Fredrik Fischer

Så var det dags för en vals med Folkpartiet och krav på kunskaper i det svenska språket igen. Den här gången är det de folkpartistiska malmöpolitikerna Ewa Bertz (kommunalråd) och Allan Widman (riksdagsledamot) som vill förbjuda andra språk än svenska i svenska skolor. (SvD vet mer. Sydsvenskan kom dock, så klart, först med historien.)

En del intressanta uttalanden föreligger:

- I Sverige pratar vi svenska och det ska barn lära sig från början. Förslaget är ett sätt att minska utanförskapet och ge lärarna bättre förutsättningar
att göra sitt jobb, säger Eva Bertz till SvD.se.

- Det här är ett led i en stramare skolpolitik där lärarna måste få bättre möjligheter att upprätthålla ordningen i skolan. Om elever tillåts pratat bakom
lärarens rygg på sitt eget språk blir det svårt att hålla ordning på till exempel en stökig klass, säger Ewa Bertz till SvD.se.

Och angående påföljder vid överträdelser av detta förbud utvecklar man resonemanget sålunda:

- Det får vi se. Men samtal med respektive lärare eller kvarsittning är tänkbara åtgärder. Det får vi ta ställning till om förslaget blir verklighet, säger
Ewa Bertz till SvD.se.

Huruvida skolminister Jan Björklund ställer sig bakom förslaget är fortfarande oklart.

- Det vet jag inte. Vi har ju en speciell situation här i Malmö med dryga 50 procent i skolan som har ett annat ursprung än det svenska men jag skulle kunna
tänka mig att motionera i frågan, säger Allan Widman till SvD.se.

Widman tänker sig vidare att det finns andra politiker som tycker att det här är en bra idé, även om skolminister Jan Björklund inte verkar vilja befatta sig med saken (än).

Vad är det som gjort att just Folkpartiet, ett parti som åtminstone tidigare stått för socialliberala värderingar och värnat individens frihet till tankar, ord och handlingar, på senare år blivit ett förbudsparti där det är bättre att ta i med hårdhandskarna än att tänka efter?

Det här förslaget är naturligtvis rena nysen. Och även om Widman och Bertz inte skulle vara ute och segla i samma grumliga vatten som Sverigedemokraterna eller Skånepartiet är det ändå dessas osympatiska ärenden man går, i både dessa empatilösa personers och deras rättmätiga belackares ögon.

Är det inte snart dags för Folkpartiet att ta en rejäl debatt om var man egentligen står i den här frågan?

Johan Folin är också upprörd över utspelet.

I Sydsvenskan står att läsa om Malmös rektorers reaktioner på förslaget:

– Även om vi har elever från många länder är det inte så att de pratar arabiska med varandra i klassrummet. Och skulle det hända säger bara läraren att
”nu förstår jag inte vad du säger”. Jag kan inte alls se att det är något problem. Det faller sig naturligt att prata svenska i klassrummet, säger Karin
Rosén, rektor på Möllevångsskolan.

Kryddgårdsskolans rektor Britt-Marie Karaschin börjar gapskratta när hon hör fp-förslaget. Och sedan drar hon en djup suck.
– Det är tydligt att de här folkpartisterna inte förstår modersmålets betydelse för inlärningen. Det är synd att de måste ställa språken mot varandra.
– Jag tycker inte att det här förslaget är förenligt med den svenska läroplanen i övrigt, den värdegrund som skolan har, säger Britt-Marie Karaschin.

– Det är ett mycket gammalmodigt förslag, som för tankarna till hur man behandlade elever i Tornedalen i början av 1900-talet när de talade tornedalsfinska.
– Sedan skulle vi förstås önska att våra elever och deras föräldrar skulle ha mer kontakt med svenska språket. Men det handlar mer om segregationen i samhället
än om hur skolan fungerar, säger Yvonne Bengtsson [rektor för Sofielundsskolan, min anmärkning].

Skepsisen är dock inte allenarådande:

Den enda rektorn i Sydsvenskans rundringning som stöder fp-förslaget är Kurt Westlund på Malmö Latinskola. Och han vill egentligen gå ännu längre:
– I klassrummet är det svenska som gäller. Men jag tycker att det är angeläget att eleverna talar så mycket svenska det bara går, även på rasterna och ute
på skolgården. Det tycker jag att vi kan ha som mål, även om det bara är i klassrummet som vi kan övervaka sådana regler, säger Kurt Westlund.

Tidningen låter även hälsa att Bertz och Widmans befängdheter har ådragit sig vederbörlig uppmärksamhet från många svenska och även utländska medier. Man har också fått en kommentar från Lärarnas riksförbunds ordförande Metta Fjelkner:

– Om man förbjuder vissa elever att prata sitt modersmål i skolan så ligger man väldigt nära att bryta mot värdegrunden och skollagens regler om att man
inte får diskriminera.

Året är bara några dagar gammalt och redan har vi en principiellt viktig politisk debatt i full gång. Det här är spännande!

Vad är nu detta? Varför skriver Gunilla Brodrej bara början på den utmärkta artikeln om alla de tre uppsättningar av Trollflöjten som just nu kan beskådas i Berlin? Varför diskuterar hon enbart Ingmar Bergmans filmatisering och berör något kursivt de tekniska problem som är förknippade med stycket i stället för att relatera allt detta till nutidens uppsättningar och eventuella andra tidigare dito? Och varför inte diskutera just Berlins säregna kulturklimat utifrån både Trollflöjten och Hans Neuenfels omsusade Idomeneo?

Jag hoppas att Expressen bara glömt att publicera resten av artikeln. För det kan inte vara så att den slutar så abrupt som den gör i den version som nu (kl 15:11 den 29 december 2006) är publicerad på nätet.

