Idag hade jag inte velat vara Maury Yeston. För om inte New York Times recension av filmatiseringen av Yestons Nine mer eller mindre utgör definitionen av en sågning så vet inte jag vilka kriterier man har för detta begrepp.
Nu visas arkiv för kategorin Om kritik.
I Dagens Nyheter kan man läsa en illa rumphuggen artikel om kritik, i synnerhet teaterdito och i all synnerhet sågningar. Det är tämligen underhållande, om än, som sagt, alldeles för kort, läsning. Emellertid är texten förbluffande dåligt underbyggd. Varför Marcus Wilhelmsson bara valt att intervjua någon enstaka person ur det rätt rikhaltiga galleri av sågare och sågade som bara de senaste trettio åren av svensk kulturkritik erbjuder är inte lätt att lura ut. Att han inte ens bemödat sig med att prata med Leif Zern, den egna tidningens förste (i rangordning, vad jag kan avgöra) teaterkritiker, vilken står bakom en hel del välunderbyggd vitriol borde falla under kategorin tjänstefel. Och att utblicken utanför landets gränser är så dålig att Wilhelmsson nödgas ta till svepande och till intet förpliktigande formuleringar rörande New York Times makt att avgöra ödet för föreställningar på Broadway visar om inte annat hur provinsiell den här diskussionen lätt blir.
(Det vore för resten intressant att fundera lite över huruvida den här texten kan bedömas som en sågning.)
För övrigt kan noteras att jag verkligen instämmer i den i texten framförda efterlysningen av mer välunderbyggda negativa recensioner. De exempel på vad som bedöms som spetsfundigt formulerad kritik som tas upp i artikeln förefaller för mig som veritabla neanderthalfasoner i en genre där en fäktares finess och precision måste till. Jag erkänner villigt att jag inte alltid lever upp till den ambitionen – långt därifrån, gissar jag – men det är föga elegant att som exempelvis den ständigt av för mig oförklarliga skäl hyllade Anders Björkman önska sig ett gevär vid åsynen av herrar Hammar och Wikingsson i TV:s Hello Sydney. Sådant hör kommentarsfältens gyttjebrottare till och borde i görligaste mån hållas från sammanhang som åtminstone till namnet aspirerar på något mått av intellektuell höjd.
Jan Gradvall skriver mycket tänkvärt i Expressen om kritikens och kanske framför allt kritikernas villkor i det inte längre så nya medielandskap där vem som helst, rent teoretiskt, kan skapa sig en publiceringsplattform med potentiellt mycket stor räckvidd. Än en gång påminns jag om min strävan att göra min kritik till första (eller kanske snarare andra) inlägget i en diskussion om den konst jag anmäler. Jag tror att en ödmjukare inställning, i kombination med en rejäl kompetensmässig uppryckning, bland oss kritiker är det enda sättet att behålla legitimiteten för detta skrå på lång sikt.
När jag skriver det här blir det skrämmande uppenbart att det inte finns någon vettig terminologi för utövare av den “nya” slags kritik som Gradvall diskuterar i sin text, den där mobilkameror kan vara ett lika effektivt medium som aldrig så många konsertbesök sammanfattade i några tusen tecken på ett papper eller en skärmsida. Det i sig är ett rätt stort problem.
Uppdatering: minst lika intressant är Po Tidholms svar i ärendet.
Det är ju mycket snack om kritikerns roll just nu apropå Tomas Anderbergs bok i ärendet. Härvidlag tycker jag att det är värt att notera Sydsvenskans verkligt kräsne krog- och barkritiker Mattias Kroon, vilken sannerligen inte låter något passera som är under hans värdighet. Jag har tidigare tyckt att han varit väl tjurig, därtill utan det stilistiska finlir som ska till för att även sådana åsikter ska kunna slinka ner. Men hans senaste rekviem över flydda tiders bartenderkultur och det däri återfunna extatiska utbrottet över en << href="http://en.wikipedia.org/wiki/Sazerac">Sazerac (visserligen, noterar Kroon, inte utförd enligt alla konstens regler) drucken på Babel, höjde min respekt för denne verkligt store kritiker i vardande. Nu börjar kräsenheten balanseras av uttrycksförmågan och resultatet är mycket delikat. Att jag sedan kanske inte tycker att just en Sazerac låter så där rasande gott (men titta i faktarutan efter Side Car) är ganska ovidkommande.
Nina Lekander ställer en mycket berättigad fråga (tekniskt sett är de väl två egentligen, men en till sitt väsen) på Expressens scenblogg rörande DN:s teaterkritiker Leif Zern:
Men vad är det med teaterfolk?! Hur kan de vara så surt fixerade vid denna kloka, genomhyggliga
och superkunniga teaterkritiker?
Jag instämmer verkligen i frågeställningen. Jag antar dock att det har en mycket enkel förklaring: på samma sätt som det finns en tydlig men i ord ytterst svårfångad gräns för hur dålig en kritiker får vara finns det helt uppenbart även en gräns för hur bra man får vara. Och att vara för analytisk kan straffa sig.
