Av Fredrik Fischer, augusti 21st, 2009%
Aalborgs Teaters teatercafé
Aalborg, Danmark
Hemsida
Dess namn är direkt missvisande. Teatercaféet i Aalborg Teater är inte en plats där man intar ett glas vin och jordnötter i pausen stående vid ett barbord (även om en besökare för all del säkert också kan få sådana önskemål tillgodosedda). Det är en ambitiös restaurang med i mitt tycke kanske lite väl högt sikte vad varmrättsmenyn beträffar men som gör mycket bra ifrån sig.
Själv åt jag, vid mitt besök där under gårdagen, en “platte” med allehanda smårätter som kalkonköttbullar, varmrökt lax, kanderade vindruvor, tigerräkor och bruschetta med tapenade: alltsammans mycket välsmakande och till ett pris som inte skrämde slag på varken mig eller min plånbok. Desserten – chokladmuffins med banan- och jordgubbsbitar – var, trots de skenbart ordinära ingredienserna, nästan onödigt god och därtill verkligen prisvärd.
Teatercaféet är, som alla liknande etablissemang, huvudsakligen till som ett komplement till teatern. Men i den egenskapen är det förnämligt.
Av Fredrik Fischer, december 28th, 2006%
Eftersom det börjar dra sig mot nyår och eftersom en av mina favoritbloggare, den ständigt överraskande Alex Ross listat sina favoriter på musikens område tänkte jag att jag lika gärna kan göra detsamma här, även omjag inte bara håller mig till musikområdet. (Den som vill läsa mer om mina favoriter (och deras negativa motsvarigheter) ombedes skaffa sig ett exemplar av senaste numret av OPUS vari listor på årets bästa och sämsta skivor enligt undertecknad finns till beskådan.)
Här följer mina årsbästalistor, helt utan någon som helst rangordning och endast i urval:
På skiva:
- Miah Persson: Un moto di gioia: Årets bästa mozartplatta. Ren glädje.
- Original Off-Broadway Cast (Idina Menzel, Marc Kudisch, Mary Testa, Aaron Lohr, Henry Stram. Musik: Michael John LaChiusa): See What I Wanna See: Jazz möter Japan i en erotisk omfamning på Broadway.
- The Wailin’ Jennys: Firecracker: Tre skönsjungande multiinstrumentalister på missionståg för countryns upprättelse. Mig har de redan frälst.
- Studio Cast (Brooks Ashmanskas, Andréa Burns, Gavin Creel, Jessica Molaskey, Billy Porter – Musik: John Bucchino): It’s Only Life: Fem sångare och ett piano. Mer än så behövs inte för att på drygt en timmes tid beskriva hur bra och uselt livet är.
- Blandade artister (Kelli O’Hara, Audra McDonald, Victoria Clark m.fl.): Jule Styne in Hollywood: Som en balanserat bitter bit chokladkaka med ett perfekt tempererat glas champagne till.
- 2004 Concert Cast (Brian d’Arcy James, Jason Danieley, Jessica Molaskey m.fl. – Musik: Ricky Ian gordon): Dream True: Jag var oerhört skeptisk mot den till att börja med, men i små doser är den fantastisk.
- Original Off-Broadway Cast (Christine Ebersole, Mary Louise Wilson m.fl.): Grey Gardens: Om jag hade en hatt skulle jag lova att äta up den om inte Scott Frankel får Tonyn för årets bästa musik och om inte Christine Ebersole blir årets kvinnliga skådespelerska.Allt utifrån deras respektive arbete på denna inspelning.
- 2006 London Revival Cast (Daniel Evans, Jenna Russell, Gay Soper m.fl.): Sunday in the Park with George: Jag har inte hört mycket som låtit så här intimt. Evans och Russell gör storverk, liksom orkestreraren Jason Carr. Det är ett helt annat slags upplevelse än den bredare anlagda originalinspelningen med Mandy Patinkin och Bernadette Peters – inte sämre, inte bättre. Lika bra, coh väldigt annorlunda.
