Av Fredrik Fischer, februari 23rd, 2010%
Det är ingen skam i sig att som musikteaterkompositör gräva i arkiven när man ska skriva nya låtar. Men att som Andrew Lloyd Webber till Fantomen på Operan-uppföljaren Love Never Dies lyfta titelmelodins refräng från en av de populäraste låtarna från en annan av hans producerade musikaler (låt vara en mindre känd, The Beautiful Game) är lite över lättjans gräns. Att låtarna – “Love Never Dies” och “Our Kind of Love” – i stort sett har ett ömsesidigt utbytbart textligt innehåll gör det bara ännu mer genant.
Av Fredrik Fischer, februari 15th, 2010%
Sveriges Radios reportage om de sexuella trakasserierna inom den svenska teater- och filmbranschen är alldeles nödvändig läsning och lyssning och förhoppningsvis början på en diskussion om scenkonstens kultur som kan leda till en utvädring av det unkna, kletiga, maktsexualiserade tänkandet hos dem som rutinmässigt och, ofta med olika aspekter av teaterns väsen som förevändning, förgriper sig på sina arbetskamrater. Förhoppningsvis kan det kanske också leda till slutet på flatheten gentemot föregivna geniers perverterade syn på vad man kan och inte kan göra mot sina medmänniskor. Läs också Johan Hiltons reaktion i Expressen och Mitt i Musikens reportage.
För egen del är jag våldsamt arg. Att en bransch vars sysselsättning är att på ett eller annat sätt fördjupa eller förgylla själslivet hos åskådarna (och i bästa fall även de medverkande) i underförstådd hemlighet är så grundligt genomsyrad av denna slags groteska egocentrism, maktfullkomlighet och människofientlighet är en sådan bisarr paradox att jag mår illa. De som till exempel under åren skyndat till Roman Polanskis försvar med hänvisning till hans geni, hans många filmframgångar och hans höga internationella status (hur skulle det se ut om vi burade in en sådan fin konstnär för ett gräsligt brott han bevisligen begått?) i våldtäktsmålet mot honom har återigen mycket goda skäl att skämmas. Ett för svenska omständigheter mer aktuellt fall är sextrakasserierna i den senaste svenska uppsättningen av Cats där ett av de manliga affischnamnen gav sig på kvinnliga ensemblemedlemmar med såväl fysiska som verbala antastningar. Producentens försvar för att han inte hanterat saken och givit skådespelaren sparken? Producenten bedömer sig själv vara gammal och inte kunna diskutera med de unga ensembletjejerna. Och så vidare.
Könsmaktsordning i sin renaste form, för den som vill ha genusteoretiska begrepp. Inte sällan dessutom uppblandat med både allmän konflikträdsla och rädsla för sviktande publiksiffror vid en stjärnas plötsliga “avhopp” hos teaterledningar och andra ansvariga. Och de eviga korta anställningarna. Och den extrema karriärismen, den korta livslängden på vissa konstnärliga områden. Allt redan från teaterskolorna där respekten inför De Stora Begåvningarna går ut över studenternas såväl fysiska som psykiska säkerhet och välbefinnande. Allt smälter samman i en mycket otäck situation där scenkonstens “upplysta” män, utifrån vad som bedöms som tradition och “han bara är sån”-mentalitet, kan göra som de vill mot andra.
Jag tänker inte ofta på att jag är man, men att jag delar könstillhörighet med de kräk som i kraft av sin position eller sin förespeglade konstnärliga nivå på ett eller annat vis ser sexuella övergrepp mot medarbetare och -människor som en del av yrkeskulturen gör mig arg och förbittrad. Har vi verkligen inte kommit längre? I en bransch där verk efter verk och uppsättning efter uppsättning diskuterar könens maktmässiga obalans vore det väl bara rimligt med något mått av självinsikt? Men detta till trots: denna skit.
I vanliga fall argumenterar jag mot namnpublicering eftersom jag sällan ser nyttan av den ens när det handlar om allvarliga brott. Här är jag dock av diametralt motsatt uppfattning. För att vi ska kunna komma till rätta med detta problem och bygga en sundare scenkonst måste vi få kännedom om vilka det är som utför dessa handlingar. Varenda en. inte genom rykten utan genom belagda fakta.
Jag inser lätt att det innebär stora identifikationsrisker även för dem som berättat om övergreppen, men de riskerna är kanske värda att ta om detta kan innebära att karriärstegen inte måste vara nersmetad med skamliga inviter, tafsande händer och tryckande, tunga manskroppar i mörka utrymmen.
Av Fredrik Fischer, februari 15th, 2010%
Jag vet att det bara är stilistik och en (eventuellt något oroande) bild när det påstås att föreställningen 4 x Ravenhill äger rum i tarmsystemet på Stockholms Stadsteater. Min fantasi förbjuder mig dock att undgå att spekulera i vilken ände av detta teaterns tarmsystem som motsvarar munnen och vilken som är den andra. Äts man upp på scen och kommer ut ur sceningången (-utgången?) som en lort eller är det omvänt och kan man då med fog säga att det presenteras definitionsmässig skit på en av Sveriges mest hyllade institutionsteatrar?
Av Fredrik Fischer, januari 22nd, 2010%
Som om inte Brian Yorkeys och Tom Kitts trivsamma grundkurs i hur man skriver sånger för teatern har nu även Jason Robert Brown, utöver sina universitetsföreläsningar, synbarligen givit sig i kast med att bibringa även hugade, mer långväga, kreatörer sin kunskap i detta åtminstone i Sverige sorgligt eftersatta ämne. Det är bara att luta sig tillbaka och spetsa öronen.
