|
|||||
|
Los Angeles Times rapporterar att det amerikanska psykologförbundet nu kommit fram till att man inte genom psykoterapi kan få människor att byta sexuell läggning. Tänk om vi kunde vara lite mindre nervösa över vad andra gör i sovrummet och bry oss lite mer om varandra som människor i stället… Lyn Gardner har skrivit ett mycket intressant inlägg i diskussionen om nakenhet och sex på teaterscenen, apropå London-premiären på Spring Awakening. jag kan bara instämma. Marc Shaiman och Scott Wittman (Hairspray-herrarna) blev så förbannade på genomröstningen av Proposition 8 i Kalifornien (vilken syftade till att skriva in i delstatens grundlag att ett äktenskap enbart kan ske mellan en man och en kvinna) att de gjorde en musikal om saken. Liten, men naggande god. Och kändisspäckad dessutom. Här är den: Prop 8 – The Musical. Se och lär, ni utomparlamentariker! Journalisten Michael Kimmelman har, apropå det norska projektet Whatever happened to sex in Scandinavia?, skrivit en rätt intressant (om än bristfällig) artikel i New York Times angående varför och hur Skandinavien gått från det 1960-talets föregivna syndanäste till dagens helylleideal. Det är en rätt rörig text – Kimmelman tycks inte riktigt ha vetat vart han ville komma med den – och den snarare skapar än besvarar några frågor. en sak slår mig dock. I ett stycke där Kimmelman försöker ställa upp en polaritet mellan det frivola och det tillknäppta (ständigt, tycker jag mig kunna skönja, med en sarkastisk glimt) nämner han bland annat filmen The Seduction of Inga som en representant för den förra kategorin och ABBA som en för den senare. Vad han förmodligen inte vet är att musiken till Inga skrevs av inga mindre än Björn Ulvaeus och Benny Andersson. Hans diskussion av skandinavernas numera väsentligt mindre avslappnade förhållande till nakenbad med både vuxna och barn inblandade förtjänar en allvarligare kommentar. För Kimmelman tycks det hela mest handla om en acklimatisering till omvärldens förhållanden. Jag gissar snarare att förändringen är samtidig med 1990-talets stora våg av fall av incest och pedofili, vilka som bekant fick betydligt mycket allvarligare konsekvenser än att användningen av badkläder vid familjär samtvagning ökade. Överhuvud taget förefaller Skandinavien, åtminstone för Kimmelman, vara en avkrok med underliga, närmast löjeväckande, sedvänjor vilken endast har att anpassa sig till omvärlden. Vilket för all del till del kan äga sin riktighet, men ändå inte bör sägas med näsan riktigt så högt i skyn. Det är intressanta och, om de stämmer, inte så lite hårresande tankar som Stefan Ingvarsson kommer med i en artikel i Aftonbladet – att den nya, mjuka manligheten egentligen handlar om en heterohomosexualitet, ett manligt kollektiv som äntligen får dela känslor och värme med varandra och kan reducera kvinnan till en teknikalitet i barnalstringen. Allt detta med anknytning till Patrik 1,5 (som jag, för kännedom, inte sett, men som en manlig homosexuell bekant beskrev som till viss del väldigt träffande). Det kan förstås vara så att Ingvarssons spekulationer bara är nys, men om så inte är fallet är det onekligen frapperande. Frågan är nämligen i så fall hur man bäst balanserar dragningen åt å ena sidan Gyllenhammar och Zandén och å andra sidan den av Ingvarsson framhållna dystopin. Hur blir man man i den här röran? För var hamnar man om man tar avstånd från käftsmällsmaskuliniteten men inte heller ställer upp på en exkluderande mansbild? Hur bekämpa något (det senare) som, i lagom dos, rimligen borde vara positivt? Två artiklar ur kvällspressen ger prov på två radikalt olika synsätt på det här med kvinnlig sexualitet: I Expressen går Katrine Kielos med en akademisk ångvälts hela finkänslighet till angrepp mot Petra Östergrens diskussioner av den svenska sexköpslagstiftningen. I Aftonbladet, å andra sidan, ägnar Elin Lindqvist veckans krönika åt amerikanska tonårsflickors sexualmoral. I förlängningen handlar de båda texterna om kvinnors rätt till sina kroppar. Något överraskande är det Kielos som står för stockkonservatismen och den rigida sexualmoralistiska ståndpunkten i och med att hon i sin korta, polemiserande krönika i princip fråntar kvinnokönet som helhet rätten till sexualitet på frivillig basis genom att påstå att kvinnors kroppar, oavsett sexuell handling, alltid är till salu och att endast priset varierar. Att Kielos glömmer bort, eller medvetet förbiser, den kvinnliga sexualiteten är minst sagt anmärkningsvärt. Att hon därtill är helt heteronormativ i sin analys är oförklarligt. Det är kanske inte så förvånande att Kielos, som själv är aktiv socialdemokrat, hejar på den svenska sexköpslagstiftningen, men det vore dock intressant om hon kunde reflektera över den något mer djuplodande än, som nu sker, i princip på bisatsnivå. Lindqvists artikel är något mer belysande, frågande och odogmatisk. Tyvärr inskränks den något av krönikeformens ständiga problem: det korta formatet tillåter, med nödvändighet, några exposéer av mer filosofisk art. Det skulle vara spännande om hon någon gång gav sig i kast med den svenska situationen i det här fallet. För hur intressanta hennes spekulationer i ärendet än må vara är de ändå just bara spekulationer. Med lite tur kan det åtminstone bli lite fart