Kyrkans Tidning berättar om ännu ett bigott kryp i prästkrage som borde skämmas ögonen ur sig. Man kan verkligen fråga sig varför inte kyrkokansliet, som är så månt om att Svenska kyrkan ska framstå i bästa möjliga dager, inte sätter ner foten en gång för alla och sparkar ut dessa fördomsföreträdande fossiler (härvidlag ska substantivet förstås i vid mening; det finns gott om yngre förmågor med precis samma bisarra värderingar). Om det handlar om att vända andra kinden till är det bara ren feghet. Det är inte de mer oportunistiska kyrkomännens kinder det handlar om. Det har det sällan gjort.
|
|||||
|
Under den amerikanska presidentvalskampanjen 2008 var det många både där och annorstädes som gnolade på och säkert också instämde i den endera parodiska eller underliga politiska sängkammarsoullåten “I Got A Crush… on Obama” Även om låten var avsedd som en parodi på hysterin kring presidentkandidaten och trots att dennes kampanj tog avstånd från den var det åtminstone många svenskar som tog den till sitt hjärta, med eller utan ironi. När Barack Obama nu suttit i Vita huset i två år har de inte bara de politiska utan även de musikalisk-parodiska tongångarna förändrats. Av en president Barry White har det nu blivit vad jag med min dessvärre något bristande terrängkännedom i hiphopkretsar skulle beteckna som en president Ol’ Dirty Bastard. Oavsett vilken artist man anser att presidenten liknas vid så är det här riktigt bra. Man kan nämligen inte annat än applådera komikern James Davis och filmskaparen Martin Usher för deras höga ambitionsnivå med den vänliga och hysteriskt roliga Obama-parodin “Head of the State” (baserad på den betydligt mindre humoristiska “Hard in da Paint” av den fullkomligt distanslöse Waka Flocka Flame, något av en hiphopens Joey Killer om man ska tro en med illa dold munterhet infogad kommentar om artisten i en en artikel om parodi i New York Times). Sedan kan man förstås diskutera hur trångsinta amerikanska högertomtar reagerar på tilltaget. Jag själv undrar mest vilken svensk eller för den delen europeisk politiker som skulle kunna komma i fråga för något sådant här. Det är kanske bara att inse att en sådan här hommageparodi bara kan ges en gång åt en enda person. Vissa saker är unika även i politikens trampkvarn. Det är förstås alldeles utmärkt att det i det kommande amerikanska valet den 2 november finns förhållandevis många transpersoner på valsedlarna på olika nivåer runt om i federationen. Man kan läsa en del om saken i en intressant artikel i New York Times. Ett citat i artikeln besvärar mig dock:
Det är Victoria Kolakowski, en kandidat till posten som överdomare (eller vad nu “Superior Court judge” ska översätas till) i Alameda County i Kalifornien och, om hon vinner, den första transperson som innehar domarämbete i en brottmålsdomstol i USA, som säger detta. Kolakowski sätter genom detta uttalande fingret på en öm punkt i alla ifrågasatta minoritetsgruppers kamprörelser. Att påstå att man klarar av allt är nämligen på sätt och vis att godkänna motståndarnas argument för motsatsen. Det faktum att man säger att man kan allt antyder nämligen på sätt och vis att motsatsen vore möjlig. Det öppnar för argumentation i saken och en sådan är avsevärt svårare att vinna än den ordlösa, konkreta argumentation man gör genom att bara handla: att sakligt driva det man tror på oavsett motståndarnas ovidkommande kritik av vem eller vad de upplever att man är. Hur ska man kunna skriva politiska intrigromaner med ett politiskt klimat som i sig är så fullt av knivar i ryggar och taskspelande att vilken belletristiker som helst skulle få sitt lystmäte? Titta bara på Victoria Lagercrantz genomgång av ränkerna kring Cristina Husmark Pehrssons snöpliga ministerkariär. Jag upphör aldrig att fascineras av politisk musik. Här kommer ännu ett exempel på det intressanta förhållandet att i övrigt otidsenliga musikstilar osvikligen tas till heder av partier som vill peppa väljarskarorna med någon liten trudelutt. Den här är från MUF, heter “Sverige jobbar!” (sic) och är en sönderkokt blandning av Patrik Isaksson, Tomas Ledin och något onämnbart amerikanskt snällrockband från cirka 1997. Textmässigt underträffar den för all del inte så mycket av den oftast mer påflugna pamflettering man ägnar sig åt i det politiska motståndarlägret. Man kan verkligen fråga sig varför ideologier (eller, tja, sakfrågor, kanske) som ska motivera en stor grupp människor att styra ett helt land inte ens kan omsättas i vettig konst. Brister det i passionen? Beatrice Ask försöker att hävda att Vänsterpartiet i en motion (som hon inte direkt hänvisar till i sin artikel) vill legalisera narkotikaanvändning. Redan i detta har hon fel: Vänsterpartiet vill enbart häva det så kallade konsumtionsförbudet (dvs göra det lagligt att inta narkotika) för att på så sätt göra frågan om vård av narkotikaberoende till ett ärende för de sociala och behandlande myndigheterna snarare än för de polisiära. Ask menar att Alliansens “restriktiva” (även om “repressiva” vore ett bättre ord) narkotikapolitik är den enda vägen till ett bättre samhälle. Som stöd för detta anför hon en undersökning gjord av United Minds på uppdrag av Moderaterna av vilken hon drar slutsatsen att hon och allianspartierna har det svenska folkets stöd för denna politik. Jag vill inte heller ha en rödgrön valseger, men det går inte att stillatigande iaktta de monstruösa följder som Asks och hennes hejdukars monumentala okunskap och brist på förståelse för detta ämne får. För det första: narkotikaberoende är ett sjukdomstillstånd som kräver behandling och inte bestraffning. Att det förekommer brottslig verksamhet i samband med narkotika är en helt annan sak: denna ska naturligtvis beivras enligt lagens föreskrifter. Det är ingen som grips för sitt beroende av nikotin eller alkohol, däremot förekommer tack och lov omfattande vårdinsatser för att hjälpa de beroende med både själva tillståndet och därav följande komplikationer. Uppstår någon brottslig situation (rattfylleri, våld i samband med alkoholförtäring och så vidare) ska dessa, som sagt, självfallet hanteras av det juridiska systemet. För det andra: vad människor stoppar i sig själva är deras ensak så länge deras konsumtion av vilken substans det vara månde inte går ut över det egna eller någon annans välbefinnande. För det tredje: den bisarra drogtestariver som Ask et consortes genomdrivit mot Sveriges ungdomar kan bara få till följd att förekommande missbruk blir svårare att upptäcka och behandla, helt oavsett de oacceptabla integritetsrelaterade konsekvenser denna syn kan få för ett stort antal ungdomar (varvid deras förtroende för stats- och ordningsmakten väsentligen kommer att reduceras). För det fjärde: Ask redovisar inte den undersökning från United Minds beställd av Moderaterna som hela hennes argumentation bygger på varken i fråga om utformning, innehåll eller resultat (utom det senare i svepande ordalag). inte ens en liten länk får vi. Skärpning, ministern. Om det är någon som undrat över mentaliteten inom Synskadades Riksförbund kan detta tjäna som ett nyttigt exempel. Det här är visserligen en betraktelse från förra årets kampanj rörande personlig service, men den säger hur som helst en del om hur det ligger till i “Förbundet” som dess medlemmar kallar det. Här redogörs i korta drag för vad man inom “Förbundet” kräver av samhället. Det är påfallande att sådant som en vanlig skogspromenad är något som samhället förväntas ta ansvar för, likaså kontroll av frånvaron av fläckar på kläder. Det är en smula förvånande att personlig hygien inte också ingår i den med tanke på textens relativa korthet överraskande långa katalog av sådant som någon annan borde ta ansvar för i en synskadads liv. Jag är på inga sätt för en nedmontering av personlig assistans för dem som verkligen behöver den. I egenskap av blind har jag däremot ingen sympati för den som menar att den som enbart är synskadad eller blind har ett assistans- och hjälpbehov motsvarande ett kolli med marginell rörlighet samt dito tanke- och initiativförmåga. Det är beklämmande att gruppen synskadade, som för all del har en del rent praktiska problem att hantera, får sina intressen “tillvaratagna” av en organisation med denna slags självstympande tiggarmentalitet som uppenbar ideologisk grund. Med sådana tillskyndare behövs ingen faktisk diskriminering eller otillgänglighet i samhället. Läs Peter Kadhammars reportage om hur Sveriges romer behandlas i dag. Räkna inte med någon uppmuntran i fråga om synen på Sverige som ett demokratiskt föredöme där människor har lika förutsättningar och villkor och där alla ska med. Miljöpartiets Yvonne Ruwaida upphör aldrig att förvåna. Senast har hon tydligen i en debatt om den diskutabla transportsatsningen Förbifart Stockholm förespråkat att huvudstadens centralt belägna butiker bör frakta sina varor nattetid per tunnelbana. Med sådana tillskyndare behöver miljön inga fiender. Detta med Sven Otto Littorin och hans eventuella förehavanden med en prostituerad har återigen aktualiserat den ömsom hyllade och ömsom utskällda sexköpslagen. Själv tycker jag att den är direkt förkastlig helt enkelt eftersom den har en moralistisk syn på vilka yrken som är OK och inte. Frivillig prostitution, liksom andra yrken man väljer utifrån sin fria vilja – dansare, journalist, badvakt, politiker, trädgårdsarbetare, rörmokare, skidinstruktör eller vilket annat arbete som helst – bör vara tillåtet för vem som helst att ägna sig åt i den utsträckning vederbörande finner lämplig. Trafficking och annan människohandel, dit frivilligt sexarbete naturligtvis inte räknas, behandlas av annan lagstiftning och bör beivras i enlighet härmed. Så enkelt. Ändå pratas det upphetsat om gredelina kuvert och om hur fantastiskt framgångsrik den nuvarande lagstiftningen är på att bekämpa förutsättningarna för vad som borde betraktas som vilket annat yrke som helst i en sansad demokratisk diskussion. Läs Isabelle Ståhl. |
|||||
|
Copyright © 2011 Fredrik Fischer - All Rights Reserved |
|||||
