Det kommer väl knappast som någon överraskning att den förlorande nej-sidan i den med rätta omtalade omröstningen om huruvida Svenska kyrkan ska viga homosexuella par (och därmed om en rätt väsentlig del av synen på äktenskapet samt, för somliga, en (i mitt tycke) oproportionerligt stor del av den kristna tron) haft svårt att ta sitt nederlag med jämnmod. Ändå är det med besvikelse jag läser dagens artikel i Kyrkans Tidning vari det framkommer att ja-sidan av nej-sidan utmålas som okristna och på andra sätt inofficiellt och utanför offentlighetens ljus får utstå skitkastning. Det är förvisso en (föga hedervärd) tradition i den kristna historien att både kasta skit och kalla varandra för både det ena och det andra, men nog trodde åtminstone jag att vi var förbi det stadiet där vad tredje och fjärde och femte part sysslar med i sängkammaren påverkar vad första och andra part anser om varandras eventuella trosuppfattningar. Sekundärt för de stridslystna bakåtsträvarna, men primärt för var och en som kan se världen bortom den egna kyrkbänken, är förstås att sandlådefasoner av det här slaget knappast får den av många (däribland sannolikt en del av de flitiga beslutsbelackarna) för vekhet och opportunism anklagade Svenska kyrkan att framstå som ett värst rimligt eller seriöst alternativ för den som söker ett trossamfund.
|
|||||
|
Glöm Göran Hägglund – här är en helt ny form av religiösa stollerier. Nåja, helt ny är den förstås inte, men jediismen har hittills (i mina ögon med viss rätt) behandlats mer eller mindre som ett skämt. Så ska tydligen inte längre vara fallet… Med anledning av en artikel i Kyrkans Tidning beträffande ett rätt omfattande griftefridsbrott på Sankt Pauli kyrkogård och den judiska begravningsplatsen i Malmö funderar jag lite på det här med konfessionell neutralitet och religionsfrihet. För även om jag personligen tycker att griftefrid är en trevlig grej och att döden är något som bör få vara heligt är bara det faktum att jag använder religiös terminologi i ärendet en vink om att Humanisterna och andra panikateister kanske borde ta en funderare på vad lagens syn på döden säger om vårt samhälles grad av uppplysthet. Jag hade egentligen inte tänkt skriva om Humanisternas kampanj Gud finns nog inte, men en artikel i Sydsvenskan av den allt som oftast mycket läsvärde Patrik Svensson fick mig på andra tankar. Svensson har gjort förbundets är-du-religiös-test och konstaterar att det ska vara tvärsäkert för att gällas. Antingen tror man att äktenskapet är gudagivet eller så gör man det inte. Antingen vill man ha en präst, imam eller rabbin, en annan religiös funktionär, en psykolog eller terapeut eller en annan ickereligiös person som stöd när man hamnar i en kris. Och så vidare. Det är en sann ironi att Christer Sturmark et consortes valt det tolkningsbara “nog” som del av kampanjnamnet. För sällan har några framstått som så livrädda för osäkerheten och tvivlet som Humanisterna, som i själva verket säger sig vara oroade av religiös fundamentalism. Fast med tanke på att tro innebär tvivel är det kanske inte så konstigt när man tänker efter. Och vad gäller namnet ville de kanske ha något klatschigare, typ “Gud är död”. Fast den var ju dessvärre redan upptagen. Uppdatering: Kyrkans Tidning har även kommenterat kampanjen. Hela saken kring de katolska prästerna som förgripit sig på minderåriga är så invecklad och förbistrad att det är svårt att reda ut den. Men läs den här artikeln i New York Times om en man som åtminstone försöker erkänna de fel han gjorde och rätta till sådant som han beskylldes för men aldrig gjorde. Jag har (tyvärr) ännu inte läst texten i Martin Luthers så omtalade plakat från den wittenbergska kyrkporten. Jag kan dock föreställa mig att tonläget är något liknande den omväxlande trosvissa och svavelosande straffpredikan