Kyrkans Tidning berättar om ännu ett bigott kryp i prästkrage som borde skämmas ögonen ur sig. Man kan verkligen fråga sig varför inte kyrkokansliet, som är så månt om att Svenska kyrkan ska framstå i bästa möjliga dager, inte sätter ner foten en gång för alla och sparkar ut dessa fördomsföreträdande fossiler (härvidlag ska substantivet förstås i vid mening; det finns gott om yngre förmågor med precis samma bisarra värderingar). Om det handlar om att vända andra kinden till är det bara ren feghet. Det är inte de mer oportunistiska kyrkomännens kinder det handlar om. Det har det sällan gjort.
|
|||||
|
AnnCharlotte Martéus bloggar så här i Pride-tider (även om det förhoppningsvis hade tagits upp någon annan gång också) om det roliga lilla ordet toevah vilket vanligen översätts “styggelse” i bibliska sammanhang men som tydligen snarare handlar om en förbjuden kultisk sedvänja, förbjuden för ett folk men tillåten för andra. Denna lilla lingvistiska exposé har relevans eftersom toevah är det ord som används i Tredje Mosebokens av kristna och andra fundamentalister föregivna förbud mot homosexuella handlingar. Det handlar alltså egenltigen inte om att detta skulle vara en styggelse, som översättningar världen över lydit i flera hundra år, utan en religiös handling som är tabu för, i det här fallet, israeliter. Detta med Sven Otto Littorin och hans eventuella förehavanden med en prostituerad har återigen aktualiserat den ömsom hyllade och ömsom utskällda sexköpslagen. Själv tycker jag att den är direkt förkastlig helt enkelt eftersom den har en moralistisk syn på vilka yrken som är OK och inte. Frivillig prostitution, liksom andra yrken man väljer utifrån sin fria vilja – dansare, journalist, badvakt, politiker, trädgårdsarbetare, rörmokare, skidinstruktör eller vilket annat arbete som helst – bör vara tillåtet för vem som helst att ägna sig åt i den utsträckning vederbörande finner lämplig. Trafficking och annan människohandel, dit frivilligt sexarbete naturligtvis inte räknas, behandlas av annan lagstiftning och bör beivras i enlighet härmed. Så enkelt. Ändå pratas det upphetsat om gredelina kuvert och om hur fantastiskt framgångsrik den nuvarande lagstiftningen är på att bekämpa förutsättningarna för vad som borde betraktas som vilket annat yrke som helst i en sansad demokratisk diskussion. Läs Isabelle Ståhl. Camilla Lindberg, riksdagsledamoten på den vita springaren från FRA-omröstningen för vad som känns som evigheter sedan, klär sig nu i björnkostym och rycker ut till förment försvar av Sveriges sexarbetare i en intervju i Dalarnas Tidningar där hon föreslår kontrollerade bordeller som en lösning på sexköpsproblematiken. Jag tycker inte om sexköpslagen men har hittills inte hittat någon som på ett mer direkt sätt gör processen kort med Lindbergs argumentation än Laura Agustín:
Läs det här. Wallrafferi med livet och existensen som insats. Den som därefter kan påstå att Medvandrarna ä en frisk och sund organisation bör ha mycket goda argument för detta. Caroline Ringskog Ferrada-Noli summerar träffsäkert alla mina egna förbehåll (och de är många och starka) gentemot Sex and the City, både TV-serien och filmerna. Jag kan inte uttala mig om biofilmerna, men helt ärligt har jag aldrig ens varit i närheten av att begripa vad det var som var så feministiskt med TV-serien. Är man ett aktivt subjekt för att man spelar på samhällets objektifierande kvinnosyn? Vad handlade all karljakten om egentligen – en flykt från den så ofta besjungna newyorkska ångesten? Och vad i all världen var egentligen grejen med en finanshaj med ett smeknamn som vore han porrstjärna? Läs Stefan Johanssons artikel om Världskulturmuseets skandalösa svansande för lättstötta religiösa företrädare. Det finns så mycket man kan säga om Elisabeth Ohlson Wallins utställningar ohc konstnärliga gärning. Det är väl tveksamt om debattens vågor kommer att gå lika höga nu som kring Ecce Homo när det begav sig, men man kan ju alltid hoppas. Hoppas kan man också att folk, i motsats till då, väljer att se bilderna och ta till sig budskapet innan de uttalar sig eller låter andra göra det åt dem. En stolle vid namn Ramin Setoodeh har yttrat sig i Newsweek rörande det, som han ser det, omöjliga för en homosexuell skådespelare att