AnnCharlotte Martéus bloggar så här i Pride-tider (även om det förhoppningsvis hade tagits upp någon annan gång också) om det roliga lilla ordet toevah vilket vanligen översätts “styggelse” i bibliska sammanhang men som tydligen snarare handlar om en förbjuden kultisk sedvänja, förbjuden för ett folk men tillåten för andra. Denna lilla lingvistiska exposé har relevans eftersom toevah är det ord som används i Tredje Mosebokens av kristna och andra fundamentalister föregivna förbud mot homosexuella handlingar. Det handlar alltså egenltigen inte om att detta skulle vara en styggelse, som översättningar världen över lydit i flera hundra år, utan en religiös handling som är tabu för, i det här fallet, israeliter.
|
|||||
|
En intressant detalj: påven Johannes Paulus II:s liv har tydligen blivit musikal (se klipp och bilder hos BBC). Skaparen, en katolsk präst (som skrivit det hela på Vatikanens beställning), säger att det hela rör sig om ett hyllningsverk till en påve han beundrade. I själva verket lär det hela emellertid handla om ett försök att rentvå den tidigare påven från anklagelser om att ha försökt tysta ner de många övergrepp mot barn som begicks under hans tid med festlig mössa. Detta inför en förestående helgonförklaring av den gamle kondomhataren. Lycka till. Musikalens titel är i översättning Var inte rädd, ett av påvens valspråk. Det kunde vara klokt av Vatikanen att lyssna till denna uppmaning, lägga alla kort på bordet och kompensera för alla oförrätter. Gud må förlåta synder, men människor har svårare för det. Läs det här. Wallrafferi med livet och existensen som insats. Den som därefter kan påstå att Medvandrarna ä en frisk och sund organisation bör ha mycket goda argument för detta. Ordföranden för den katolska kyrkans troskongregation, Charles Scicluna, på vars bord den minst sagt besvärliga frågan om de många katolska präster som förgripit sig på barn genom åren hamnat, har nu tagit bladet från munnen. Enligt Kyrkans Tidning som citerar AFP har Scicluna gjort uttalanden, med hänvisning till Gregorius den Store, som antyder att präster som begått sexuella övergrepp mot barn får ett hårt strraff i helvetet. Kan man inte administrera vederbörlig lagföring och påföljd i detta livet får man med andra ord se till att de hinsides makterna får ta hand om den saken. Frågan är om man härmed skjuter problemet uppåt eller neråt i beslutsgången. Enligt Kyrkans Tidning är biskop Anders Arborelius av Stockholms katolska stift beredd att avgå om det visar sig att han direkt eller indirekt är orsaken till att ett uppmärksammat fall med upprepade sexuella övergrepp mot barn utförda av en präst i hans stift inte hanterats vederbörligen. Man undrar stilla hur många andra i den katolska hierarkin som är beredda att gå lika långt i sin (nattståndna) vilja till läkedom. Företrädare för Vatikanen tycks inte bara ha otur när de tänker, exempelvis i frågor om fri abort eller användning av preventivmedel, utan även när de pratar. En viss fader Raniero Cantalamessa, vilken sedan 1980 beklär den i sammanhanget troligtvis graverande posten som det påvliga hushållets predikant (även betecknad apostolisk predikant), uttalade sig nämligen, i den (numera kanske inte värst) helige faderns närvaro, apropå de senaste veckornas mediala uppmärksamhet kring den (återigen tveksamt) helige Bengts sannolika underlåtenhet att, då han var ärkebiskop i München och Freising samt då han ledde troskongregationen, med tillräcklig emfas ingripa mot de pedofila övergrepp som begicks av präster under hans domvärjo. Fader Cantalamessa jämförde i sitt yttrande den granskning som påven och kyrkans företrädare undergått med förföljelsen av det judiska folket. Enligt ett citat ur New York Times (vilket i sin tur torde vara översatt från endera italienska eller, troligare, latin) lydde fader Cantalamessas uttalande enligt följande:
