Av Fredrik Fischer, februari 24th, 2011%
Det var Gunilla Backman som tilldelades SJ:s och Tidskriften OPERAs musikalpris för sin roll i GöteborgsOperans uppsättning av Sunset Boulevard. Det hindrar dock inte att även andra kan fira lite grand i sammanhanget, åtminstone om man får tro SJ:s pressmeddelande:
“Övriga nominerade var Henrik Dorsin, I hetaste laget, Reuben Salmander, Cabaret, Karin Oscarsson, Chicago samt Christer Nerfont, för sin roll i såväl Jekyll & Hyde som i Spamalot.”
Således gläder sig säkerligen både Julius Malmström och Nerfont själv. Robert Rydberg, som spelade den roll i Spamalot som Nerfont var påtänkt för (men alltså aldrig gjorde), har kanske en annan syn på det hela. Vad SJ beträffar bör de helst se över balansen mellan behovet av goodwill efter vinterns katastrof och nödvändigheten av research.
Av Fredrik Fischer, september 3rd, 2010%
Jag hade för några år sedan en tanke om att ett gäng svenska teater- och musikkritiker (som (och det här gäller mina yrkessystrar och -bröder oavsett nationalitet) ofta beskylls för att vara misslyckade, förbittrade, tidigare utövare av de yrken vars utövare de själva nu kritiserar) på något sätt borde sammanstråla offentligt och musicera och spela teater. Kanske som någon form av välgörenhet.
Jag inbillar mig inte att jag varit historiskt ensam om idén och i dag ser jag att någon kreativ själ i Kanada tagit det hela ett steg längre genom att samla ett gäng av sitt lands främsta teaterkritiker och -eminenser (nota bene, inga skådisar eller personer som i huvudsak sysslar med verksamhet på scen, åtminstone utifrån vad jag kan se) för en konsertversion av The Producers.
Vad ska vi kontra med? Vad sägs om The Drowsy Chaperone? Pax för att vara Man-in-Chair. Och Gunilla Brodrej skulle kunna vara titelfiguren. Eller?
Av Fredrik Fischer, juli 25th, 2010%
Playbill Online har sammanställt en lista över tidernas fem konstnärligt mest inflytelserika rockmusikaler. Den är inte så intressant för titlarna på listan – relativt lättgissade verk (Hair, Jesus Christ Superstar, Rent, Hedwig and the Angry Inch och Spring Awakening) – utan som en grundkurs och tankeställare för den som vill skriva en riktigt bra rockmusikal.
Man kan koka ner receptet på en bra rockmusikal till att man som skapare bör ta ordet på allvar, i tur och ordning. Med andra ord bör rocken komma först i fråga om attityd, ärlighet och uttryck, därefter musikalen i form av historieberättandet och musikens dramatiska funktion (även om denna, som artikeln illustrerar, förändrats med tiden inte minst tack vare s och Spring Awakenings mycket annorlunda angreppssätt på formen). Det handlar inte om att bara låta som rockmusik eller använda distade elgitarrer utan att faktiskt komma till stycket med en rockmusikalisk bakgrund eller infallsvinkel till det som ska berättas.
Av Fredrik Fischer, juli 16th, 2010%
En intressant detalj: påven Johannes Paulus II:s liv har tydligen blivit musikal (se klipp och bilder hos BBC). Skaparen, en katolsk präst (som skrivit det hela på Vatikanens beställning), säger att det hela rör sig om ett hyllningsverk till en påve han beundrade. I själva verket lär det hela emellertid handla om ett försök att rentvå den tidigare påven från anklagelser om att ha försökt tysta ner de många övergrepp mot barn som begicks under hans tid med festlig mössa. Detta inför en förestående helgonförklaring av den gamle kondomhataren. Lycka till.
Musikalens titel är i översättning Var inte rädd, ett av påvens valspråk. Det kunde vara klokt av Vatikanen att lyssna till denna uppmaning, lägga alla kort på bordet och kompensera för alla oförrätter. Gud må förlåta synder, men människor har svårare för det.
Av Fredrik Fischer, maj 23rd, 2010%
Det är kanske inte att förvånas över att skådespelerskor i Wicked gärna rycker och sliter lite i materialet. Men att, som Donna Vivino, sjunga “Defying Gravity” med oförblommerad countryanstrykning är verkligen att göra något uppfriskande. Framför allt som det fungerar så bra.
