Nu ska Post- och Telestyrelsen, enligt ett pressmeddelande, starta projekt för streaming av talböcker och -tidningar till mobiltelefoner. Jag håller tummarna för att de åtminstone pratar med Talboks- och Punktskriftsbiblioteket så att det inte, som vanligt i de här fallen, snickras på ett par tre hjul samtidigt och ingenting blir ordentligt gjort.
Nu visas arkiv för kategorin Tillgänglighet.
Äntligen kommer (kanske) funktionshindrades bristande exponering i massmedia utanför omedelbart funktionshinderrelaterade sammanhang att diskuteras på allvar, tack vare JMK-studenten och STIL-ambassadören Anika Taeslers examensuppsats Rullstol i rutan! (se även Taeslers debattartikel i DN och pressmeddelandet från Institutet för mediestudier). Det är en diskussion som verkligen tål att hållas, dock helst på den nyktra, faktabaserade nivå Taesler lägger sig och inte, som traditionellt varit fallet, med idel tjuriga känsloargument.
Jag känner mig även personligen berörd i frågan, både i egenskap av funktionshindrad och eftersom jag själv skrev en uppsats med liknande inriktning som examensarbete vid journalistutbildningen vid Lunds universitet. Min uppsats handlade emellertid specifikt om programmet CP-magasinet och hur det (inte) porträtterade funktionshindrade på ett nytt och fördomsfritt sätt. Denna uppsats kommer att finnas tillgänglig för läsning här så snart en förestående kosmetisk och teknisk uppfräschning av denna hemsida genomförts.
Sofia Mirjamsdotter skriver klokt om det långt bortom det rimligas gräns hypade Google Wave (kan man för resten inte tänka sig att börja kalla denna hysteriska jakt på invites för Spotify-syndromet?). Själv är min inställning till Google Wave som mest sval, inte minst för att systemet är så webbtvåkommanolligt och snajsigt att allt vad tillgänglighet heter i princip gått förlorat. Den som har lust får gärna upplysa mig om hur tusan Google, som i vissa fall med rätta yvs över sina tjänsters tillgänglighet, tänkt sig att Wave ska göras funktionsdugligt även för den som använder skärmläsare. Möjligen ser vi här början till det jag hoppats på länge: en gratis skärmläsare signerad Google, född ur ett behov skapat av dem själva. Man kan ju i alla fall få drömma lite.
Om tokstollarna som gör syntolkningar av porr i podcastform menar allvar, vilket detaljgraden i tolkningarna både kan användas som argument för och emot, är det här något av det roligaste jag hittat på länge.
Jag känner självklart till det bisarra tilltaget att visa syntolkad porrfilm på en bio (vilket också förevigades i det överbejublade CP-magasinet), men det här är på något sätt ännu mer hysteriskt. Här förekommer inte, som där, beskrivningar av att det finns porträtt av Josef Stalin på väggarna i rummet där en man “tillfredsställer [en kvinna] oralt”. Redogörelserna är ungefär lika torra – man lär få vara rejält frustrerad för att finna någon sexuell njutning i det närmast akademiska tilltalet – men här finns ändå något mått av tillgänglighetstänkande, en ambition att vara snäll, som är rörande i all sin tafflighet.
Vem var det som sade att den digitala tidsåldern skulle innebära en jakt på precisa angivelser i alla sammanhang? Inte de här sympatiska figurerna i alla fall. (via Erik Stattin.)
Det ligger något oerhört vänligt över detta. En tanke om att datorer faktiskt, med bara lite extra jobb från utvecklarens sida, skulle kunna kommunicera på ett betydligt mer lättbegripligt sätt.
Det ältas om Spotify. Folk jagar inbjudningar till tjänsten (hej, jag har två stycken!) som vore de köplatser på Systembolaget på midsommarafton. Och jag förstår inte grejen.
Visst, det är ett hyfsat stort musikarkiv, men går man lite utanför det som antingen kan kallas mainstream eller “kultmusik” är det stopp. Det kryllar int eprecis av klassiska inspelningar och sortimentet av musikteatermusik är det sannerligen inte mycket bevänt med. Det kan förstås vara jag som inte fattat vad det handlar om, men då föredrar jag att fortsätta att vandra i oupplysthet ett tag till. Åtminstone tills klienten blir bra mycket tillgängligare än vad den är nu.
