Jag vet att det bara är stilistik och en (eventuellt något oroande) bild när det påstås att föreställningen 4 x Ravenhill äger rum i tarmsystemet på Stockholms Stadsteater. Min fantasi förbjuder mig dock att undgå att spekulera i vilken ände av detta teaterns tarmsystem som motsvarar munnen och vilken som är den andra. Äts man upp på scen och kommer ut ur sceningången (-utgången?) som en lort eller är det omvänt och kan man då med fog säga att det presenteras definitionsmässig skit på en av Sveriges mest hyllade institutionsteatrar?
|
|||||
|
Det här med metaforer och bilder är ju inte alldeles okomplicerat, men när Sveriges Radio, som trots allt har en del väldigt språkkunnigt folk till sitt förfogande, stolt sätter den rätt tvivelaktiga rubriken Centern i blåshålet på en artikel om centerpartiets rådande kris är det nog mer än otur som varit framme. För sitter man i blåshålet torde man med största sannolikhet, vare sig man vill det eller inte, vara på väg uppåt, medan man, som i centerns fall, gör motsatt resa om man befinner sig i blåsväder. För den humanist som vill återuppliva sina eventuellt dammiga språkkunskaper kan man sedan en tid tillbaka få Facebook serverat på latin. Inte en dag för tidigt! Vi har tidigare berört detta med sånginterpretation. Nu dags för en lektion i hur man sjunger (så att man får det att låta som att man själv tycker att det låter oerhört och oöverträffeligen) fint respektive hur man faktiskt tolkar sången. Här demonstreras också ytterst förtjänstfullt hur en text kan bli bra mycket bättre på ett annat språk än ursprungsspråket. Har Expressens biträdande kulturredaktör Johan Hilton (eller någon av tidningens redigerare) vaknat på fel sida? I hans recension av Hamlet med Jude Law (sedd på Kronborg, inte, som man kanske skulle ha önskat, både på Kronborg och tidigare på Wyndham’s i London) presenterar han en del rätt underliga prepositionskonstruktioner. Eller vad sägs om “på West End” elle” “pratar cockneydialekt som på Sir John Gielguds dagar”? Jag har tidigare tyckt att Andreas Ekströms aversion mot – närmast avsky inför – Lennart Hellsing känts en smula överdriven. Så himla hyllad har han väl ändå inte blivit? Och så påträngande uselt är det väl ändå inte? Detta sagt av en person som bara är marginellt bekant med Hellsings verk (det var mest bara TV-serien om Daniel Doppsko och en eller annan men(ings)löshet från Krakel Spektakel som smög sig in i mitt medvetande) – min barndom präglades däremot väsentligt av Hans Alfredson, Povel Ramel, Gunilla Bergström, Astrid Lindgren, Tove Jansson och några andra. Men Hellsing? En oförarglig nonsensrimmare, på sin höjd, med ett lite för varmt förhållande till söderslang. Nu har emellertid Nina Lekander, en i vanliga fall ytterligt läsvärd, skarp och omdömesgill skribent, fogat en panegyrisk hyllning till Expressens kultursidas redan från början något överspända serie artiklar med anledning av Hellsings 90-årsdag. Ämnet för texten är översättningar och föga överraskande prisas Hellsings arbete i detta fack i högan sky (det är för övrigt något roande att Lekander menar att det faktiskt vore ett alternativ att översätta poesi rakt av, helt utan hänsyn till sspåkens olikheter). De exempel hon tar på Hellsings hantering av en dansk bok, Fiskernes ABC, är närmast grymma i sin parodiska dumhet. för sällan har väl en översättare gjort större våld på ett från början så utmärkt verk. Och vad den saken beträffar: ja, jag är numera betydligt mer böjd att instämma med Ekström. Är det bara en tillfällighet att (minst) ett ord på framsidan på den nya tjänsten felstav.at inte är korrekt enligt gängse svensk ortografi? (via mymarkup.) Björn Wiman har med hänvisning till böcker av Käbi Laretei och Sven Lindqvist skrivit en artikel som diskuterar den högst sannolika möjligheten att förändringen av kärleken under det senaste halvseklet mycket väl skulle kunna ha att göra med förändringen av språket vi använder för att beskriva och uttrycka den. Det handlar, föga överraskande, en del om förflackningen av de kulturella referenserna (Lindqvist talade om sin Cecilia genom att referera till ingen mindre än Eurydike) och jag blir lite betänksam. För visst låter det vackert att i högstämda ordalag jämföra sig själv och föremålet för sina heta känslor med Leo Tolstojs romanfigurer, men är det inte lite väl mycket sturm und drang över alltsammans? Och är det verkligen berättigat att diskutera kärlekens eventuella förytligande i någon mer allmän mening med utgångspunkt i personer med så gedigen kulturell bakgrund och förankring som paren Bergman-Laretei och Lindqvist? Själv funderar jag på om det inte vore dags att som komplement till de tvivels utan intressanta och romantiska alstren av Laretei och Lindqvist även se till att få utgivna porträtt av mer genomsnittliga dåtida romanser. Ska jag vara ärlig läser jag tusen gånger hellre Tjechovs och hans Olgas korrespondens, som visserligen håller hög stilistisk nivå men undviker att inveckla sig i alltför långtgående myt- eller romandränkta euforier (kanske just på grund av Tjechovs yrke), än i och för sig otvetydigt ärliga men ändå – med bara Wimans exempel som grund – något överspända hyllningstal till den där figuren på piedestalen. Vad snabbheten i korrespondensen beträffar kan den säkert ha spelat in för den påstådda fördjupningen av kärleksuttrycken. Ändå förefaller det mig en smula förmätet att sätta sig till doms över andras val av kärleksförmedling. För även om ett enkelt “Jag älskar dig” på Facebook kan kännas torftigare än en sonett är det till syvende och sist adressatens sak att avgöra huruvida en kärlek är på riktigt eller inte. Apropå Lyn Gardners fundering rörande den allt tydligare trenden att i England framföra Shakespeares pjäser på andra dialekter än received pronunciation undrar jag över varför det, åtminstone på landets större scener, spelas så lite teater på annat än teatersvenska. Det görs ansträngningar då och då, men man skulle kunna markera mycket mer. Inte minst just i klassiker, som vi är vana att höra på ett visst vis. För att då inte tala om musikaler. Visst, My Fair Lady, men sedan då? Det ska för all del inte gå till överdrift, men vore det till exempel inte intressant att spela de trasigare karaktärerna i Les Misérables på något annat än rikssvenska? Jag instämmer med Andreas Ekström som väljer att i Sydsvenskan uppmärksamma att det i dag är semikolonets dag. |
|||||
|
Copyright © 2010 Fredrik Fischer - All Rights Reserved |
|||||