Otur är kanske inte rätt ord för detta fullständigt barocka påstående från en person som helt uppenbart lever i en tid som är bra mycket mer svunnen än vad det agiterade attributet antyder. Av lätt insedda skäl har andra företrädare för Vatikanen försökt att distansera påven även från denna den senaste i raden av katolska blamager. Man menar att uttalandet enbart ska tolkas som representativt för fader Cantalamessas personliga uppfattningar och att det inte på något vis är i överensstämmelse med någon officiell linje hos den heliga stolen. Problemet i sammanhanget är förstås att fader Cantalamessa är en av påvens själasörjare. Han må inte vara den helige faderns egen biktfader, men det är i så fall enbart av akademisk betydelse. Fader Cantalamessa representerar, i sin egenskap som det påvliga hushållets predikant, i högsta grad en officiell linje inom Vatikanen. Hur ska man annars tolka det faktum att påven själv inte tagit avstånd från uttalandet eller på annat sätt visat att det fader Cantalamessa sade i sin predikan inte motsvarar hans egen eller den katolska kyrkans officiella ståndpunkt? Det kan för övrigt i sammanhanget vara intressant att fundera lite över hur långt ifrån varandra dessa kan tillåtas befinna sig och vad som i så fall avgör närmanden och fjärmanden dememellan. Man kan tycka vad man vill om religionens och religionernas ställning i världen. Det torde dock vara svårt att förneka den ytterliga arrogans, förmätenhet och självömkan som ett yttrande av detta slag innebär. Kan vi inte bara vara överens om att vi inte vet vem Jesus ville sätta på och att det är upp till var och en att, om vederbörande tycker att det är viktigt, tänka sig sin frälsares sexualitet som hur den vill? Vi kan, med rätta, våndas över högerextrema hot och demonstrationer mot den västerländska yttrandefriheten, hur bisarra uttryck vi än kan tycka att man gör i dess namn. Men är vi så förbaskat mycket bättre själva? Så länge vi inte en gång för alla kan få kristenheten att sluta titta ner i folks underkläder eller in i folks sängkamrar kan vi aldrig med någon som helst trovärdighet göra anspråk på att berätta för andra hur deras demokrati ska se ut. Det är marigt, det där med teodicéproblemet. Så marigt att en präst som tar ställning i frågan, om än aldrig så flyktigt, riskerar att anmälas till domkapitlet, enligt en artikel i Kyrkans Tidning. Det hela gäller en präst som i TV-programmet Åh Herregud! (som jag skam till sägande inte sett en minut av än, men SVT Play finns ju alltid) enligt anmälningen sagt att frågan om Guds allsmäktighet inte har ett absolut svar utan att man som troende (därmed också i egenskap av präst) måste bestämma sig för om man tror att Gud är allsmäktig eller god. Det festliga i sammanhanget är att den som anmält prästen gör det med hänvisning till att prästen genom sitt uttalande brutit mot sitt prästlöfte som föreskriver att man följer trosbekännelsen. Och i den står det, som anmälaren påpekar, mycket riktigt inget om att Gud är god. Bara att han är allsmäktig. Man får bara hoppas att Stockholms stifts domkapitel, på vars bord ärendet hamnat, är moget nog att se på saken med en klok och reflekterande blick och kan överge det barnsliga bokstavsfäktandet. För att tro är väl ändå att tvivla? Kinga Sandén skriver klokt om hur enögd burka- och niqabdiskussionen är och kanske alltid varit. Allt handlar om det gamla vanliga: det som syns är lätt att åtgärda och därför ger man sig på det med fagert (och ofta fåkunnigt) tal om frigörelse och förbudslagar. Den upplevda symbolens orsaker, som ju är betydligt besvärligare, lämnas därhän. För att parafrasera ett populärt ordstäv: hade gamle påven en lite festlig hobby? Uppenbarligen. Katolikerna får ursäkta, men detta med späkning som botgöring är onekligen rätt pikant. För inte kan väl de självutnämnda moraliska föredömena i Vatikanen på fullaste allvar tro att en värld där folk är kinky lite till kvins, mans, kvans och mins uppfattar späkning som något annat än sadomasochistisk självtillfredställelse? Det är ju inget som säger att det faktiskt inte är det också, men jag misstänker att det i så fall inte riktigt ligger i linje med kyrkans doktriner och lärosatser. |
|||||
|
Copyright © 2010 Fredrik Fischer - All Rights Reserved |
|||||