som levereras på Newsmill av Samuel Johansson. Läs och begrunda. Inte för att jag håller med om det något tröttande upprepandet om barnen (missförstå mig rätt: även jag vämjs vid tanken på de pedofila brott som utförs och utförts i och utanför den organiserade kristenheten) – för min del är de “minsta” eller “små” som Jesus talar om en hänvisning till alla världens små, om så i ålder, ställning eller på annat vis – men Johansson har onekligen en poäng i påståendet att katolska kyrkan inte har mycket att vinna i längden på att fortsätta sopa sina problem under mattan. Att å andra sidan, som Johansson, fromt predika papisternas fall under Kristi hårda dom förefaller dock en smula naivt och, med förlov sagt, också något blasfemiskt (för övrigt en egenskap Johansson med viss tyngd i argumentationen tillskriver påvedömet på flera punkter). När det väl är dags för återuppståndelse kan det mycket väl hända att högste chefen finner för gott att göra det hett om öronen på dem som i hans (eller hennes, dess eller deras eller vilket pronomen som nu till slut passar på den gudomliga personen) namn utövat så många gräsligheter – men därom kan vi absolut ingenting veta och att, med vilken visshet det än må vara, påstå sig veta detta säkert är att förhäva sig. Och hur det än blir på en eventuell yttersta dag kan romersk-katolska kyrkans potentater i godan ro bida sin tid med att med alla medel skyffla sina dåliga samveten under en allt bulligare matta. Som gammal religionsvetare (jag är inte säker på att den, även av mig, ofta använda rubriceringen “teolog” är helt korrekt) undrar jag allt oftare över varför det inte diskuteras mer ingående kring religion i dag när tro och religion är på uppgående i betydelse, av allt att döma både på ett individuellt och kollektivt plan. Diskussionerna handlar mest om lätt nedbrytbara medie- eller politikfrågor, som till exempel huruvida det är klokt eller inte att låta tre troende muslimska kvinnor framföra åsikter i TV och agera utifrån sin uppfattning (jag tänker inte ge mig in i den diskussionen eftersom jag inte sett en sekund av Halal-TV), och kretsar ytterst sällan, åtminstone i den bredare debatten, kring i egentlig mening relgiösa eller existentiella frågor. Nu har emellertid Newsmill givit i uppdrag åt filosofen, debattören, författaren, med mera, med mera, Roland Poirie Martinsson att, i kölvattnet av Humanisternas och andras många religionskritiska utspel försöka att åtminstone belägga Guds existens. Detta gör han efter bästa förmåga i en tämligen omfattande artikel vari han koncentrerar sig på de många framstående vetenskapsmän (han hänvisar för övrigt bara till just män) inom fysik och astronomi som efter grundligt studium av universums beskaffenhet kommit fram till att alltsammans är för fint planerat och justerat för att bara vara en slump. Det är intressant läsning, även om jag frustreras av att Poirier Martinsson (som för övrigt själv är troende, eller i vilket fall som helst katolsk konvertit) medvetet eller inte utgår från Guds existens som en självklarhet. Även om Gud i artikeln främst diskuteras i egenskap av skapelsens urkraft och yttersta orsak är det ingen lätt sak att ta till sig för den som till äventyrs inte själv är säker på Guds existens. För även om det förekommer ganska flitiga, om än implicita, definitionsansatser av gudsbegreppet i texten är det dåligt med de mer uttryckliga dito. Och vad beträffar Gud som en verksam kraft i verkligheten, en egenskap som man får anta att Poirier Martinsson tillskriver Gud, lämnas detta helt utan kommentar eller ens omnämnande i texten. Nu önskar jag dels en text av Christer Sturmark eller någon annan av Humanisternas representanter (Björn Ulvaeus, månne?) där Guds ickeexistens beläggs och dels en diskussion där man försöker gå bortom Big Bang och se