Death and the Maiden
Malmö Opera och Musikteater
Produktionsfakta
Hemsida
Sällan har kontrasten mellan foajé och salong varit större än vid lördagens urpremiär på Jonas Forssells (musik) och Ariel Dorfmans (libretto) opera Death and the Maiden på Malmöoperan. I operahusets luftiga förhall trängdes förväntansfull publik med champagneglas i händerna medan det som visades på scenen var allt annat än traditionellt operahusglamouröst till sin karaktär. Och utanför, på piazzan, stod tio piketbilar från Skånepolisen beredda att hantera den vid utsatt premiärtid passerande jättedemonstrationen från European Social Forum. Tala om tillfälligheter.
Death and the Maiden – som hämtar sin titel från Franz Schuberts fjortonde stråkkvartett och baserar sig på Dorfmans pjäs med samma namn från 1991 – utspelar sig i ett icke specificerat sydamerikanskt land som just tar de första trevande stegen mot demokrati efter att just ha gjort slut på en lång tid av juntastyre. Paulina Salas (Erika Sunnegårdh) och hennes man Gerardo Escobar (Fredrik Zetterström) får en dag av en tillfällighet besök av en man, dr Roberto Miranda (Joseph Wolverton), som Paulina känner igen som den som torterade och våldförde sig på henne till ackompanjemang av just Schuberts fjortonde stråkkvartett. Hämndens uråldriga maskineri sätts igång och undersöks med en kuslig närgångenhet som gör denna opera minst lika spännande som thriller och allmänpsykologiskt drama. Paulina utsätter doktor Miranda för ett “förhör” som har som enda syfte att leda till en bekännelse av skuld, men som alltid är frågor om skuld och försoning långt mer sammansatta än vad både offer och förövare i förstone tror.
Det verk som nu står på Malmöoperans scen är hur som helst i allt väsentligt Paulinas historia. Hennes roll är den mest utbyggda (vilket inte säger mycket i en över två timmar lång opera med tre roller) och Sunnegårdh har i denna komplexa, psykologiskt mångbottnade karaktär fått en verklig skådespelarutmaning som inte står dess höga vokala krav efter i fråga om konstnärligt, emotionellt och fysiskt anspråk. Vi får se Sunnegårdh sträcka ut såväl känslomässigt som musikaliskt på ett högst imponerande sätt. Detta kan mycket väl vara en av de roller som gör denna vår kanske mest anslående operaartist historisk. Och om Sunnegårdh själv, av för mig oklara skäl, skulle bli det kommer hur som helst rollen i sig att bli en eftertraktad utmaning för dem som ska komma efter henne.
Även hennes båda med- och motspelare gör mycket goda insatser. Zetterström gör ett nyanserat och känslomässigt starkt porträtt av en mycket konfliktfylld karaktär som går från dramats kanske mest sympatiske person till en av operalitteraturens sorgligaste skepnader. Vokalt är Zetterström tillsammans med Sunnegårdh en ren njutning att uppleva. Wolverton har mycket lite att göra i första akten, men har en mycket stark och obehaglig scen i den andra som även visar de ansenliga teatrala talanger han hittills bara antytt i uppsättningar som Charles Gounods Faust på Malmöoperan.
Forssells musik är melodisk, lättillgänglig och synnerligen eklektisk med flera inslag från olika sydamerikanska musiktraditioner. Stråkkvartetten av Schubert gör diverse kortare eller längre gästspel då och då och har infogats i det komplexa partituret på ett stundtals svindlande effektivt sätt. Forssells huvudsakliga medium är emellertid en svårbeskrivlig, sugande musik som understryker den samtidiga försteningen och obönhörligheten i dramats utveckling. Mycket av denna effekt åstadkoms genom en ytterligt välbalanserad och resursmedveten orkestrering där ibland bara en pådrivande puka utgör det enda ackompanjemanget till långa dialogsträckor, i vilka sångarnas melodilinjer får bära allt emotionellt material, något som i det här fallet gör intrycken av orden desto mer isande.
De problem som trots allt finns i denna uppsättning har sitt ursprung i Dorfmans på det hela taget kondenserade, välskrivna och genomarbetade (konstigt vore annat när historien varit både teaterpjäs och film och därtill tagit vägen om en workshopuppsättning innan operadebuten) libretto. Första akten håller mycket god fart, till stor del tack vare Åsa melldahls djupgående, lyhörda regi som med sina många detaljer tar fram historiens otaliga undertexter och övertoner på ett mycket effektivt sätt. Andra akten saknar något av den förstas febriga intensitet, vilket, förutom det faktum att realistiska händelseförlopp (vilket detta ju trots allt handlar om) sällan är försedda med tjugo minuters paus för förfriskningar, sannolikt till stor del beror på att den innehåller operans svagaste scen. Här förlorar Dorfman högst tillfälligt fart och Forssell tycks här också ha fått tillfälligt slut på idéer. Med tanke på de många samtidigt traditionella och innovativa grepp som Forssell, Dorfman och Melldahl tagit till i verket är det besynnerligt att man, efter denna svaga scen, inte riktigt hittar bettet förrän det drar ihop sig till klimax bortåt en halvtimme senare.
Därtill bör man noga överväga verkets tydliga sydamerikanska förankring. Med tanke på Dorfmans chilenska och argentinska ursprung är den föga förvånande, men för en svensk operapublik torde de många anspelningarna på sydamerikanska militärdiktaturer och de många människor som försvann i dessa till viss del utgöra ett förfrämligande av stycket. Som svensk utan sydamerikansk erfarenhet är det lätt att slå ifrån sig och inte känna sig som en medspelare i en historia som på ett eller annat plan egentligen berör oss alla.
Som den presenteras nu är Death and the Maiden en mycket välskriven opera kring ett – eller egentligen flera – högst angelägna ämnen. De många tolkningsmöjligheterna i texten torde göra den till ett inspirerande föremål för framtida uppsättningar, förhoppningsvis på många ställen runt om i världen. Den högst påtagliga problematiken att de många sanningskommissionerna och krigsförbrytartribunalerna runt om i världen så totalt ägnat sig åt de döda och till stor del lämnat de levande åt sina öden – i många fall värre än döden – är ett ämne som förtjänar en diskussion i en så värdig form som Death and the Maiden utgör.
