Av Fredrik Fischer, juli 15th, 2008%
Den pulitzer-prisbelönte musikkritikern Justin Davidson kommer med ett lika enkelt och radikalt som genialt förslag på hur man kan komma till rätta med förhållandet att tidningar (och andra medier för den delen) är allt mindre intresserade av kritiker, eller kritik för den delen, och därför skär ner på bland annat just dessa.
Davidson föreslår helt frankt att man ska vända på kuttingen. Varför är det tvungetvis så att det är de döende tidningarna som ska stå bakom kritiken av konsterna? I stället för att kritikerna ska basera sig bland de döda trädens nyttjare föreslår Davidson i stället att deras verksamhet ska utgå från konstvärlden själv: att ett antal kritiker förses med ekonomiska, tekniska och andra resurser för att kunna bedriva sin verksamhet, allt understött av de konstnärliga verksamheterna på orten och/eller i närområdet.
Här tangerar han något jag länge funderat på. Jag vet inte vem som sagt det (förmodligen är det ganska många vid det här laget), men kritiken är ju en del av konsten – man skulle kanske kunna säga att kritik också är en konst (även om somliga naturligtvis skulle fryna på näsan åt ett sådant påstående). Utan konst, ingen kritik, utan kritik, ingen konst. I någon mån är ju det mesta ändå en reaktion på något tidigare.
Därför är en davidsonsk utveckling helt logisk egentligen, även om de uppenbara problemen (som Davidson också tar upp) med sådant som partiskhet eller att institutionerna måste vänja sig vid att betala även för negativ kritik, naturligtvis måste tas med i beräkningarna.
Det vore roligt att se till exempel Malmö Symfoniorkester eller Malmö Opera och Musikteater, som redan engagerat journalisten Fredrik Emmerfors för att göra (i mitt tycke rätt torra) informationsinslag till webbradion på deras hemsidor, föregå med gott exempel i det här avseendet.
(via Alex Ross)
Av Fredrik Fischer, januari 17th, 2007%
Läs Ann Hingströms intervju med Hans Alfredson. som de flesta (alla?) intervjuer jag tipsar om är den lite, lite för kort, men den är matnyttigare än mycket jag läst. Han är en mycket klok man. Och vi, som arbetar med kritik och med att skriva om personer, bör ta hans ord om oss och våra gelikar på största allvar.
Av Fredrik Fischer, november 22nd, 2006%
Jag läser Dagens Nyheters recension av Maria Möllers julshow på Vasateatern i Stockholm (signerad Jane Magnusson (recensionen, inte julshowen)) och retar mig på dålig research. Eller vad ska man kalla det här?
Skalades julen bort skulle visserligen det allra starkaste och klart roligaste under kvällen också försvinna – Maria Möllers tolkning av hur Tomtens fru
känner sig där hon sitter på nordpolen, övergiven jul efter jul efter jul. En magisk idé som skulle kunna bli en julklassiker med egen skiva, sönderspelad
i radio och varuhus. Bättre jullåt finns inte.
Egentligen vill man se en hel föreställning med denna tomtefru. En helt ny tanke, fantastiskt väl genomförd och med en text som är smart och arg och i
världsklass.
Här visar hon att julen har sidor vi inte redan känner till och det är då hela föreställningen lyfter.
Kort sagt vill jag se mera Maria Möller i roller hon själv uppfunnit. Även om hennes Carola-imitation är obetalbar, så är jag ännu mer nyfiken på Maria
Möllers egna fantasier.
“Egna fantasier” var det ja.
I mars 2002 gjorde Maria Möller tillsammans med Nina Norblad, Thomas Lindström Flores och Ivan Valencia Songs for A New World av Jason Robert Brown på Bommens salonger i Göteborg (se artikel i Dagen (ur Googles cache) och hos StagePool). Bland numren i denna konceptmusikalrevy (det är egentligen en historia per sång men med en rad övergripande teman) märks bland andra sången “Surabaya Santa”, en Kurt Weill-pastisch (eller om man så vill en direkt avläggare till Weills “Surabaya Johnny”) som handlar om – just det – Tomtemors inte alldeles varma och okomplicerade känslor inför Tomtefar. Av recensentens beskrivning att döma och med tanke på Möllers tidigare erfarenheter med musikalen i fråga (hon sjöng “Surabaya Santa” i Göteborg) är det mycket troligt att det är just den här sången som får sådan uppmärksamhet i citatet ovan. Jag kan lugna Magnusson med att sången finns utgiven på skiva. Inte en egen, visserligen, men Songs for A New World går utmärkt att skaffa sig i åtminstone en inspelning, närmare bestämt en studio-dito med Brooks Ashmanskas, Andréa Burns, Jessica Molaskey och Ty Taylor (varav den senare ersatte Billy Porter). Till exempel finns den att få tag i hos Amazon.com.
Men frågan kvarstår: vad är det Jane Magnusson vill ha egentligen – mera Jason Robert Brown och mindre julstämning eller mer av Maria Möller? Eller är det bara ännu ett exempel på alldeles för dålig koll?
