Beatrice Ask försöker att hävda att Vänsterpartiet i en motion (som hon inte direkt hänvisar till i sin artikel) vill legalisera narkotikaanvändning. Redan i detta har hon fel: Vänsterpartiet vill enbart häva det så kallade konsumtionsförbudet (dvs göra det lagligt att inta narkotika) för att på så sätt göra frågan om vård av narkotikaberoende till ett ärende för de sociala och behandlande myndigheterna snarare än för de polisiära.

Ask menar att Alliansens “restriktiva” (även om “repressiva” vore ett bättre ord) narkotikapolitik är den enda vägen till ett bättre samhälle. Som stöd för detta anför hon en undersökning gjord av United Minds på uppdrag av Moderaterna av vilken hon drar slutsatsen att hon och allianspartierna har det svenska folkets stöd för denna politik.

Jag vill inte heller ha en rödgrön valseger, men det går inte att stillatigande iaktta de monstruösa följder som Asks och hennes hejdukars monumentala okunskap och brist på förståelse för detta ämne får.

För det första: narkotikaberoende är ett sjukdomstillstånd som kräver behandling och inte bestraffning. Att det förekommer brottslig verksamhet i samband med narkotika är en helt annan sak: denna ska naturligtvis beivras enligt lagens föreskrifter. Det är ingen som grips för sitt beroende av nikotin eller alkohol, däremot förekommer tack och lov omfattande vårdinsatser för att hjälpa de beroende med både själva tillståndet och därav följande komplikationer. Uppstår någon brottslig situation (rattfylleri, våld i samband med alkoholförtäring och så vidare) ska dessa, som sagt, självfallet hanteras av det juridiska systemet.

För det andra: vad människor stoppar i sig själva är deras ensak så länge deras konsumtion av vilken substans det vara månde inte går ut över det egna eller någon annans välbefinnande.

För det tredje: den bisarra drogtestariver som Ask et consortes genomdrivit mot Sveriges ungdomar kan bara få till följd att förekommande missbruk blir svårare att upptäcka och behandla, helt oavsett de oacceptabla integritetsrelaterade konsekvenser denna syn kan få för ett stort antal ungdomar (varvid deras förtroende för stats- och ordningsmakten väsentligen kommer att reduceras).

För det fjärde: Ask redovisar inte den undersökning från United Minds beställd av Moderaterna som hela hennes argumentation bygger på varken i fråga om utformning, innehåll eller resultat (utom det senare i svepande ordalag). inte ens en liten länk får vi. Skärpning, ministern.

Läs även Stardust/a>s utmärkta kritik av Asks utspel.

Läs Peter Kadhammars reportage om hur Sveriges romer behandlas i dag. Räkna inte med någon uppmuntran i fråga om synen på Sverige som ett demokratiskt föredöme där människor har lika förutsättningar och villkor och där alla ska med.

Detta med Sven Otto Littorin och hans eventuella förehavanden med en prostituerad har återigen aktualiserat den ömsom hyllade och ömsom utskällda sexköpslagen. Själv tycker jag att den är direkt förkastlig helt enkelt eftersom den har en moralistisk syn på vilka yrken som är OK och inte. Frivillig prostitution, liksom andra yrken man väljer utifrån sin fria vilja – dansare, journalist, badvakt, politiker, trädgårdsarbetare, rörmokare, skidinstruktör eller vilket annat arbete som helst – bör vara tillåtet för vem som helst att ägna sig åt i den utsträckning vederbörande finner lämplig. Trafficking och annan människohandel, dit frivilligt sexarbete naturligtvis inte räknas, behandlas av annan lagstiftning och bör beivras i enlighet härmed.

Så enkelt.

Ändå pratas det upphetsat om gredelina kuvert och om hur fantastiskt framgångsrik den nuvarande lagstiftningen är på att bekämpa förutsättningarna för vad som borde betraktas som vilket annat yrke som helst i en sansad demokratisk diskussion.

Läs Isabelle Ståhl.

Så har justitierådet Anna Skarhed på uppdrag av regeringen utrett hur bra lagen om förbud mot köp av sexuell tjänst (“sexköpslagen” i folkmun) är. Det heter förstås att justitierådet skulle utvärdera lagens effekter, men eftersom det av direktivet framgick att utredningen inte fick föreslå någon inskränkning av lagens nuvarande omfattning eller, Gud förbjude, avskaffande av densamma, förefaller ändamålet som ryggkliare ha varit etablerat redan från början.

Louise Persson sammanfattar i ett utförligt inlägg det mesta av den kritik som går att anföra mot denna av allt att döma skamliga text. Det som slår mig vid läsning av de olika kritikernas anföranden mot utredningen är hur akademiskt ohederlig och torftig den verkar vara. Och jag som trodde att statliga utredningar var tänkta att utgöra sinnebilden för hur forskning ska bedrivas: det handlar ju trots allt om rätt mycket viktigare saker än en genomsnittlig C-uppsats i statsvetenskap, vilken emellertid (helt korrekt) nagelfars med avseende på metod och utförande.

Det är väl ingen som på allvar tycker att Afghanistankriget är en så värst lysande idé just nu. Men att som Åsa Linderborg framhålla generell krigkskritik mot det som om det vore det enda kriget i världen är lite magstarkt. Och att kasta sand och peka finger, som resten av Linderborgs blogginlägg tycks gå ut på, är ju inte heller värst konstruktivt. Dessutom kan man, dessvärre, undra hur hennes resonemang kring våld med annan ideologisk hemvist ser ut.

Apropå det här med komiker som skaffar sig en politisk karriär: jag undrar just om inte Magnus Betnér efter sin serie sönderplockningar av Sverigedemokraternas invandrarfientliga låtsasargument skulle kunna skaffa sig en rätt ansenlig politisk plattform om han bara hade lust.

Det är ju lite typiskt att den mig veterligt första ickeisländska mediekälla som uppmärksammar Reykjaviks nye borgmästare Jón Gnarr på bredare front är New York Times. Hur som haver: läs och begrunda partiet Besti Flokkurinns (Det bästa partiet) och dess ledares öden. Onekligen fascinerande! En vettig, ickefascistisk variant på Ny Demokrati-effekten, om man så vill: ett missnöjesparti som faktiskt verkar ha vissa poänger.