i den sexualpolitiska debatten efter dessa inpass. För allt jag vet kanske det debatteras å det vildaste redan nu i huvudstadens kulturkretsar, men i så fall ger det skralt med svallvågor i massmedia. Vänta och se. Uppdatering: Vad är det för resten som gör att det är OK att generalisera kring könen när man diskuterar utifrån ett feministiskt perspektiv och samtidigt så förkastligt med sexism i andra sammanhang? Varför är den förvandling av män till driftsstyrda köttklumpar som Kielos bedriver mer rätt än den omsättning av kvinnor i affischpelare och skrevande runkmotiv som herrtidningarna sysslar med? Varför får vi inte vara individer? Relaterat (om än rätt långsökt): Aftonbladet rapporterar om skampålens återinförande i USA. Vid en tillställning i går med enbart manliga besökare kom en av festdeltagarna i en diskussion med frågan “Hur långt över gränsen för vad en ‘vanlig’ kille får gå kan du gå med hänvisning till din synskada?” (Citatet är fritt återgivet ur minnet och gränsen i det här fallet är gränsen för det sätt på vilket det är OK att röra en tjej.) Jag blev först tyst och svarade sedan med att jag inte visste av egen erfarenhet eftersom jag inte ägnar mig åt sådant, men att jag visste att det var många andra synskadade, vad jag vet uteslutande killar, som testade just de här gränserna ganska friskt under tonåren. Jag berättade även om hur jag en gång tämligen oförhappandes hamnade mitt i en diskussion om vilket som var det bästa sättet att komma åt en kvinnlig ledsagares bröst. Min samtalspartner vid gårdagskvällens tillfälle svarade med att “Jojo, det är ju så det brukar heta. Andra gör det, man själv gör det inte.” Hur kan det komma sig att en vuxen man (min samtalspartner är över 30 år gammal) på fullt allvar menar att man som synskadad man per definition skulle vilja utnyttja en situation man är placerad i av sitt funktionshinder för att tafsa på kvinnor? Vad är det som säger att jag 1) alls vill tafsa på kvinnor – är det bara för att jag är man? – och 2) vill utnyttja mitt funktionshinder för att kunna göra det lättare för mig att komma åt att få tafsa? Och är det så mycket värt för en vuxen man, i synnerhet en vuxen man som är i ett någorlunda fast förhållande, att få tafsa på kvinnokroppar att han på fullt allvar tycks se en synskada som en fördel för att man eventuellt skulle kunna komma undan med något som en seende inte skulle komma undan med? Kort sagt: Varför i helvete skulle jag vilja tafsa på någon bara för att jag är synskadad? En relaterad undran som smyger sig in är om synskadade eller blinda kvinnor får frågor av samma underliga typ, eller kanske av typen “Använder du det underläge eller någon annan egenskap som din synskada orsakar som ett sätt för att lätt få sex?” Hela den här diskussionen är intressant eftersom den synskadade objektifieras och synskadan görs till något slags medel för att nå ett mål. Det påminner obehagligt mycket om hur exempelvis attraktiva kvinnor som nått någonstans i karriären ofta får höra att de kommit dit genom sitt vackra yttre eller, än värre, genom att ha bestått någon eller några med sexuella tjänster. Dessvärre lär jag få anledning att återkomma till den här diskussionen senare. Aftonbladet hälsar att den Oscar-belönade filmen Brokeback Mountain nu stoppats i ett stort fängelse i Norfolk i Massachusetts. Den anställde som visat filmen för internerna riskerar ett ännu inte angivet straff. Jag kan förstå varför man inte vill att fångarna ska få se filmer med alltför utstuderat våld eller våldsscener riktade mot fängelsepersonal. Jag kan också förstå det kloka i att inte visa utförliga sexskildringar för sexualbrottslingar. Men varför det ska vara förbjudet att visa filmen för alla övriga fångar – bland vilka det sannolikt (jag känner inte till Norfolk-fängelsets population närmare än att den består av en väldig massa fångar utan närmare beskrivning av skälet till deras belägenhet) finns ekonomiska frihetsberövade brottslingar, rattfyllerister och andra oansvariga, men inte omedelbart sexualrelaterade, brottslingar – är mer än vad jag begriper. Om det vore så enkelt att det handlat om att fångarna är i fängelse för att de gjort något väldigt dumt och därför ska få på nosen – varibland en så fullständig isolering från sexuell njutning som möjligt borde ingå – så hade det väl bara varit för den talesperson som kommenterat saken att säga det. Men icke. I stället pratas det om att sexscenerna är för heta. För vem? Fångarna? Fängelseledningen? Är man rädd att fångarna ska börja kopulera alldeles ohämmat i korridorerna för att de sett manlig kärlek få ett uttryck på en filmduk? I så fall föreligger nog vissa missförstånd angående budskapet i ifrågavarande film. Tills det här klarnat upp framstår det mest som en moralkaka från högre ort. Lite mer motivering vore på sin plats. Den mycket kloke Manne Forssberg skriver i dag i en debattartikel i Aftonbladet om jämställdhetsombudsmannen Claes Borgströms missriktade utspel för en bojkott av fotbolls-VM. Läs den. Jag vet för lite i sakfrågan för att ha någon annan åsikt än att Sveriges sexköpslagstiftning av allt att döma helt missar sitt mål. Och inte ens målet verkar vara särskilt genomtänkt. |
|||||
|
Copyright © 2010 Fredrik Fischer - All Rights Reserved |
|||||
