Till riksdagen med musik

Jag upphör aldrig att fascineras av politisk musik. Här kommer ännu ett exempel på det intressanta förhållandet att i övrigt otidsenliga musikstilar osvikligen tas till heder av partier som vill peppa väljarskarorna med någon liten trudelutt. Den här är från MUF, heter “Sverige jobbar!” (sic) och är en sönderkokt blandning av Patrik Isaksson, Tomas Ledin och något onämnbart amerikanskt snällrockband från cirka 1997. Textmässigt underträffar den för all del inte så mycket av den oftast mer påflugna pamflettering man ägnar sig åt i det politiska motståndarlägret. Man kan verkligen fråga sig varför ideologier (eller, tja, sakfrågor, kanske) som ska motivera en stor grupp människor att styra ett helt land inte ens kan omsättas i vettig konst. Brister det i passionen?

Skräcken för avkriminalisering

Beatrice Ask försöker att hävda att Vänsterpartiet i en motion (som hon inte direkt hänvisar till i sin artikel) vill legalisera narkotikaanvändning. Redan i detta har hon fel: Vänsterpartiet vill enbart häva det så kallade konsumtionsförbudet (dvs göra det lagligt att inta narkotika) för att på så sätt göra frågan om vård av narkotikaberoende till ett ärende för de sociala och behandlande myndigheterna snarare än för de polisiära.

Ask menar att Alliansens “restriktiva” (även om “repressiva” vore ett bättre ord) narkotikapolitik är den enda vägen till ett bättre samhälle. Som stöd för detta anför hon en undersökning gjord av United Minds på uppdrag av Moderaterna av vilken hon drar slutsatsen att hon och allianspartierna har det svenska folkets stöd för denna politik.

Jag vill inte heller ha en rödgrön valseger, men det går inte att stillatigande iaktta de monstruösa följder som Asks och hennes hejdukars monumentala okunskap och brist på förståelse för detta ämne får.

För det första: narkotikaberoende är ett sjukdomstillstånd som kräver behandling och inte bestraffning. Att det förekommer brottslig verksamhet i samband med narkotika är en helt annan sak: denna ska naturligtvis beivras enligt lagens föreskrifter. Det är ingen som grips för sitt beroende av nikotin eller alkohol, däremot förekommer tack och lov omfattande vårdinsatser för att hjälpa de beroende med både själva tillståndet och därav följande komplikationer. Uppstår någon brottslig situation (rattfylleri, våld i samband med alkoholförtäring och så vidare) ska dessa, som sagt, självfallet hanteras av det juridiska systemet.

För det andra: vad människor stoppar i sig själva är deras ensak så länge deras konsumtion av vilken substans det vara månde inte går ut över det egna eller någon annans välbefinnande.

För det tredje: den bisarra drogtestariver som Ask et consortes genomdrivit mot Sveriges ungdomar kan bara få till följd att förekommande missbruk blir svårare att upptäcka och behandla, helt oavsett de oacceptabla integritetsrelaterade konsekvenser denna syn kan få för ett stort antal ungdomar (varvid deras förtroende för stats- och ordningsmakten väsentligen kommer att reduceras).

För det fjärde: Ask redovisar inte den undersökning från United Minds beställd av Moderaterna som hela hennes argumentation bygger på varken i fråga om utformning, innehåll eller resultat (utom det senare i svepande ordalag). inte ens en liten länk får vi. Skärpning, ministern.

Läs även Stardust/a>s utmärkta kritik av Asks utspel.

Självförnedringsförening

Om det är någon som undrat över mentaliteten inom Synskadades Riksförbund kan detta tjäna som ett nyttigt exempel. Det här är visserligen en betraktelse från förra årets kampanj rörande personlig service, men den säger hur som helst en del om hur det ligger till i “Förbundet” som dess medlemmar kallar det.

Här redogörs i korta drag för vad man inom “Förbundet” kräver av samhället. Det är påfallande att sådant som en vanlig skogspromenad är något som samhället förväntas ta ansvar för, likaså kontroll av frånvaron av fläckar på kläder. Det är en smula förvånande att personlig hygien inte också ingår i den med tanke på textens relativa korthet överraskande långa katalog av sådant som någon annan borde ta ansvar för i en synskadads liv.

Jag är på inga sätt för en nedmontering av personlig assistans för dem som verkligen behöver den. I egenskap av blind har jag däremot ingen sympati för den som menar att den som enbart är synskadad eller blind har ett assistans- och hjälpbehov motsvarande ett kolli med marginell rörlighet samt dito tanke- och initiativförmåga. Det är beklämmande att gruppen synskadade, som för all del har en del rent praktiska problem att hantera, får sina intressen “tillvaratagna” av en organisation med denna slags självstympande tiggarmentalitet som uppenbar ideologisk grund. Med sådana tillskyndare behövs ingen faktisk diskriminering eller otillgänglighet i samhället.