- Madeleine Peyroux: Careless Love: Mer singer-songwriter-influerad än förra skivan, men fortfarande lika loj som en katt i solsken.
- Jan Lundgren, Georg Riedel: Lockrop: En värdig arvtagare till Jan Johanssons Jazz på svenska i många avseenden.
- Sophie Milman: Sophie Milman: För För mig som har en svaghet för både Eva Cassidy, Billie Holliday, Jamie Cullum och ovan nämnda Madeleine Peyroux är det här något av en allt-i-ett-skiva, fast ändå personlig. Dessutom innehåller skivan den första inspelning av “I Feel Pretty” som jag kunnat fördra.
På scen:
- Sweeney Todd, Värmlandsoperan: Kanske den bästa musikteaterupplevelse jag haft…
- Dead Man Walking, Malmö Opera och Musikteater: …fast det är ointressant att tävla. Så olika, men så oerhört bra.
- I stengästens skugga (Don Giovanni crossover), Ystads Teater: En av de märkligare hyllningarna till Mozart, men en bra en.
- Susana Baca, malmöfestivalen: Sväng fick en ny innebörd.
- Carl-Johan Vallgren, Malmöfestivalen: Jag hade kunnat betala ganska bra bara för att höra hans mellansnackssvada.
- Susan Rigvava-Dumas i Rebecca, Raimundtheater, Wien: Överträffade med hjälp av minimal mimik, en sagolik röst och en överväldigande scennärvaro allt i denna påkostade, men förvirrande, uppsättning. Här finns ett perfekt smakprov.
- Kelly Kaduce i La Bohème, Malmö Opera och Musikteater: Uppsättningen som helhet är ganska fånig, men i synnerhet Kaduce och i någon mån även Fredrik Zetterström är fog nog att ta en tur förbi bohemerna igen. Gå dit. Blunda. Njut.
På resa:
- New York/New Jersey: Stort, imponerande, upplevelserikt och trevligt. Gav mycket mersmak! (Vi reste egentligen iväg 2005, men merparten av upplevelserna ägde rum under 2006, så jag räknar med den ändå. Mer om resan finns att läsa här.)
- Polen: Intressant. Och vackert. Soppa är en avgjort underskattad förrätt. Att gå i Chopins trädgård och lyssna till hur hans musik blandas med grodkväkande och trädsus var något alldeles speciellt.
- Wien: En av de bästa semestrarna någonsin. Vi rådde oss själva och gjorde många, många roliga och spännande saker.
Och apropå höjdare så har Playbill samlat årets mest omskrivna, bästa eller i alla fall mest inflytelserika teaternyheter. Detsamma, fast beträffande klassisk musik, har gjorts i en årskrönika av PlaybillArts. Både PlaybillArts och Playbill har därtill gjort listor över de storheter som lämnat oss för gott i konstmusikens respektive teaterns värld.
Läs även Andreas Ekströms årets-lista.
Av Fredrik Fischer, december 27th, 2006%
Enligt Googles officiella blogg finns nu ett fint textgränssnitt till Google Maps. Tydligen ska det, enligt den synskadade skribenten, vara ett synnerligen praktiskt sätt för personer med synnedsättning att utnyttja Maps-tjänsten. Inte så förvånande, med tanke på att det hela i stort sett handlar om en HTML-omsättning av den information som annars presenteras grafiskt av tjänsten.
Den som undrar hur det fungerar kan testa textgränssnittet själv och se efter.
Av Fredrik Fischer, oktober 24th, 2006%
Vi var i Wien, min sambo och jag. Orsaken var egentligen jobbrelaterad, men vi tog oss några ytterligare dagar i staden som en höstsemester.
Det hela var mycket trevligt. I Wien finns så mycket kultur och så mycket historia att det antagligen räcker i flera år för den som vill undersöka allt som finns att se. Konstigt vore väl annat med en stad som varit en kulturell tummelplats och världsmetropol i bortåt tusen års tid.
