AnnCharlotte Martéus bloggar så här i Pride-tider (även om det förhoppningsvis hade tagits upp någon annan gång också) om det roliga lilla ordet toevah vilket vanligen översätts “styggelse” i bibliska sammanhang men som tydligen snarare handlar om en förbjuden kultisk sedvänja, förbjuden för ett folk men tillåten för andra. Denna lilla lingvistiska exposé har relevans eftersom toevah är det ord som används i Tredje Mosebokens av kristna och andra fundamentalister föregivna förbud mot homosexuella handlingar. Det handlar alltså egenltigen inte om att detta skulle vara en styggelse, som översättningar världen över lydit i flera hundra år, utan en religiös handling som är tabu för, i det här fallet, israeliter.

En intressant detalj: påven Johannes Paulus II:s liv har tydligen blivit musikal (se klipp och bilder hos BBC). Skaparen, en katolsk präst (som skrivit det hela på Vatikanens beställning), säger att det hela rör sig om ett hyllningsverk till en påve han beundrade. I själva verket lär det hela emellertid handla om ett försök att rentvå den tidigare påven från anklagelser om att ha försökt tysta ner de många övergrepp mot barn som begicks under hans tid med festlig mössa. Detta inför en förestående helgonförklaring av den gamle kondomhataren. Lycka till.

Musikalens titel är i översättning Var inte rädd, ett av påvens valspråk. Det kunde vara klokt av Vatikanen att lyssna till denna uppmaning, lägga alla kort på bordet och kompensera för alla oförrätter. Gud må förlåta synder, men människor har svårare för det.

Läs det här. Wallrafferi med livet och existensen som insats. Den som därefter kan påstå att Medvandrarna ä en frisk och sund organisation bör ha mycket goda argument för detta.

Ordföranden för den katolska kyrkans troskongregation, Charles Scicluna, på vars bord den minst sagt besvärliga frågan om de många katolska präster som förgripit sig på barn genom åren hamnat, har nu tagit bladet från munnen. Enligt Kyrkans Tidning som citerar AFP har Scicluna gjort uttalanden, med hänvisning till Gregorius den Store, som antyder att präster som begått sexuella övergrepp mot barn får ett hårt strraff i helvetet.

Kan man inte administrera vederbörlig lagföring och påföljd i detta livet får man med andra ord se till att de hinsides makterna får ta hand om den saken. Frågan är om man härmed skjuter problemet uppåt eller neråt i beslutsgången.

Företrädare för Vatikanen tycks inte bara ha otur när de tänker, exempelvis i frågor om fri abort eller användning av preventivmedel, utan även när de pratar. En viss fader Raniero Cantalamessa, vilken sedan 1980 beklär den i sammanhanget troligtvis graverande posten som det påvliga hushållets predikant (även betecknad apostolisk predikant), uttalade sig nämligen, i den (numera kanske inte värst) helige faderns närvaro, apropå de senaste veckornas mediala uppmärksamhet kring den (återigen tveksamt) helige Bengts sannolika underlåtenhet att, då han var ärkebiskop i München och Freising samt då han ledde troskongregationen, med tillräcklig emfas ingripa mot de pedofila övergrepp som begicks av präster under hans domvärjo. Fader Cantalamessa jämförde i sitt yttrande den granskning som påven och kyrkans företrädare undergått med förföljelsen av det judiska folket. Enligt ett citat ur New York Times (vilket i sin tur torde vara översatt från endera italienska eller, troligare, latin) lydde fader Cantalamessas uttalande enligt följande:

“‘They [judarna, min anm.] know from experience what it means to be victims of collective violence, and also because of this they are quick to recognize the recurring symptoms,’ said Father Cantalamessa, who serves under the title of preacher of the papal household. Then he quoted from what he said was a letter from a Jewish friend he did not identify.

‘I am following the violent and concentric attacks against the church, the pope and all the faithful by the whole world,’ he said the friend wrote. ‘The use of stereotypes, the passing from personal responsibility and guilt to a collective guilt, remind me of the more shameful aspects of anti-Semitism.’”

Otur är kanske inte rätt ord för detta fullständigt barocka påstående från en person som helt uppenbart lever i en tid som är bra mycket mer svunnen än vad det agiterade attributet antyder.

Av lätt insedda skäl har andra företrädare för Vatikanen försökt att distansera påven även från denna den senaste i raden av katolska blamager. Man menar att uttalandet enbart ska tolkas som representativt för fader Cantalamessas personliga uppfattningar och att det inte på något vis är i överensstämmelse med någon officiell linje hos den heliga stolen.

Problemet i sammanhanget är förstås att fader Cantalamessa är en av påvens själasörjare. Han må inte vara den helige faderns egen biktfader, men det är i så fall enbart av akademisk betydelse. Fader Cantalamessa representerar, i sin egenskap som det påvliga hushållets predikant, i högsta grad en officiell linje inom Vatikanen. Hur ska man annars tolka det faktum att påven själv inte tagit avstånd från uttalandet eller på annat sätt visat att det fader Cantalamessa sade i sin predikan inte motsvarar hans egen eller den katolska kyrkans officiella ståndpunkt? Det kan för övrigt i sammanhanget vara intressant att fundera lite över hur långt ifrån varandra dessa kan tillåtas befinna sig och vad som i så fall avgör närmanden och fjärmanden dememellan.

Man kan tycka vad man vill om religionens och religionernas ställning i världen. Det torde dock vara svårt att förneka den ytterliga arrogans, förmätenhet och självömkan som ett yttrande av detta slag innebär.