Enligt New York Times har nu tre organisationer inom den amerikanska nöjesindustrin – Screen Actors Guild, American Federation of Television and Radio Artists och Actors’ Equity Association – tagit ett initiativ för att öka funktionshindrades synlighet i media genom att till exempel tillgängliggöra auditions, uppmuntra till anställning av funktionshindrade journalister och så vidare.
Jag är dåligt påläst på vilket inflytande dessa fackföreningar har (med undantag för Actors’ Equity, som jag vet har rätt påfallande makt), men nog vore det väl intressant om det blev något av det här på riktigt? Och visst vore ett svenskt initiativ på sin plats?
Det bästa vore ju om funktionshinder kunde bli en lika närvarande del i TV, radio och på teaterscenen som det är i den övriga verkligheten. Att rollkaraktärer exempelvis kan ha funktionshinder, men inte definieras utifrån dem.
Så händer det igen.
Som blind användare av Internet sedan bortåt femton års tid är jag vid det här laget ganska van vid att titt som tätt stöta på hemsidor och Internet-tjänster som av olika skäl är otillgängliga för mig antingen som en direkt följd av mitt funktionshinder eller till följd av begränsningar i de anpassningar jag använder för att kompensera för detsamma. Jag har på egen hand och med andras bistånd med tiden kommit fram till ett vid det här laget rätt stort antal knep för att ta mig runt sådana hinder och, så långt det är möjligt, tillgodogöra mig den i förstone skenbart otillgängliga informationen lika fullt. Min beredvillighet att vidta sådana mått och steg samt hemsidornas respektive tjänsternas möjligheter att erbjuda alternativa informationskanaler varierar mycket beroende på mitt intresse för och behov av objektet i fråga respektive deras tekniska beskaffenhet och mina för tillfället tillgängliga verktygs anpasslighet.
Liksom de flesta andra Internet-användare har jag på senare år i allt större utsträckning kommit att använda sociala nätverkstjänster för en rad olika ändamål. Till att börja med handlade det mest om att föra dagbok och hålla kontakt med vänner, men i takt med att både jag själv och tjänsterna utvecklats har allt fler användningsområden tillkommit och nu betecknar jag mitt Internet-nätverkande som en högst väsentlig del av både mitt professionella och privata liv.
Det är av den anledningen det hittills varit lika frustrerande varje gång den nätverkstjänst jag för tillfället föredragit av olika skäl valt att göra om utformningen av sin hemsida. För oavsett skälet till förändringarna har de hittills alltid inneburit att jag, på grund av den nya designens bristande tillgänglighet, tvingats lämna den aktuella webbsidan och fått börja om från noll på något nytt ställe.
Det började när Lunarstorm (ja, jag erkänner gärna att jag hade ett konto där) någon gång i mitten av år 2003 bytte användargränssnitt från ett förvisso fult och tämligen opraktiskt, men dock någorlunda standardiserat och, när man lärt sig att hantera dess bristande logik, relativt lättnavigerat utseende till ett Flash-baserat gränssnitt som vad jag vet än i dag är helt och hållet otillgängligt för personer med skärmläsare (rätta mig gärna om jag har fel – jag lyckas själv inte hantera det i dagsläget). När jag påtalade bristen på tillgänglighet för Lunarstorms kundtjänst blev svaret att de minsann inte hade något ansvar för att alla användare skulle ha tillgång till deras tjänst. Så länge tillräckligt många användare utan problem kunde nyttja webbsidan fanns det inget behov – och heller inget intresse – av att göra något åt eventuella brister i tillgängligheten för en mindre grupp användare.
Jag flyttade i vredesmod vidare till Helgon.net, en community som till en början riktade sig till de lite svårare typerna (synthare, gothare och andra kategorier till vilkas led jag aldrig, med undantag för en kort tid som sångare i ett högeligen oseriöst punkband (mer om det någon annan gång), räknat mig) men som med tiden kommit att hysa många av dem som i största allmänhet tröttnat på andra, större svenska nätmötesplatser. Själv uppskattade jag Helgon.net för dess stilrena, enkla design, dess snabbhet och rättframma tilltal utan varken puttinutterier eller onödiga krusiduller. Här förde jag länge min dagbok och även många mer eller mindre vardagliga konversationer med bekanta såväl som obekanta. Mitt tålamod tog emellertid abrupt slut när det visade sig att sajten helt oprovocerat kunde slänga ut mig mitt under en session. Någonting i mina anpassningar låg bakom och det var med andra ord dags att se sig om efter en ny hemvist. (Jag har dock fortfarande kvar mitt konto och tittar in då coh då men har inte anförtrott (den för övrigt föredömliga) dagboksfunktionen vare sig djupa eller ytliga tankar, eller egentligen använt sajten till något väsentligt, sedan utkastandet började.)
