Politik

Ilmar Reepalu kör foten allt längre och längre in i munnen efter hans infama uttalanden om orsakerna till trakasserierna av och hoten och hatbrotten mot judar i Malmö (se tidigare inlägg) har Reepalu nu i danska TV2:s program Lorry betecknat protesterna mot hans tidigare uttalanden som resultatet av “den israeliska lobbyn”. Detta nya bisarra uttalande av en av Sveriges mäktigare folkvalda kommenteras nu av idéhistorikern Henrik Bachner:

–‑På vilken högerextrem eller antisionistisk hemsida som helst kan du hitta formuleringar om den judiska lobbyn och den israeliska lobbyn. I de sammanhangen är det ofta uppenbart att begreppet har en antisemitisk betydelse.
– Det finns också en helt legitim diskussion i synnerhet i USA där det finns inflytelserika proisraeliska lobbygrupper som försöker påverka amerikansk politik.
–‑Men i Sverige finns det inga proisraeliska lobbygrupper som har inflytande över svensk politik. Och definitivt inga grupper som orkestrerar fram en kritik mot Ilmar Reepalu. Den kritiken kommer från höger till vänster, och från hans egen partiledare Mona Sahlin.

[...]

– Han hänvisar till konflikten i Mellanöstern som orsak till antisemitismen. Det är ett grundlöst och djupt problematiskt argument. Han verkar inte förstå att Mellanösternkonflikten används som förevändning för att ge uttryck för fientlighet mot judar. Mellanösternkonflikten kan utlösa redan existerande fördomar mot judar. Men konflikten är inte orsaken.

[...]

–‑Om mörkhyade människor i Europa utsätts för rasism skulle vi inte säga att rasismen beror på Nigerias regerings politik. Vi vet att det finns ett arv av rastänkande och diskriminering.

Det är ingenting att invända emot. Tvärtom är allt detta sådant som Malmös kommunalråd, en person som man får anta är någorlunda påläst i såväl historia som religion och politik, borde känna till.

Naturligtvis skulle Reepalu, om han vore klok, ha kunnat skylla på vad som helst från tillfällig sinnesförvirring till kopparförgiftning i Malmös vattenledningar och bett om ursäkt på sina bara knän (gärna med någon form av faktisk kompensation utöver orden) i samband med publikationen av de första uttalandena i Skånska Dagbladet. Att som nu göra den emotsedda pudeln till en rabiessmittad kamphund med skräddarsydd skjorta i brunt känns synnerligen ostrategiskt, helt bortsett från att det förefaller som ett direkt politiskt självmord både för honom själv och partiet i kommunpolitiken att fälla sådana kommentarer under ett valår.

Fast vem vet, kanske är handlingarna för avskedsansökan från posten som Malmös kommunalråd så besvärliga att fylla i att Reepalu tycker att det är mödan värt att så omsorgsfullt skjuta sig själv och den malmöitiska socialdemokratin i sank för att slippa besväret?

Det här med Tea Party-rörelsen handlar förstås, i motsats till vad man kan tro av en del svensk rapportering, om mer än Sarah Palins eventuella politiska ambitioner. Och det är uppenbarligen mer än bara en konspirationsverkstad för spåniga högerspöken (även om sådant förvisso tycks förekomma i mer än marginell mängd).

Enligt New York Times artikel om fenomenet (eller egentligen fenomenen, eftersom det tycks omöjligt att klumpa ihop alla de olika missnöjesyttringarna under annat än synnerligen lösa gemensamma nämnare) är det här en gräsrotsrörelse som, av en händelse som ser ut som en tanke av ett högre väsen med visst sinne för humor, bara kan jämföras med Barack Obamas valkampanj. Det tycks nämligen som att missnöjet med Obama – både med det han och hans regering utfört i egenskap av politiker och med presidentens personliga egenskaper – skapat minst lika stora svallvågor bland USA:s medborgare som en gång det hopp samme man ingjöt bland dem och som förde honom till den post han bekläder nu.

Hoten om ett andra amerikanskt inbördeskrig är förhoppningsvis överdrivna, även om det finns guvernörer (som texanen Rick Perry) som ställer sig bakom självständighetssträvandena i den egna staten. Det ofta uttalade föraktet för politiker, det vedertagna politiska systemet och, i förlängningen, demokratin som princip (till förmån för medborgargarden och en extremindividualistisk nävrätt som för tankarna till Vilda västern-filmernas gruvligaste klichéer) bör man emellertid ta på allvar. Och inte bara i USA. Den politiskt drivne aktör som, i likhet med talkshowvärden Glenn Beck och hans The 9/12 Project, med hjälp av en tillräckligt bred medial plattform – inte nödvändigtvis i traditionella medier – skulle kunna föra ut missnöjespropaganda av det här slaget (och gudarna ska veta att sådan inte är svår att komma fram med i dessa dagar), skulle i en svensk kontext teoretiskt sett, med tillräckligt lösa tyglar, kunna förena kritiken och strävandena hos så skilda aktörer som upphovsrättskritiker, nationalister, främlingsfientliga, religiösa fundamentalister, integritetsivrare och globaliseringskritiker till en mycket obehaglig, instabil och explosiv varelse. Det behöver inte ens ske under en och samma ledning, bara någorlunda samtidigt.

Om så sker – vilket vi sannerligen får hoppas att det inte gör – kommer vi att stå inför en politisk kris av gigantiska proportioner. Bara den vetskapen borde väcka våra folkvalda till att värna demokratins och medborgarnas intressen, ju förr desto bättre.