Vad är det med fortsättningar?

Enligt ett pressmeddelande från 2Entertain jobbar Anagram Produktion, bolaget bakom HippHipp och nu senast Itzhaks julevangelium, nu på en långfilm med två av sina gamla figurer. Filmen, som produceras i ett samarbete mellan bland andra just 2Entertain, Anagram Produktion och Sveriges Television, kommer att få titeln Morgan Pålsson – världsreporter och premiären är planerad till någon gång under vintern 2007-2008.

Jag undrar bara varför. Redan den andra säsongen av HippHipp kändes stundtals lite utdragen och krystad och Itzhaks julevangelium, där vi skulle få en djupare inblick i figurernas liv, bjöds det mest på tragik utan mycket skratt, bortsett från fläckvist fnissande åt titelfigurens speakerkommentarer.

Har herrar Jansson och Wester idétorka? Eller vågar de inte göra något de verkligen brinner för? Något måste det ju vara som håller dem ifrån att släppa sina gamla trotjänare vars likstelhet blir allt tydligare för varje gång de dyker upp i rutan. Den ende figur som de med någon rimlighet skulle kunna satsa på och kanske kunna få ut nytt humorvärde ur är Itzhak Skenström. Detta skulle dock inte kunna göras på annat sätt än genom en boratisering av honom, där han i en långfilm vandrar runt i olika musikaliska etablissemang och beter sig allmänt burdust och kufiskt. Redan detta löper dock en stor risk att bli dödstrist redan efter en halvtimme och en film med Morgan Pålsson, som på senaste tiden inskränkt sig till att vara en otrevlig, osympatisk och våldsamt tragisk figur, kommer i värsta fall inte bara att bli dödstrist utan även att slå tillbaka mot skaparna.

Jag hoppas naturligtvis att dessa farhågor förblir obesannade, men jag tvivlar på det.

Tillägg: Av ovanstående kan man lätt få för sig att jag är naiv nog att tro att ett kommersiellt produktionsbolag bara arbetar utifrån konstnärliga visioner och ambitioner. Det är jag inte. Emellertid är det trist när det verkar så uppenbart att bara de kommersiella förtecknen styrt ett produktionsupplägg. De här herrarna borde kunna mer.

Jag vet att Gunilla Brodrejs intervju med Renée Fleming är rätt gammal vid det här laget, samt att jag verkligen borde ha lyssnat på den där nobelkonserten tidigare än jag gjort (nämligen nu i kväll).

Hur som helst förstår jag inte varför Brodrej, hur många som än må ha trängts runt kvinnan med den gyllene rösten, inte frågade Fleming varför hon sjunger så påfallande mycket musikal och med en sådan påfallande entusiasm som hon ändå gör. Brodrej har tidigare på sin blogg dementerat att hon skulle lida av operasnobbism, så det kan det ju inte bero på. För all del är kanske de läsare av Expressen som bara intresserar sig för opera inte särdeles intresserade av vad Fleming gör utöver just opera,men det kan vara precis tvärtom. Jag själv skulle hur som helst gärna vilja veta hur hon (Fleming) ser på musikalen som konstform i förhållande till opera – om hon (som jag) exempelvis anser att gränsen knappast går att urskilja eller vad hon överhuvud taget tycker. Det vore också, med tanke på hennes och Bryn Terfels rätt otraditionella repertoarval på samarbetet Under the Stars (till vilket jag säkert får möjlighet att återkomma vid ett senare tillfälle, väl medveten om att skivan är ett par år gammal), rätt intressant att veta lite mer om just detta, om huruvida hon själv skulle kunna tänka sig att framträda i en musikal (The Light in the Piazza, månne?) och vad hon tycker om den nutida amerikanska musikalen.

Kanske att jag får tillfälle att ställa dessa och andra frågor till henne någon gång, vem vet? I väntan härpå kan jag endast le något åt den (högst begripliga) stjärnögdhet med vilken Sveriges operakritiker samtliga iakttagit den stora sångerskans entré och sorti på svensk mark. Det är sannerligen inte alla som vederfars en sådan behandling, hur välförtjänt den än vore.

Ensemblen i den svenska uppsättningen av Avenue Q har börjat blogga. Hittills vankas det bara två inlägg, men det lär väl komma mer.

Synd bara (för oss latmaskar) att deras publiceringsverktyg inte har stöd för eller är inställt för att publicera något flöde av vad slag det vara månde. Jag hittade i alla fall inget. Å andra sidan är en sådan hantering rena sinekuren (eller dödsstöten) för besökarantalet. Folk måste helt enkelt gå in då och då och se om det skrivits något nytt. De kan inte bara prenumerera på nya inlägg. Smart. Eller dumt.

Apropå Avenue Q: den fullständiga rollistan är nu, vad det verkar, släppt. (Vänligen upplys mig om det här inte är officiella uppgifter så att jag inte far med eventuell osanning, eller, av någon unerli anledning, än värre, sanning.) Att Cecilia Wrangel och Jakob (är det någon som kan ge ett definitivt svar på om han stavar med c eller k?) Stadell skulle vara med var offentliggjort sedan tidigare och Fredrik Lyckes namn hade det tisslats och tasslats en del om. Övriga i ensemblen är Anders Öjebo (Brian), Andreas Österberg (Gary Coleman) och Anna Ståhl (Mrs T) samt, förhoppningsvis till mångas förtjusning, Maria Kim som Christmas Eve. Det finns gott om personer som heter just så (däribland en konsertpianist), men den åsyftade Kim är denna. här representerad med en mycket kort skådespelarbiografi från teatern.nu:s uppsättning av Hair.