Att skriva är att vilja bli läst
Nu visas arkiv för kategorin Religion.
Kinga Sandén skriver klokt om hur enögd burka- och niqabdiskussionen är och kanske alltid varit.
Allt handlar om det gamla vanliga: det som syns är lätt att åtgärda och därför ger man sig på det med fagert (och ofta fåkunnigt) tal om frigörelse och förbudslagar. Den upplevda symbolens orsaker, som ju är betydligt besvärligare, lämnas därhän.
För att parafrasera ett populärt ordstäv: hade gamle påven en lite festlig hobby? Uppenbarligen.
Katolikerna får ursäkta, men detta med späkning som botgöring är onekligen rätt pikant. För inte kan väl de självutnämnda moraliska föredömena i Vatikanen på fullaste allvar tro att en värld där folk är kinky lite till kvins, mans, kvans och mins uppfattar späkning som något annat än sadomasochistisk självtillfredställelse? Det är ju inget som säger att det faktiskt inte är det också, men jag misstänker att det i så fall inte riktigt ligger i linje med kyrkans doktriner och lärosatser.
Per Wirténs skakande artikel om det han kallar männens globala krig mot kvinnorna är alldeles nödvändig läsning.
Inte oväntat gjorde sig apokalypsens fyra ryttare ärende till Köpenhamn igår. Tyvärr åtföljdes de tysta ryttarna av vitklädda aktivister från Greenpeace, vilket onekligen, för den som kan sin uppenbarelsebok, torde ha givit ett lite annat intryck än det önskade: vitt är färgen på den ryttare som företräder sjukdomarna innan undergången.
Kyrkans Tidning berättar att man i Norra Åsums kyrka i söndags hade två åsnor på besök som illustration till adventsbudskapet. Man kan bara hoppas att de brölande hovdjuren instämde i psalmsången – sannolikt ett välkommet vokalt tillskott i vilken menighet som helst.
Tja, i Skövde, till exempel. Skönt att äntligen se kyrkan i praktiken höja blicken från skrevnivå och ta ett faktiskt ansvar för jämlikheten inför Guds kärlek till oss.
Att islam på grund av diverse ljusskygga existenser har vissa problem med sin image är inget nytt, inte heller att Svenska kyrkan också har problem med allmänhetens uppfattning om den, låt vara av helt andra slag och orsaker. Nu är det hur som helst akademiskt belagt genom en uppsats i journalistik från Göteborgs universitet signerad Madelene Engström och Jenny Nordlander (via Kyrkans Tidning).
I Sydsvenskan läser jag att Stockholms katolska stift tydligen lagt sig i inspelningarna av ett TV-program, betitlat Åh, Herregud (SVT, premiär i mars 2010) där Jonas Gardell ska dryfta kristendomen. Enligt Gardell har stiftet hört av sig till Vatikanen och påtalat det olämpliga i att Gardell gör ett sådant här program, vilket resulterat i att den planerade filmningen i Peterskyrkan, Sixtinska kapellet och Vatikanmuseet ställts in.
Stockholms katolska stifts pressansvariga, Maria Hasselgren, gör en del rätt häpnadsväckande uttalanden:
I ett inslag i radions Studio Ett säger Maria Hasselgren, pressansvarig för katolska kyrkan i Sverige, att Jonas Gardell fört fram osaklig kritik mot Katolska kyrkan och inte är intresserad av en saklig debatt. “Skulle judarna släppa in företrädare för Sverigedemokraterna att göra tv-program i en synagoga?”, säger Maria Hasselgren i radion.
Det är nästan så att jag börjar tro att Hasselgren är hemlig dubbelagent för Humanisterna.
Det var det här med det samtidiga innehavandet och konsumerandet av smärre kaffebröd. Kyrkans Tidning berättar om Humanisternas grämelse över att, i enlighet med ett beslut anno 2006, inte åtnjuta statsbidrag som andra trossamfund. Ordförande Christer Sturmark utvecklar förbundets (eller möjligen sin egen) illa dolda förtrutenhet över förfördelningen i en argumenterande artikel i Västerbottens-Kuriren.
Man kan å ena sidan naturligtvis generellt hålla med Sturmark om det besynnerliga i att en stat som Sverige tilldelar trossamfund miljontals kronor i statliga medel. Å andra sidan luktar hela artikeln tiggarbrev och avundsjuka lång väg. Det rimliga vore väl att en organisation som öppet bekämpar gudstrons och religionens inflytande i samhället helt och hållet skulle vända sig emot ett sådant här förfarande. I stället vill Sturmark uppenbarligen att Humanisterna ska betraktas som ett trossamfund bland andra, till synes av något slags likvärdighetsprincip men av allt att döma av rent ekonomiska skäl. Han undviker sorgfälligt att nämna siffror när han gör svepande påståenden som att Humanisterna företräder en livsåskådning som omfattas av en väldig massa svenskar, att Humanisterna har långt fler medlemmar än de buddhistiska trosinriktningarnas samarbetsorgan och så vidare. Vore han trogen sin egen upplysningsfilosofi vore det väl på sin plats med lite vetenskaplig hederlighet.
Och vad den saken beträffar är det besynnerligt vilka krumsprång han gör för att få med det transcendentala i Humanisternas världsbild. Nej, de har ingen gudstro eller tro på något överjordiskt styrande, men jo, man kan få “gränsöverskridande upplevelser” av sådant som naturen eller musik. Denna slags upplevelser är tydligen helt OK enligt Sturmark. Det torde med andra ord vara fritt fram för mystiker av alla de slag att ansluta sig till hans led så länge de talar tillräckligt tyst om att de är religiösa. Eller möjligen så länge plånboken är tjock nog.
Det kommer väl knappast som någon överraskning att den förlorande nej-sidan i den med rätta omtalade omröstningen om huruvida Svenska kyrkan ska viga homosexuella par (och därmed om en rätt väsentlig del av synen på äktenskapet samt, för somliga, en (i mitt tycke) oproportionerligt stor del av den kristna tron) haft svårt att ta sitt nederlag med jämnmod. Ändå är det med besvikelse jag läser dagens artikel i Kyrkans Tidning vari det framkommer att ja-sidan av nej-sidan utmålas som okristna och på andra sätt inofficiellt och utanför offentlighetens ljus får utstå skitkastning. Det är förvisso en (föga hedervärd) tradition i den kristna historien att både kasta skit och kalla varandra för både det ena och det andra, men nog trodde åtminstone jag att vi var förbi det stadiet där vad tredje och fjärde och femte part sysslar med i sängkammaren påverkar vad första och andra part anser om varandras eventuella trosuppfattningar. Sekundärt för de stridslystna bakåtsträvarna, men primärt för var och en som kan se världen bortom den egna kyrkbänken, är förstås att sandlådefasoner av det här slaget knappast får den av många (däribland sannolikt en del av de flitiga beslutsbelackarna) för vekhet och opportunism anklagade Svenska kyrkan att framstå som ett värst rimligt eller seriöst alternativ för den som söker ett trossamfund.