vi är minst tio andra Fredrik Fischrar i Sverige) – det här är inget personligt.) Om jag sedan tar med alla mina namn – Carl Fredrik Edvard Fischer – låter jag som någon som någon historiker skulle tala om. Herman Lindquist till exempel: “Kungen var rasande. Han sände ut alla sina drabanter efter den flyende Axel von Fersen, och det var här [pekar på dörren till det hus han just står framför],i dethär huset, som von Fersen tog sin tillflykt. Här bodde köpmannen Carl Fredrik Edvard Fischer, som var ledare för partisanstyrkorna i Freiburg…” Jag är glad att jag inte bara är ett namn. Att jag inte bara är en pappfigur som någon annan målar. Visst, i någon mån är vi alla det, men vi har alla möjlighet att måla oss själva också. Om man ska göra sig ett namn i nöjesvärlden får man se till att ha ett rejält namn till att börja med. En del, som Marilyn Monroe eller Greta Garbo bytte till sig hela eller delar av sina namn, men några hade det redan rätt väl förspänt på namnfronten. Eller vad sägs om den gamle Broadway-producenten Kermit Bloomgarden (se även en artikel i Encyclopædia Britannica)? Trenden tycks inte ha mattats med tiden. En favorit från senare år är Hal Luftig, också han Broadway-producent, den senaste veckan tätt följd av Atlantic Theatre Companys medproducent Ira Pittelman. I dag (svensk tid, det dröjer några timmar tills det gälls i USA också) fyller The Antoinette Perry Award (alias Tony), den mest prestigefyllda utmärkelsen inom USA:s teaterliv, 60 år. Playbill Online har en liten nostalgisk artikel i ärendet. Intresantast i sammanhanget är väl att notera att Ingrid Bergman snöt en av de första Tonys som delades ut, att Brooks Atkinson och Helen Hayes förmodligen var de för eftervärlden (läs: nutiden) mest kända skaparna av Tonyn samt att en av deras kollegor hade det, åtminstone i mina ögon, ytterst tvivelaktiga nöjet att lystra till namnet Kermit Bloomgarden. Tänk om vi för resten hade ett pris i Sverige med samma dignitet. Guldmasken är bara trams i jämförelse. |
|||||
|
Copyright © 2010 Fredrik Fischer - All Rights Reserved |
|||||