Överhuvud taget tror jag att folkmusikens – vilket lands dito det än vara må – teatralitet kan vara ett bra hjälpmedel för den som ska gestalta en sång. För referens hänvisas till Sigurd Seles passage som Enjolras i “Ein dag til” från Les Misérables i norska Lilleström för några år sedan. Ogenerat folkmusikaliskt och rätt i maggropen.
Av Fredrik Fischer, maj 11th, 2010%
En stolle vid namn Ramin Setoodeh har yttrat sig i Newsweek rörande det, som han ser det, omöjliga för en homosexuell skådespelare att trovärdigt spela en heterosexuell karaktär. Han exemplifierar med bland andra Jonathan Groff och Sean Hayes, båda öppet homosexuella och båda (Groff i TV-serien Glee, Hayes i Promises, Promises på Broadway) aktuella i roller med heterosexuell läggning. Setoodeh menar bland annat att man inte kan få bilden av en teaterfjolla ur huvudet när man ser Groff le eller hör honom skratta och att Hayes, efter att i flera år ha spelat och gjort sig till en del av det kollektiva amerikanska medvetandet som den mer än lovligt teatrale teaterfjollan Jack i TV-serien Will & Grace, nu framstår som en tafatt homosexuell i en roll som, enligt Setoodeh, kräver machismo (vilket han alltså påstår är omöjligt för en homosexuell man att utstråla).
Det här är förstås rena stolligheter och, vilket måste understrykas, subjektiva uppfattningar (även om Setoodeh så gott han kan försöker göra dem till allmänt vedertagen sanning). Det är dock viktigt att bli påmind om och bekämpa de skumraskåsikter som av den dagliga rapporteringens prioriteringar att döma allt som oftast hålls isolerade till kuriösa och i värsta fall mycket otäcka uppträden i bokstavligen gudsförgätna småländska avkrokar. Och vad gäller själva sakfrågan summerar Sean Hayes motspelerska i Promises, Promises, den fenomenala artisten och synnerligen rappa debattören Kristin Chenoweth det som behöver sägas på ett förträffligt vis i sitt svar till Setoodeh.
Det har småningom framkomit, i Setoodehs replik till Chenoweth, att Setoodeh själv är öppet homosexuell och ville starta en debatt om varför det inte finns några öppet homosexuella film- eller teaterstjärnor av verklig magnitud (har han aldrig hört talas om Ian McKellen till exempel?) och skälen till detta av honom upplevda förhållande. Nog fick han debatt, men kanske inte riktigt den han önskat sig. Å andra sidan hade det, om Setoodeh nu tänkt sig en seriös och sansad diskussion i ämnet, kanske varit tillrådligt att spara en smula på personangreppen och tarvligheterna rörande de omnämnda (och icke omnämnda) skådespelarnas yrkesutövning.
Naturligtvis är grundproblemet, om det nu alls existerar – alltså att det finns för få homosexuella superstjärnor på scen och film – värt att diskutera. Man kan dock fråga sig om det inte bara handlar om att Setoodeh mest av allt är nyfiken på vad det är för kön på Hollywoodhöjdarnas sängkamrater, vilka motiv som än må ligga bakom och vilka ursäkter han själv än må anföra som svepskäl.
För egen del är jag i en teatersituation monumentalt ointresserad av en skådespelares sexuella läggning. Man är där för att uppleva en berättelse och huruvida den upplevs bättre eller sämre är knappast beroende på med vem eller hur dess berättare väljer att tillbringa sina nätter eller sitt hela liv.
Av Fredrik Fischer, maj 9th, 2010%
Orden musikal och tävling är (tyvärr) snart lika förknippade i det kollektiva medvetandet som svin och influensa. För den som önskar sig ett åtminstone på pappret något mer självsäkert och seriöst alternativ till SVT:s seriekrock Jakten på Julia, därtill ett alternativ som inte äger rum inför öppen ridå, har den brittiska scentidningen The Stage i samarbete med Pure Solo och skivbolaget Silva Screen nu satt samman en tävling där var och en – från proffs till fullständiga nybörjare – är välkommen att delta. Man spelar in en låt och blir sedan först bedömd av de andra besökarna på tävlingssidan, därefter av en professionell jury. Förstapriset är en plats som solist på en kommande skiva från Silva Screen med musikalhits. Lagom modest, men små steg leder också framåt.
