För den händige vuvuzelavägraren (vad det nu skulle vara för fel på vuvuzelor lämnar jag åt personer i denna kategori att utreda bäst de gitter) finns här en beskrivning av hur man gör ett filter för att ta bort det för somliga enerverande ljudet.
|
|||||
|
Under de få ögonblick jag hittills lagt på fotbolls-VM undrade jag till en början vad det var för ihållande surr som uppfyllde den ljudande delen av matchen. Det var förstås vuvuzelor och inte någon ilsken och idrottsligt engagerad insektsart. Nu hotar arrangörerna att förbjuda tutandet i vuvuzelorna eftersom det sägs störa spelet. Frankrikes lagkapten Patrice Evra påstår till och med att publikens vuvuzeladrivna påhejanden var orsaken till att man spelade så dåligt mot Uruguay. Att man skulle ha fått undermålig träning har naturligtvis inget med saken att göra. Skulle vuvuzelorna förbjudas på arenorna kommer det dessvärre att innebära ett slut på det enda som hittills skiljt detta VM-slutspel från vilket som helst dito i Allsvenskan. Om det nu är så förbålt svårt att höra vad förbundskaptenerna ropar ut mot planen är det väl bara för spelarna att ta lite egna initiativ. Herregud, det är fotboll. Det är varken svårare eller lättare än så. Jag har egentligen inte mycket att tillägga till Johan Wirfälts artikel på Newsmill rörande det faktum att Tiger Woods etnicitet (vilken den nu än må vara – han kategoriserar sig själv som Cablinasian när det, både i Wirfälts, mina och säkert också andras ögon, vore betydligt rimligare att helt ta avstånd från den amerikanska etnicitetshysterin) sannolikt spelat en inte oviktig roll i (den i mitt tycke alldeles våldsamt uppblåsta) rapporteringen kring hans, som det tycks, långvariga, seriella otrohet. Mitt djupt kända ointresse gör att jag inte kommer att diskutera själva sakfrågan vidare i fortsättningen. Däremot ser jag fram emot ytterligare analyser på den betydligt intressantare och mindre försnaskade nivå där den länkade texten befinner sig. Läs Tor Billgren om Mokgadi “Caster” Semenya och diskussionerna kring hennes könstillhörighet, framför allt i Sydafrika. P3:s Cirkus Kiev undersöker hur det vore om klassisk musik fick rapportering enligt sportens snitt. (via Gunilla Brodrej.) Det här är förstås inget nytt påfund, men det är lika roligt varje gång. Synd bara att man så sällan vänder perspektivet och gör en parodi där till exempel den svårefterhärmlige Lars Sjöberg kommenterar en rafflande handbollslandskamp. I och för sig vore det kul om Lasse Grankvist fick recensera någon stor konsertbegivenhet, men som sagt, det hållet brukar man ju gå. Jonas Jacobsson har fått Svenska Dagbladets bragdguld för 2008. (Jag läste TT-texten i Sydsvenskan.) Vågar man hoppas på en öppning mot en mindre diskriminerande sportjournalistik och, kanske, i förlängningen ett mindre diskriminerande idrottarväsen? Jag gillar faktoider, alltså sådant som, fastän det ofta låter smått otroligt, hålls för sant men inte är det. Den här (hittad via Sofia Mirjamsdotter) hade jag inte hört talas om tidigare, men jag hade likväl stort nöje av att läsa den, särskilt i egenskap av passionerad (om än, tyvärr, för närvarande inte särskilt aktiv) simmare. Den ständigt aktive Wille Crafoord ska i december i år delta i en kändishoppning i Globen under Globe Horse Show. Detta har den ordrike trubaduren naturligtvis vederbörligen tagit sig an och startat en blogg om sina vedermödor i samband med träningen inför uppträdet. Vad den heter? Hindersprövning, så klart. New York Times skriver om den norske schackspelaren Magnus Carlsen, 17, som verkligen verkar vara något extra. Han är just nu rankad som nummer 6 i världen men kan mycket väl, efter ett mästerskap i Bilbao i veckan, komma att segla upp i topp. Stormästare har han varit sedan han var 13. Förutom att jag inte förstår varför det är via en amerikansk och inte en svensk tidning jag får nys om Carlsen (vi borde verkligen ha bättre koll på våra grannländer och vad som händer där) är det skönt att höra att schackspelare inte alltid är underbarn med sociala störningar. Magnus Carlsen förefaller, av de rätt skissartade karakteristika som framgår av artikeln, att vara en ytterst vanlig 17-åring. Och vad den saken beträffar så är Norges sak vår. Eller i varje fall min. Heja Magnus! Heja Norge! Aftonbladet skriver om VM i 5-a-side-fotboll (även om de tack och lov benämner det som “fotboll för synskadade” – en bit på väg mot att kanske bara benämna det som “fotboll“?). Tonen är lite puttenuttig, ungefär som den i Sveriges Televisions bevakning av Paralympics (varvid jag i synnerhet syftar på 2004 års fiasko i ärendet). Två reflektioner: Primo: Vart tog de rafflande referaten vägen? Här borde det finnas gott om möjligheter till ytterst målande beskrivningar av spräckta ögonbryn, knäckta näsor, vilda tacklingar i förbifarten eller kolissioner följda av frivolter över egna lagkamrater och Gud vet allt. Men icke. Caroline Olsson nöjer sig med att notera att en läkare vid den aktuella matchen (finalen – antar vi…) fick kallas in två gånger under matchen för att ta hand om några tilltufsade spelare. Och var är resultaten? Målstatistiken? Tabellerna? Kort sagt: var är den ordentliga sportjournalistiken? Secundo: Varför i hela världen finns inte Sverige representerat vid detta VM? Och är denna avsaknad av svensk representation grunden till den ovan påtalade journalistiska slappheten? Bådadera är värda kritik. Den här sporten låter i mina ögon som något med betydligt mer sting i än goalball och borde utövas i Sverige. Jag vet at jag gärna skulle ställa upp. Därtill är det naturligtvis bedrövligt att det, om det nu är så, är OK att skriva hafsigt om ett sportevenemang så länge det inte är svenskar på plats bland de tävlande. För inte kan det väl vara så att man skriver kasst för att det handlar om synskadade – eller? |
|||||
|
Copyright © 2010 Fredrik Fischer - All Rights Reserved |
|||||