trovärdigt spela en heterosexuell karaktär. Han exemplifierar med bland andra Jonathan Groff och Sean Hayes, båda öppet homosexuella och båda (Groff i TV-serien Glee, Hayes i Promises, Promises på Broadway) aktuella i roller med heterosexuell läggning. Setoodeh menar bland annat att man inte kan få bilden av en teaterfjolla ur huvudet när man ser Groff le eller hör honom skratta och att Hayes, efter att i flera år ha spelat och gjort sig till en del av det kollektiva amerikanska medvetandet som den mer än lovligt teatrale teaterfjollan Jack i TV-serien Will & Grace, nu framstår som en tafatt homosexuell i en roll som, enligt Setoodeh, kräver machismo (vilket han alltså påstår är omöjligt för en homosexuell man att utstråla). Det här är förstås rena stolligheter och, vilket måste understrykas, subjektiva uppfattningar (även om Setoodeh så gott han kan försöker göra dem till allmänt vedertagen sanning). Det är dock viktigt att bli påmind om och bekämpa de skumraskåsikter som av den dagliga rapporteringens prioriteringar att döma allt som oftast hålls isolerade till kuriösa och i värsta fall mycket otäcka uppträden i bokstavligen gudsförgätna småländska avkrokar. Och vad gäller själva sakfrågan summerar Sean Hayes motspelerska i Promises, Promises, den fenomenala artisten och synnerligen rappa debattören Kristin Chenoweth det som behöver sägas på ett förträffligt vis i sitt svar till Setoodeh. Det har småningom framkomit, i Setoodehs replik till Chenoweth, att Setoodeh själv är öppet homosexuell och ville starta en debatt om varför det inte finns några öppet homosexuella film- eller teaterstjärnor av verklig magnitud (har han aldrig hört talas om Ian McKellen till exempel?) och skälen till detta av honom upplevda förhållande. Nog fick han debatt, men kanske inte riktigt den han önskat sig. Å andra sidan hade det, om Setoodeh nu tänkt sig en seriös och sansad diskussion i ämnet, kanske varit tillrådligt att spara en smula på personangreppen och tarvligheterna rörande de omnämnda (och icke omnämnda) skådespelarnas yrkesutövning. Naturligtvis är grundproblemet, om det nu alls existerar – alltså att det finns för få homosexuella superstjärnor på scen och film – värt att diskutera. Man kan dock fråga sig om det inte bara handlar om att Setoodeh mest av allt är nyfiken på vad det är för kön på Hollywoodhöjdarnas sängkamrater, vilka motiv som än må ligga bakom och vilka ursäkter han själv än må anföra som svepskäl. För egen del är jag i en teatersituation monumentalt ointresserad av en skådespelares sexuella läggning. Man är där för att uppleva en berättelse och huruvida den upplevs bättre eller sämre är knappast beroende på med vem eller hur dess berättare väljer att tillbringa sina nätter eller sitt hela liv. Det är inte dumt att bli ställd mot väggen, att få sina åsikter prövade och belysta från ett, som det i förstone upplevs, oväntat och provocerande, men självfallet logiskt, håll och plötsligt se deras skröplighet. Det är en av många förtjänster i Jesús Alcalás artikel angående Sveriges paradoxala sexuallagstiftning. Självfallet har den grötmyndiga moraliska indignationen redan börjat ta sig uttryck i artikelkommentarerna. Jag gissar att jag själv och alla andra som intar en positiv hållning till denna text kommer att stämplas som incestförespråkare och förtäckta våldtäktsmän av sexualkonservativa bedömare. Det är dock svårt att komma ifrån att det ligger en hel del i vad Alcalá säger och att det svenska samhället och världens många religiösa samfund har precis lika liten rätt att snoka i vad folk gör i sina sängkamrar (eller var de nu föredrar att vara sexuella med varandra eller sig själva). Vad händer om man lägger den i mitt tycke alltid för antropomorfe Pelle Svanslös på Freuds divan? Petter Lindgren besvarar tjänstvilligt och mycket roligt. Jag är för lite freudian för att kunna ge mig in i diskussionen på allvar. Min huvudsakliga kritik mot Gösta Knutsson har alltid varit det rätt inkrökt uppsaliensiska med böckerna och att katterna i dem aldrig känts särskilt kattiga. Det senare kan läsas mellan raderna i Lindgrens text: alla katter hade tydligen förebilder, inte sällan, vad det tycks, i Knutssons samvete. |
|||||
|
Copyright © 2011 Fredrik Fischer - All Rights Reserved |
|||||