Tävlandet går till så att man själv, till karaokekomp, spelar in en av sex låtar (tre för damer, tre för herrar). Damernas val – “Over the Rainbow”, “Defying Gravity” och “I Dreamed A Dream” – smäller i mitt tycke bra mycket högre än herrarnas – “All I Ask Of You” (förhoppningsvis bara mansstämman), “Maria” och “Oh- What A Beautiful Mornin’”. Nå, det är hur som helst en mindre förödmjukelse än att sjunga Lady Gaga i TV.
Av Fredrik Fischer, april 9th, 2010%
Musikalen Next to Normal bryter ständigt ny mark. Efter att ha blivit först i världen med att ha presenterat en hel föreställning via sitt Twitter-flöde och via samma kanal ha skrivit en låt för föreställningen (som dock inte inkorporerats i den, bör man kanske tillägga) har man nu uppenbarligen velat göra en synbarligen dålig sak till en både bra, kreativ och interaktiv sådan.
Det har sedan länge varit trend bland tonåriga teaternördar (främst i USA men även på andra håll) att spela in sina egna, mer eller mindre lyckade, versioner av sina favoritlåtar ur sin favoritmusikal (en trend som förtjänstfullt parodieras här). Nu ska Next to Normals fans tävla i att (om)tolka låtar ur föreställningen på ett liknande, eller helt annorlunda, sätt. Priset för dem som får flest röster av de slutliga finalisterna är att bli hopklippta till en enda stor video med fansens egna tolkningar av och kring låtarna. Mer info direkt från musikalens författare finns här.
Av Fredrik Fischer, mars 29th, 2010%
Som bekant krisar Guldmasken och enligt en artikel i Sydsvenskan i dag syns det inte direkt någon ljusning.
Det hela är lite rörande. Här slåss Privatteatrarnas förening för att hitta sponsorer till en gala som väldigt få utanför de egna leden bryr sig om och ett pris som man desperat försöker likställa med tony- och Olivier-priserna men som aldrig haft någonting som ens kommer i närheten av de västliga jättarnas legitimitet. Samtidigt står lösningen på båda problemen mitt framför näsan på dem, om de bara velat se den. För som jag skrev i en krönika i Tidskriften OPERA förra året apropå den inställda Guldmasken-utdelningen 2009 är det inte mycket svårare än att låta institutions- och privatteatrar samsas om ett pris. På så vis skulle legitimitet och finansiering bli ett mycket mindre problem. Och om TV-utsändning är ett frågetecken torde institutionernas inblandning också generera ett större och mera omedelbart intresse från TV-kanalerna.
Argumentet mot att låta institutionsteatrarna vara med i leken har från privatteatrarnas sida alltid varit att de förra har större budgetar och att konkurrensen skulle vara ojämn. Det är förstås rena nysen. Alla har att vinna på det här. Frågan är bara vem som vågar öppna dörren först.
Av Fredrik Fischer, mars 29th, 2010%
Kan vi inte bara vara överens om att vi inte vet vem Jesus ville sätta på och att det är upp till var och en att, om vederbörande tycker att det är viktigt, tänka sig sin frälsares sexualitet som hur den vill?
Tydligen inte.
Vi kan, med rätta, våndas över högerextrema hot och demonstrationer mot den västerländska yttrandefriheten, hur bisarra uttryck vi än kan tycka att man gör i dess namn. Men är vi så förbaskat mycket bättre själva?
Så länge vi inte en gång för alla kan få kristenheten att sluta titta ner i folks underkläder eller in i folks sängkamrar kan vi aldrig med någon som helst trovärdighet göra anspråk på att berätta för andra hur deras demokrati ska se ut.
|
A sample text widget
Etiam pulvinar consectetur dolor sed malesuada. Ut convallis
euismod dolor nec pretium. Nunc ut tristique massa.
Nam sodales mi vitae dolor ullamcorper et vulputate enim accumsan.
Morbi orci magna, tincidunt vitae molestie nec, molestie at mi. Nulla nulla lorem,
suscipit in posuere in, interdum non magna.
|
|