Stigmatiserade

Läs Peter Kadhammars reportage om hur Sveriges romer behandlas i dag. Räkna inte med någon uppmuntran i fråga om synen på Sverige som ett demokratiskt föredöme där människor har lika förutsättningar och villkor och där alla ska med.

Miljöpolitiskt tunnelseende

Miljöpartiets Yvonne Ruwaida upphör aldrig att förvåna. Senast har hon tydligen i en debatt om den diskutabla transportsatsningen Förbifart Stockholm förespråkat att huvudstadens centralt belägna butiker bör frakta sina varor nattetid per tunnelbana.

Med sådana tillskyndare behöver miljön inga fiender.

Skamlag mot samlag

Detta med Sven Otto Littorin och hans eventuella förehavanden med en prostituerad har återigen aktualiserat den ömsom hyllade och ömsom utskällda sexköpslagen. Själv tycker jag att den är direkt förkastlig helt enkelt eftersom den har en moralistisk syn på vilka yrken som är OK och inte. Frivillig prostitution, liksom andra yrken man väljer utifrån sin fria vilja – dansare, journalist, badvakt, politiker, trädgårdsarbetare, rörmokare, skidinstruktör eller vilket annat arbete som helst – bör vara tillåtet för vem som helst att ägna sig åt i den utsträckning vederbörande finner lämplig. Trafficking och annan människohandel, dit frivilligt sexarbete naturligtvis inte räknas, behandlas av annan lagstiftning och bör beivras i enlighet härmed.

Så enkelt.

Ändå pratas det upphetsat om gredelina kuvert och om hur fantastiskt framgångsrik den nuvarande lagstiftningen är på att bekämpa förutsättningarna för vad som borde betraktas som vilket annat yrke som helst i en sansad demokratisk diskussion.

Läs Isabelle Ståhl.

Ett smutsigt beställningsjobb

Så har justitierådet Anna Skarhed på uppdrag av regeringen utrett hur bra lagen om förbud mot köp av sexuell tjänst (“sexköpslagen” i folkmun) är. Det heter förstås att justitierådet skulle utvärdera lagens effekter, men eftersom det av direktivet framgick att utredningen inte fick föreslå någon inskränkning av lagens nuvarande omfattning eller, Gud förbjude, avskaffande av densamma, förefaller ändamålet som ryggkliare ha varit etablerat redan från början.

Louise Persson sammanfattar i ett utförligt inlägg det mesta av den kritik som går att anföra mot denna av allt att döma skamliga text. Det som slår mig vid läsning av de olika kritikernas anföranden mot utredningen är hur akademiskt ohederlig och torftig den verkar vara. Och jag som trodde att statliga utredningar var tänkta att utgöra sinnebilden för hur forskning ska bedrivas: det handlar ju trots allt om rätt mycket viktigare saker än en genomsnittlig C-uppsats i statsvetenskap, vilken emellertid (helt korrekt) nagelfars med avseende på metod och utförande.

Om kvinnoförtryck och katter

Jag hade tänkt att skriva en ifrågasättande text apropå Gudrun Schymans vad-var-det-jag-sa-text på Newsmill angående den negativa “mansrollen” (sic!) som gör att kvinnor misshandlas, våldtas och säljer sex.

Jag invänder å det starkaste mot detta med sexköpen: Schyman tycks inte vara särdeles informerad i ärendet då hon inte med ett ord andas att den största kategorin sexköp enligt samstämmiga uppgifter utförs mellan män. I allt väsentligt håller jag dock i övrigt med i Dilsa Demirbag-Stens utmärkta svar på artikeln där hon utförligen gör upp räkningen med den bisarra skevheten i Schymans och andras argumentation i detta ärende. Med ett väsentligt undantag:

Vi anklagar inte katter för att de jagar möss, det är ju deras medfödda natur.

Det må tyckas vara en petitess, men katters jaktbeteenden – huruvida de till exempel är bäst på att ta och/eller helst jagar möss, andra gnagare, insekter eller fjäderfän – är inte medfödda utan inlärda. Det gör dem visserligen inte mer anklagansvärda på något vis och styrker egentligen på ett lite bakvänt sätt Demirbag-Stens argumentation, men rätt ska trots allt vara rätt. Och i sak håller jag hur som helst med henne.

Krig och kattaklös

Det är väl ingen som på allvar tycker att Afghanistankriget är en så värst lysande idé just nu. Men att som Åsa Linderborg framhålla generell krigkskritik mot det som om det vore det enda kriget i världen är lite magstarkt. Och att kasta sand och peka finger, som resten av Linderborgs blogginlägg tycks gå ut på, är ju inte heller värst konstruktivt. Dessutom kan man, dessvärre, undra hur hennes resonemang kring våld med annan ideologisk hemvist ser ut.

En möjligen lukrativ nedmontering

Apropå det här med komiker som skaffar sig en politisk karriär: jag undrar just om inte Magnus Betnér efter sin serie sönderplockningar av Sverigedemokraternas invandrarfientliga låtsasargument skulle kunna skaffa sig en rätt ansenlig politisk plattform om han bara hade lust.