huruvida Gud kan vara mer än den skapande gnistan (visserligen knappast en oväsentlig kapacitet, men ändå). För det måste ju ändå vara minst lika viktigt att kunna styrka Guds närvaro i verkligheten (eller brist på densamma) för såväl troende som ateister. Eller? Dennis Josefsson menar, utan att närmare specificera varför, att det är ett problem att finansminister Anders Borg, enligt en artikel i Handelskammartidningen, har en tro som han (Borg) definierar som kristen. Jag vet som sagt inte vad det är som Josefsson mer exakt vänder sig emot i det hela, men undrar likväl mer generellt vad det är med religion i dessa dagar som skapar sådan klåda i människors sinnen. Vad är det som gör en religion så mycket värre än en politisk ideologi? Vad man allt som oftast glömmer i de här diskussionerna är att alla tror på något ohc att definitionen av detta “något” snarast är en fråga om namngivning. Marc Shaiman och Scott Wittman (Hairspray-herrarna) blev så förbannade på genomröstningen av Proposition 8 i Kalifornien (vilken syftade till att skriva in i delstatens grundlag att ett äktenskap enbart kan ske mellan en man och en kvinna) att de gjorde en musikal om saken. Liten, men naggande god. Och kändisspäckad dessutom. Här är den: Prop 8 – The Musical. Se och lär, ni utomparlamentariker! Den ansvarige utgivaren för det häftigt omdiskuterade SVT-programmet Halal-TV, Joakim Sandberg, har nu tagit bladet från munnen och författat en debattartikel i Journalisten där han försöker bena ut vad det är som egentligen varit så kontroversiellt med TV-programmet och som orsakat de stora orden och skälvorna såväl inför som under serien. Han menar att programmet har belyst en viktig del av samhället, nämligen hur det, det vill säga vi, behandlar minoriteter, särskilt en sådan i vårt paranoida samhälle så stigmatiserad minoritet som troende och utövande muslimer. Sandberg undrar också varför ingen journalist tagit sig an den här diskussionen ordentligt och försökt gå djupare än att kritisera de tre programledarna för dålig journalistisk metod och så vidare. Han efterlyser en ordentlig granskning, med traditionella eller otraditionella metoder. Själv tror jag att det finns en mycket enkel förklaring till varför Halal-TV väckt så stor uppmärksamhet. Det är en förklaring bortom fanatiskt viftande fundamentalister på vilken sida det än vara må, bortom hijabofobin, bortom alla tillmälen. Svenska journalister, och svenskar i gemen, är rädda för religionen och rädda för dem som tror på något större än de själva. Inte konstigt – religion och vad det kan göra och gör med människor är onekligen skrämmande – det är en del av själva fascinationen kring det (det finns trots allt goda skäl till att det heter gudfruktig). Rädslan har emellertid gjort att vi journalister, som så ofta tidigare påpekats, på det stora hela saknar dels personlig förståelse för religion och tro och dels faktisk kunskap och kompetens på religionens område. Det är helt naturligt att dra öronen åt sig inför det man inte förstår. Och inför detman inte vill begripa är det om möjligt än begripligare att man ryggar tillbaka. Det är nog tyvärr inte svårare att förstå diskussionen om Halal-TV än att förstå att vi i vårt pseudosekulära samhälle inte på allvar lämnat religionen bakom oss. Vi har sopat den under mattan, gjort den till monstret i garderoben som skrämmer oss eftersom ingen vågar ta fram ficklampan och visa att det bara är kläder där inne. Jag har själv inte sett Halal-TV och tänker därför inte uttala mig mer specifikt om programmet, men så mycket är klart som att vi måste få ett naturligare och mer avspänt förhållande till tro och troende för att på allvar kunna kalla oss sekulära. (Det gäller för övrigt dig också, Christer Sturmark.) |
|||||
|
Copyright © 2011 Fredrik Fischer - All Rights Reserved |
|||||