Den som är sugen på något gott behöver heller inte leta länge. De många kaféerna och bagerierna har något smaskigt att erbjuda även den mest kräsmagade. Vi lät oss väl smaka både på Kunsthaus-Café och Café Sacher. Wiener Melange är i och för sig inte så väsensskilt från någon annan sorts kaffe med skummad mjölk, men den görs gott på Kunsthaus-Café som även har en icke föraktlig sachertårtsvariant. Originalet är dock bäst i just det fallet.
Som blind är Wien nog en relativt lätt stad att tas med. Det kollektiva trafiknätet är väl utbyggt med både spårvagnar, bussar och tunnelbana. Överraskande i just det senare sammanhanget var att utropen på de linjer vi resten med (för all del inte särskilt många) alltid var hörbara både rent volymmässigt och dialektalt.
Vill man uppleva kultur är åtminstone museerna väl försedda med audioguides. Desss små välsignade apparater ger förvisso ingen information om var saker och ting finns tillgängliga eller om hur rum ser ut, men är ändå bra mycket bättre hjälpmedel om man inte ser än de skyltar som eventuellt finns vid föremålen, alternativt de broschyrer man kan hämta vid utställningarnas början. De (audioguiderna) är lättmanövrerade och ger bra information på ett trevligt sätt. Dessutom kan man tack och lov låna (eller hyra, på de ställen där de inte är gratis) dessa små manicker även om man är fullt seende.
På restaurang- och kafémenyfronten var det emellertid lika otillgängligt ställt som i den allra största delen av den övriga världen. Visst, vi kollade inte särskilt, men man kan anta att om det vankats menyer på punktskrift så hade den vita käppen kunnat vara en väl så god signal om behovet av dylika som ett “Entschuldigen Sie bitte, ist die Speisekarte auch im Braille erhältlich?”. Å andra sidan var servitörer och annan restaurangpersonal hjälpsamma och trevliga. Jag skickar en varm tanke särskilt till den gemytlige italienare som gick bakom mig på väg in till bordet på Roma i närheten av där vi bodde och höll utkik efter slarvigt utställda stolar, väskor och annat som kunde tänkas ligga i vägen för mina fötter. Det var ju åtminstone snällt tänkt.
Till Wien åker jag gärna igen. Dels finns det mer att upptäcka och dels var staden väldigt trevlig även bortsett från de rent kulturella aspekterna. Betänk bara att vi bara besökte två av stadens kaféer.
Av Fredrik Fischer, oktober 17th, 2006%
Jag hade å yrkets vägnar anledning att bevista Stockholm i helgen och har några noteringar att göra i ärendet.
Vad är det egentligen alla gnäller om? Varför gnölar och ynkar sig så många blinda och synskadade stockholmare om tillkortakommandena hos deras lokaltrafik? Är det bara det rutinmässiga blindgnället eller ligger det något i det? Jag måste hur som helst vara en rejält ouppmärksam resenär, för inte hade jag några problem med att ta mig runt i den kungliga huvudstaden, åtminstone inte vad beträffar de kollektiva fortskaffningsmedlen. Tunnelbana? Inga problem. Lokalbussar? Självklart. Till fots? Alltid att rekomendera (billigt, god ventilation, låg stressfaktor, inga tidtabeller samt, inte minst viktigt, lätt att inleda samtal med medtrafikanter).
Jag hade anledning att besöka två av stadens teatrar också. Här fanns det lite mer att anmärka på. På Göta Lejon blev jag tilldelad en särskild publikvärd som hade lite extra uppsikt över mig. Det kan för all del ha berott på att de inte hade någon annan att ha uppsikt över – vad vet jag? – men det var hur som helst trevligt att få frågan “Vill du ha något att äta eller dricka i pausen?” och kunna be publikvärden i fråga att titta förbi min plats när första akten var slut. Bekvämt, enkelt och utan extra krusiduller.
På åtminstone till ytan sett mer fashionabla Oscarsteatern var det annat ljud i skällan. Här fanns inga publikvärdar av något slag. Det närmaste jag kom var en bartender som försökte hantera fem beställningar på en gång samt en stackars sönderstressad garderobiär som hjälpte mig tillbaka till min plats efter pausen. Dessutom kan tilläggas att själva teatern inte är direkt överblickbar. Det vimlar av vinklar och prång som visserligen är intressanta ur ett rent arkitektoniskt perspektiv men bidrar föga till att förbättra den tveksamma tillgängligheten.