Man får hoppas att herr Zern inte låter sig bekomma av dessa nålstick från scenkanten.
Så sant som det är sagt. Och det gäller tydligen även recensioner. Det är mycket svårt att inte tycka mycket om Charles Isherwoods recension av pjäsen Indoor/Outdoor för dess form. För vad är väl mer korrekt än att låta katter recensera en pjäs om katters relation till människor )(eller vad den nu egentligen handlar om)? Jag lägger detta i min kritiska verktygslåda för användning vid passande tillfälle.
Sådana här filmrecensioner (eller, för all del, recensioner i största allmänhet) ser man inte direkt i svenska medier. Att det sedan verkar råda föga tvivel om att det är Låt den rätte komma in och inte Twilight som är ungdomsvampyrfilmen man ska se i höst kanske ligger i sakens natur. Det är lättare att skriva negativ än positiv kritik, som bekant.
Jag vet inte riktigt vad Agneta Klingspors recension av Marie-Louise Ekmans senaste konstutställning ska säga om vad hon (Klingspor) egentligen tycker, men nog är det ett spännande grepp. Världen behöver garanterat fler poetiskt formulerande kritiker.
Leo Lagercrantz skriver en tänkvärd liten text om kritikerns roll och vad som händer när man försöker vända på kuttingen och låta kritikern göra det som han eller hon normalt är satt att recensera.
Det får mig osökt att tänka på min gamla idé om en konsert där musikrecensenter från hela landet skulle samlas och spela och sjunga tillsammans, gärna med artister i publiken. Jag har inte fått mycket gehör för den här tanken, men nog vore det intressant att till exempel höra Gunilla Brodrej stämma upp i någon kortare romans, Sofia Nyblom sjunga Rodgers och Hammerstein eller Fredrik Strage freestyla några feta rhymes?
Det här är inte riktigt så oseriöst som det kanske låter. Min starka övertygelse är nämligen att det är mycket svårt att bedöma en konstart man inte med visst djup ägnat sig åt. Och även om man kanske inte själv är framstående inom konstarten i fråga är det ju mer än sannolikt att man har ett brinnande intresse för den och således inte skulle ha något emot att utöva den i ett någorlunda slutet sammanhang. Kanske.
Den ständigt lika läsvärde (och pratglade) Mark Shenton skriver, apropå de många positiva recensionerna för såväl musikalen Zorro och pjäsen The Female of the Species, bland annat om kritikerns ansvar som konsumentupplysare. Shentons argumentation går ut på att vi i största möjliga mån bör vara ärliga i vår bedömning – är det skit man ser bör man också låta läsarna få veta det. Och inte bara för att delta i den ständiga dialogen mellan konstnärer och kritiker (om vilken jag förmodligen kommer att skriva ett blogginlägg i framtiden) utan, och kanske i synnerhet, för att bespara sagda läsare omaket (och den i London ofta tämligen kännbara kostnaden för) att genomlida ett eventuellt elände till scenföreställning.
Jag instämmer helhjärtat i Shentons åsikter, även om jag skulle vilja utveckla dem en smula för svenska förhållanden. För att kunna ge läsarna en rättvisande bild av såväl bra som dåliga föreställningar krävs nämligen både utrymme och kunskap, varav i synnerhet det första är en bristvara inom svenska medier. Nog för att knapphet i text kan vara en dygd, men att som många tidningar hålla en recensionsgräns kring 2000 tecken är att göra läsarna en otjänst. För inte kan det väl vara meningen att kritik ska göras på haiku?
När det gäller kritiken av musikaler, vilken är Shentons huvudämne, är det också beklämmande hur illa ställt det är med kunskaperna inom den svenska kritikerkåren. Visst, det finns lysande undantag, men i många fall (jag återkommer med exempel) utsträcker sig pålästheten kanske till att man sett Liza Minnelli i filmatiseringen av Cabaret innan man ser en svensk uppsättning av musikalen. Jag vill inte verka elitistisk, men nog kunde man kräva lite mer av en kritiker? Särskilt som det i andra genrer, såsom talteater, bildkonst och klassisk musik, refereras hit och dit och folkbildas till höger och vänster på ett ofta mycket underhållande och upplysande sätt.
En del av förklaringen ligger förstås hos producenterna som enträget sätter upp samma tiotal verk år efter år. Men jag tror också att en del är tidningsredaktionernas fel. Att dela upp kultur och nöje – med hela musikalgenren förpassad till nöjessidorna – är inte att göra någon någon tjänst. Visst finns det många nöjesprofiler som ägnar sig åt musikal och visst är det till stor del en kommersiell konstform, men vore det inte bra om vi gav den samma erkännande som dess stapplande storasyster operan eller konstmusiken? (Och apropå det – hej, Kungliga Operan, när sätter ni upp er första musikal?)