Fredrik Fischer

Jag hade egentligen inte tänkt skriva om Humanisternas kampanj Gud finns nog inte, men en artikel i Sydsvenskan av den allt som oftast mycket läsvärde Patrik Svensson fick mig på andra tankar. Svensson har gjort förbundets är-du-religiös-test och konstaterar att det ska vara tvärsäkert för att gällas. Antingen tror man att äktenskapet är gudagivet eller så gör man det inte. Antingen vill man ha en präst, imam eller rabbin, en annan religiös funktionär, en psykolog eller terapeut eller en annan ickereligiös person som stöd när man hamnar i en kris. Och så vidare.

Det är en sann ironi att Christer Sturmark et consortes valt det tolkningsbara “nog” som del av kampanjnamnet. För sällan har några framstått som så livrädda för osäkerheten och tvivlet som Humanisterna, som i själva verket säger sig vara oroade av religiös fundamentalism. Fast med tanke på att tro innebär tvivel är det kanske inte så konstigt när man tänker efter.

Och vad gäller namnet ville de kanske ha något klatschigare, typ “Gud är död”. Fast den var ju dessvärre redan upptagen.

Uppdatering: Kyrkans Tidning har även kommenterat kampanjen.

Hela saken kring de katolska prästerna som förgripit sig på minderåriga är så invecklad och förbistrad att det är svårt att reda ut den. Men läs den här artikeln i New York Times om en man som åtminstone försöker erkänna de fel han gjorde och rätta till sådant som han beskylldes för men aldrig gjorde.

Jag har (tyvärr) ännu inte läst texten i Martin Luthers så omtalade plakat från den wittenbergska kyrkporten. Jag kan dock föreställa mig att tonläget är något liknande den omväxlande trosvissa och svavelosande straffpredikan som levereras på Newsmill av Samuel Johansson. Läs och begrunda. Inte för att jag håller med om det något tröttande upprepandet om barnen (missförstå mig rätt: även jag vämjs vid tanken på de pedofila brott som utförs och utförts i och utanför den organiserade kristenheten) – för min del är de “minsta” eller “små” som Jesus talar om en hänvisning till alla världens små, om så i ålder, ställning eller på annat vis – men Johansson har onekligen en poäng i påståendet att katolska kyrkan inte har mycket att vinna i längden på att fortsätta sopa sina problem under mattan. Att å andra sidan, som Johansson, fromt predika papisternas fall under Kristi hårda dom förefaller dock en smula naivt och, med förlov sagt, också något blasfemiskt (för övrigt en egenskap Johansson med viss tyngd i argumentationen tillskriver påvedömet på flera punkter). När det väl är dags för återuppståndelse kan det mycket väl hända att högste chefen finner för gott att göra det hett om öronen på dem som i hans (eller hennes, dess eller deras eller vilket pronomen som nu till slut passar på den gudomliga personen) namn utövat så många gräsligheter – men därom kan vi absolut ingenting veta och att, med vilken visshet det än må vara, påstå sig veta detta säkert är att förhäva sig. Och hur det än blir på en eventuell yttersta dag kan romersk-katolska kyrkans potentater i godan ro bida sin tid med att med alla medel skyffla sina dåliga samveten under en allt bulligare matta.

Som gammal religionsvetare (jag är inte säker på att den, även av mig, ofta använda rubriceringen “teolog” är helt korrekt) undrar jag allt oftare över varför det inte diskuteras mer ingående kring religion i dag när tro och religion är på uppgående i betydelse, av allt att döma både på ett individuellt och kollektivt plan. Diskussionerna handlar mest om lätt nedbrytbara medie- eller politikfrågor, som till exempel huruvida det är klokt eller inte att låta tre troende muslimska kvinnor framföra åsikter i TV och agera utifrån sin uppfattning (jag tänker inte ge mig in i den diskussionen eftersom jag inte sett en sekund av Halal-TV), och kretsar ytterst sällan, åtminstone i den bredare debatten, kring i egentlig mening relgiösa eller existentiella frågor.

Nu har emellertid Newsmill givit i uppdrag åt filosofen, debattören, författaren, med mera, med mera, Roland Poirie Martinsson att, i kölvattnet av Humanisternas och andras många religionskritiska utspel försöka att åtminstone belägga Guds existens. Detta gör han efter bästa förmåga i en tämligen omfattande artikel vari han koncentrerar sig på de många framstående vetenskapsmän (han hänvisar för övrigt bara till just män) inom fysik och astronomi som efter grundligt studium av universums beskaffenhet kommit fram till att alltsammans är för fint planerat och justerat för att bara vara en slump.

Det är intressant läsning, även om jag frustreras av att Poirier Martinsson (som för övrigt själv är troende, eller i vilket fall som helst katolsk konvertit) medvetet eller inte utgår från Guds existens som en självklarhet. Även om Gud i artikeln främst diskuteras i egenskap av skapelsens urkraft och yttersta orsak är det ingen lätt sak att ta till sig för den som till äventyrs inte själv är säker på Guds existens. För även om det förekommer ganska flitiga, om än implicita, definitionsansatser av gudsbegreppet i texten är det dåligt med de mer uttryckliga dito. Och vad beträffar Gud som en verksam kraft i verkligheten, en egenskap som man får anta att Poirier Martinsson tillskriver Gud, lämnas detta helt utan kommentar eller ens omnämnande i texten.

Nu önskar jag dels en text av Christer Sturmark eller någon annan av Humanisternas representanter (Björn Ulvaeus, månne?) där Guds ickeexistens beläggs och dels en diskussion där man försöker gå bortom Big Bang och se huruvida Gud kan vara mer än den skapande gnistan (visserligen knappast en oväsentlig kapacitet, men ändå). För det måste ju ändå vara minst lika viktigt att kunna styrka Guds närvaro i verkligheten (eller brist på densamma) för såväl troende som ateister. Eller?