Till sist en något besynnerlig detalj: När jag skulle resa hem igen från Arlanda möttes jag vid flygbussen av en överraskad ung man ur Luftfartsverkets personal med en rullstol i högsta hugg. Jag hade vid beställningen av ledsagningen tydligt sagt ifrån att jag bara är blind, ingenting mer. När jag sedan kom till min destination stod det även där en rullstolsförsedd flygplatsanställd med en något fåraktig uppsyn och ett “Men… den här behöver du nog inte.” som välkomstfras.
Nåväl, resan var i högsta grad angenäm och jag ser redan fram emot nästa tripp till hufvudstaden. I väntan därpå är det snart dags för en resa till Wien. På snart återhörande!
Av Fredrik Fischer, januari 10th, 2006%
Det blev inget av med min avreseannonsering, varför tystnaden från mig kanske kommit som något av en överraskning. Jag har varit försvunnen till New York mellan den 27 december 2005-9 januari 2006. Resultat kommer att märkas senare lite här och var. Noteras bör dock att min sambo och jag båda blivit om inte förälskade i så i alla fall imponerade och begeistrade av New York och därtill varit med om mycket roligt. däribland:
Empire State Building: Utsikten är, naturligtvis, spektakulär. Och om du åker upp är det nästan ett tvång att ta med en audio guide. Man blir betydligt klokare med hjälp av den (fiktive?) italienske gamling vid namn Tony som guidar bland alla skyskrapor och andra storslagenheter.
Dirty Rotten Scoundrels: Naturligtvis var vi på inte mindre än två Broadway-musikaler också, varav den här garanterat gav flest skrattkramper. John Lithgow är fullständigt lysande och Jason Gillman är en perfekt ersättare för Norbert Leo Butz (som hade tal- och sångförbud när vi skulle se showen). Sherie René Scott har röstresurser nog att välta betongväggar och är mycket, mycket rolig hon också. Mer om den andra musikalen kommer senare. Skaffa för resten skivan. Väl värd att ha bara för de roliga texterna.
FN-högkvarteret: Det är svårt att tänka sig ett ställe som bättre summerar och ger en känsla av de senaste sisådär 60 årens världshistoria än de här husen. I synnerhet säkerhetsrådets sammanträdesrum och generalförsamlingens plenisal var anslående och minnen för livet.
Chinatown och Little Italy: Vi trodde at det skulle vara större, men så var det inte. Tre kvarter och så var vi ute ur Chinatown. men det var kul att ha varit där. Little Italy var ännu mindre. Men fint. Och massor av sjalar har de.
The Metropolitan Museum of Art: Det är svårt att tänka sig riktigt hur stort ett hus måste vara för att få plats med mer än två miljoner konstföremål och dessutom folk som ska titta på dem. Men det finns. Och det är – så klart – imponerande. Ett helt rum fullt med Picasso-målningar är bara det värt inträdespengarna.
The Metropolitan Opera House: Inte för att vi såg någon föreställning där, men deras gift shop är fin. Och bara att ha varit inne i huset kan ju sägas vara en bedrift. Sannolikt det närmaste en Metropolitan-debut jag kommer att komma.
Filmatiseringen av musikalversionen av Mel Brooks The Producers (den senare i Sverige vanligen benämnd Det våras för Hitler): Utmärkt. Fantastiskt rolig. Nathan Lane och Matthew Broderick är (så klart) lysande. Will Ferrell sjunger väldigt bra och är väldigt knasig. Gary Beach och Roger Bart är så söta som regissör och regiassistent. Uma Thurman är… annorlunda. Se den. Omedelbart! Skaffa sedan skivan. Bör finnas i varje skivsamling.
Det är hur som helst roligt att ha varit där, men väldigt skönt att vara hemma. Härmed kommer, för intresserad läsares vetskap, postandet att återupptas med lit estörre regelbundenhet.
God fortsättning!
|
|
|