Av Fredrik Fischer, december 14th, 2009%
Dagens spaning: mikroorganismer verkar vara det nya svarta på musikalscenen. först Yeast Nation av tokfransarna Greg Kotis och Mark Hollman, där ett antal jästsvampar i urgeggan konverserar, sjunger och dansar på ett förtjusande vis. Och nu Doktor Ich där en läkare av misstag hamnar i sin egen tjocktarm och bedriver umgänge med bakterierna där.
Är det långt kvar till en francopop-version av En cell-sam historia?
Av Fredrik Fischer, december 8th, 2009%
Nu lever vi ju visserligen i en i högsta grad globaliserad tillvaro (vad än svenska tidningshus må anse om den saken i praktiken) och var och en kan ta för sig av det mesta som är värt att ta för sig av mediala uttrycksmedel världen över via nätet. Jag kan dock inte riktigt förstå varför det är i New York Times och inte i någon av våra stora svenska dagstidningar som jag hittar en intressant intervju med Liv Ullmann angående hennes uppsättning av Linje Lusta i New York (med Cate Blanchett som Blanche Dubois). Visst, det är lokaljournalistik för newyorkarna, men nog borde väl ändå svenska kulturjournalister vara en liten aning intresserade när en av de mest betydande nordiska regissörerna i vår tid ger sig i kast med USA:s kanske viktigaste drama? Eller är det bara jag?
Av Fredrik Fischer, december 3rd, 2009%
Apropå Patrick Healys artikel om de otvivelaktiga ekonomiska svårigheter som många uppsättningar på Broadway har att tampas med (orsakade av finanskrisens efterverkningar och uppvisade genom en osedvanligt liten omsättningsökning under Thanksgiving-helgen förra veckan) och det skydd som en eller flera kända ensemblemedlemmar kan utgöra mot sådana problem akn det vara intressant att diskutera kändiscasting ett litet ögonblick.
Man kan nämligen fundera på vad som satt igång denna trend. Är det så att producenter cyniskt tänker sig att publiken ser vad som helst bara det är rätt kändisar med eller är det så att publiken flyr uppsättningar i sådan utsträckning att man inte ser annan råd än att tillgripa affischnamn (vanligen från film- eller TV-branschen) för att locka tillbaka dem? Eller är det hela bara en upplevd bekväm genväg till biljettförsäljning när man inte kan komma på några vettiga skäl för eller sätt att marknadsföra sin uppsättning bortsett från “Se x på scen!”?
Klart är hur som helst att det går alldeles utmärkt att skapa och framför allt hålla liv i en hit utan att ständigt tillgripa kända namn. Nyckeln är, som vanligt, ett starkt varumärke. Knäckfrågan är om detta måste existera på förhand (som i fallet med Wicked eller Lejonkungen) eller om man kan bygga upp det för uppsättningen själv.
Jag tror att den teaterkris som bland annat inneburit att privatteatrar i Sverige i princip inte längre vågar tro på huvudrollsinnehavare utan bakgrund i minst en veckotidning och som i allt högre utsträckning även gör Broadway och West End till återkommande arbetsgivare för filmens och skvallerpressens älsklingar är en fråga om lättja och bristande uppfinningsrikedomhos producenterna. Man kan sälja det man vill bara man vill det tillräckligt gärna och med tillräckligt slagkraftiga medel. Och är det dessutom något bra och givande man vill sälja kan det, med lite tur, snart börja sälja sig helt på sina egna meriter.
Av Fredrik Fischer, november 17th, 2009%
Johan Hilton rapporterar kort om politikers pinsamma pretentioner på finkulturell trovärdighet.
Och som om det inte vore illa nog med hittepåandet angående teaterbesöken undrar jag vad man kan tänkas ljuga ihop i mer allvarliga sammanhang (därmed inte sagt att det här inte skulle vara värt att ta på allvar) om en sådan här oskyldig fråga skapar en skrämselhicka på den här nivån.
Av Fredrik Fischer, november 17th, 2009%
Är det bara jag eller verkar inte Malmöoperans senaste marknadsföringsförsök – att sälja föreställningsbiljetter i sex utvalda gatukök (även sådana som inte själva betecknar sig som det, men faller inom kategorin lika fullt) under förevändningen att man ska nå ut till en ny publik man inte nått tidigare – snarare som en demonstration av hur förvirrat deras begrepp om vem de bör nå och vilken publik de har egentligen är? Och är inte det i artikeln nämnda projektet Lilla Operaskolan, en liten broschyr som ska delas ut för att avdramatisera konceptet operaföreställning, helt fel väg att gå? Är det inte bättre att i stället skapa föreställningar som faktiskt är möjliga att delta i utan en särskild vett- och etiketthandbok och marknadsföra dem och teatern i stort på ett sätt som är lite modernare än, säg, 1970-talet?
Uppdatering: Gunilla Brodrej skriver också apropå konceptet korvbröd och skådespel.
Av Fredrik Fischer, november 12th, 2009%
Mobiltelefoner. Videofilmning. Ljudstarka viskningar. Prasslande godispåsar. Rumsterande åskådare.
Det finns onekligen många potentiella irritationsmoment för dagens skådespelare. Förhoppningsvis tillhör uppkastningar bland (och över) åskådarna inte vanligheterna. (via The Broadway Pulse.)
|
|
|