En stolle vid namn Ramin Setoodeh har yttrat sig i Newsweek rörande det, som han ser det, omöjliga för en homosexuell skådespelare att trovärdigt spela en heterosexuell karaktär. Han exemplifierar med bland andra Jonathan Groff och Sean Hayes, båda öppet homosexuella och båda (Groff i TV-serien Glee, Hayes i Promises, Promises på Broadway) aktuella i roller med heterosexuell läggning. Setoodeh menar bland annat att man inte kan få bilden av en teaterfjolla ur huvudet när man ser Groff le eller hör honom skratta och att Hayes, efter att i flera år ha spelat och gjort sig till en del av det kollektiva amerikanska medvetandet som den mer än lovligt teatrale teaterfjollan Jack i TV-serien Will & Grace, nu framstår som en tafatt homosexuell i en roll som, enligt Setoodeh, kräver machismo (vilket han alltså påstår är omöjligt för en homosexuell man att utstråla).

Det här är förstås rena stolligheter och, vilket måste understrykas, subjektiva uppfattningar (även om Setoodeh så gott han kan försöker göra dem till allmänt vedertagen sanning). Det är dock viktigt att bli påmind om och bekämpa de skumraskåsikter som av den dagliga rapporteringens prioriteringar att döma allt som oftast hålls isolerade till kuriösa och i värsta fall mycket otäcka uppträden i bokstavligen gudsförgätna småländska avkrokar. Och vad gäller själva sakfrågan summerar Sean Hayes motspelerska i Promises, Promises, den fenomenala artisten och synnerligen rappa debattören Kristin Chenoweth det som behöver sägas på ett förträffligt vis i sitt svar till Setoodeh.

Det har småningom framkomit, i Setoodehs replik till Chenoweth, att Setoodeh själv är öppet homosexuell och ville starta en debatt om varför det inte finns några öppet homosexuella film- eller teaterstjärnor av verklig magnitud (har han aldrig hört talas om Ian McKellen till exempel?) och skälen till detta av honom upplevda förhållande. Nog fick han debatt, men kanske inte riktigt den han önskat sig. Å andra sidan hade det, om Setoodeh nu tänkt sig en seriös och sansad diskussion i ämnet, kanske varit tillrådligt att spara en smula på personangreppen och tarvligheterna rörande de omnämnda (och icke omnämnda) skådespelarnas yrkesutövning.

Naturligtvis är grundproblemet, om det nu alls existerar – alltså att det finns för få homosexuella superstjärnor på scen och film – värt att diskutera. Man kan dock fråga sig om det inte bara handlar om att Setoodeh mest av allt är nyfiken på vad det är för kön på Hollywoodhöjdarnas sängkamrater, vilka motiv som än må ligga bakom och vilka ursäkter han själv än må anföra som svepskäl.

För egen del är jag i en teatersituation monumentalt ointresserad av en skådespelares sexuella läggning. Man är där för att uppleva en berättelse och huruvida den upplevs bättre eller sämre är knappast beroende på med vem eller hur dess berättare väljer att tillbringa sina nätter eller sitt hela liv.

Orden musikal och tävling är (tyvärr) snart lika förknippade i det kollektiva medvetandet som svin och influensa. För den som önskar sig ett åtminstone på pappret något mer självsäkert och seriöst alternativ till SVT:s seriekrock Jakten på Julia, därtill ett alternativ som inte äger rum inför öppen ridå, har den brittiska scentidningen The Stage i samarbete med Pure Solo och skivbolaget Silva Screen nu satt samman en tävling där var och en – från proffs till fullständiga nybörjare – är välkommen att delta. Man spelar in en låt och blir sedan först bedömd av de andra besökarna på tävlingssidan, därefter av en professionell jury. Förstapriset är en plats som solist på en kommande skiva från Silva Screen med musikalhits. Lagom modest, men små steg leder också framåt.

Tävlandet går till så att man själv, till karaokekomp, spelar in en av sex låtar (tre för damer, tre för herrar). Damernas val – “Over the Rainbow”, “Defying Gravity” och “I Dreamed A Dream” – smäller i mitt tycke bra mycket högre än herrarnas – “All I Ask Of You” (förhoppningsvis bara mansstämman), “Maria” och “Oh- What A Beautiful Mornin’”. Nå, det är hur som helst en mindre förödmjukelse än att sjunga Lady Gaga i TV.

Musikalen Next to Normal bryter ständigt ny mark. Efter att ha blivit först i världen med att ha presenterat en hel föreställning via sitt Twitter-flöde och via samma kanal ha skrivit en låt för föreställningen (som dock inte inkorporerats i den, bör man kanske tillägga) har man nu uppenbarligen velat göra en synbarligen dålig sak till en både bra, kreativ och interaktiv sådan.

Det har sedan länge varit trend bland tonåriga teaternördar (främst i USA men även på andra håll) att spela in sina egna, mer eller mindre lyckade, versioner av sina favoritlåtar ur sin favoritmusikal (en trend som förtjänstfullt parodieras här). Nu ska Next to Normals fans tävla i att (om)tolka låtar ur föreställningen på ett liknande, eller helt annorlunda, sätt. Priset för dem som får flest röster av de slutliga finalisterna är att bli hopklippta till en enda stor video med fansens egna tolkningar av och kring låtarna. Mer info direkt från musikalens författare finns här.

Som en hyllning till ett av dagens mer bemärkta födelsedagsbarn har Playbill Online frågat runt bland New Yorks teaterkreatörer angående deras favoriter i hans produktion. Hugade kan även belyssna en nästan komplett Spotify-lista med de nämnda melodierna i nämnd ordning. Det enda av styckena som, tillsammans med musikalen det är hämtat ur, Pacific Overtures, av oklara skäl inte finns tillgängligt via Spotify, är “A Bowler Hat”.

Den som vill höra ännu mer Sondheim kan lyssna på en inspelning från 2005 års firande av hans 75-årsdag hos Symphony Space.

Mina egna favoriter? Det är olika. Men de här står ständigt högt i kurs.

Vad månde hända om Anders Aldgårds intresse i att ta över den nedläggningshotade Stora Teatern i Göteborg skulle bli mer än bara spekulationer och han faktiskt skulle börja driva teatern? Det kan ingen veta, men att Göteborg, där flertalet svenska musikalartister och en inte oväsentlig andel operasångare får sin utbildning, är i skriande behov av fler ambitiösa musikteaterscener, i synnerhet en fast privatfinansierad dito med fokus på lättare repertoar (av beskrivningen att döma inte alldeles olik Nöjesteatern i Malmö), torde stå utom allt tvivel.

Vad GöteborgsOperan, vars hela affärsidé tycks bygga på att en stor, folklig musikal med lång spelperiod ska ge finansiella förutsättningar till husets smalare uppsättningar, ska ta sig till om folk plötsligt börjar gå till Storan för att få sin förnöjliga musikal- eller (om Aldgård får som han vill) operettfix är inte gott att veta det heller. Man kan hoppas att kolossen vid stranden tar konkurrensen som en kreativ utmaning och vågar utforska andra aspekter av musikteatern än dem som är omedelbart kommersiellt gångbara.