Liksom så många andra skaffade jag mig nu ett konto på Facebook där jag trivdes mycket bra. Tills för några timmar sedan. Då bestämde sig hemsidan nämligen för att det fick räcka med smekmånaden – nu skulle Fredrik Fischer (och säkerligen merparten av tjänstens användare tillsammans med mig) utan återvändo bussas över till det “nya Facebook”. Detta “nya Facebook” är egentligen en omfattande (och i vissa kretsar hett omdiskuterad) designförändring av hemsidan som bland annat sägs innebära att det mesta av innehållet nu visas i flöden i stället för som tidigare i små boxar. Jag skriver “sägs” eftersom jag än så länge inte kunnat bekanta mig närmare med fenomenet. Vad det än må bero på – Facebook, mina anpassningar, min webbläsare eller vad det nu är – så kan jag inte komma åt hemsidan ordentligt längre. Det enda jag ser på min punktdisplay är, ironiskt nog, texten “Welcome to the new Facebook” varefter först min webbläsare och, om jag väntar en stund, sedan min skärmläsare hänger sig å det bestämdaste. Detta på en webbsida som i sitt tidigare utförande mer eller mindre omedvetet och med en avundsvärd självklarhet följde rätt många av de tillgänglighetsdirektiv som utfärdats av World Wide Web Consortium för att göra webben till ett trevligare ställe för alla dess användare.
Något av det första jag lärde mig när jag började skriva HTML-kod för fjorton år sedan var att ju enklare kod desto större kompatibilitet. Visst förstår jag poängen med att utnyttja de senaste teknologiska landvinningarna – jag gillar att göra det själv – men vore det inte en bra idé för de sociala nätverkstjänsterna att i görligaste mån fokusera på det uppdrag man givit sig själv – att underlätta för mötena mellan användare – och därmed också göra det möjligt för så många som möjligt att utnyttja de tjänster som finns, om så kanske på bekostnad av en eller annan avancerad utsmyckning?
I väntan på en bättre värld i detta avseende börjar jag nu, återigen, motvilligt se mig om efter en ny social hemvist på nätet. Tills det är dags för nästa flytt…
Enligt Googles officiella blogg finns nu ett fint textgränssnitt till Google Maps. Tydligen ska det, enligt den synskadade skribenten, vara ett synnerligen praktiskt sätt för personer med synnedsättning att utnyttja Maps-tjänsten. Inte så förvånande, med tanke på att det hela i stort sett handlar om en HTML-omsättning av den information som annars presenteras grafiskt av tjänsten.
Den som undrar hur det fungerar kan testa textgränssnittet själv och se efter.
I kommentarerna till två inlägg på Fredrik Jonssons blogg framkommer en minst sagt intressant syn på tillgänglighet. Eller vad sägs om:
Andreas | 14/10/2006, 05:14
För det första KAN man inte sitta och göra en hemsida anpassat för alla programvaror osv för alla, det skulle krävas en enorm mängd människor för att åtsdakomma
det och skulle ta massvis med tid och pengar(måste göra samma sida med olika samn så tex är du synskadad ska du använda dig utav denna osv, blir enorma
arbeten/projekt).Att enbart skapa EN community med gästböcker och allt vad det är tar några hundra timmar om du kan programmeringen. Det kan ta flera hundra timmar även
fast du är flera programmerare, om du vill ha en sjysst reko sida designmässigt med bra och roliga funktioner på sajten.Kan då inte ditt läsavskärmningsprogram läsa av vad det är för typ av text eller fält är det ju knappast lunarstorms fel.
Det är dessutom inte snyggt när det står texter överallt i alla fält osv osv enbart för att en skärmläsare ut i fall att en används ska kunna läsa av det.
Du kan ju prova konstruera en helt egen community med alla dessa finesser osv och se hur bra det går med allt. Det är inte så enkelt som det låter.
Är själv en webbdesigner och programmerare och jag vet hur lång tid det tar att fixa saker och ting.
Inget illa menat mot er som ser dåligt och använder sig utav denna hjälp, men så är verkligheten. Allt kan inte utföras även fast några tusen kan tycka
det.Är det enbart fälten i flashmenyn samt fält med ingen text i som den kan tyda eller är det även vissa vanliga texter som skrivs ut som den inte heller läser
upp för dig?
Eller den här, längre ner i samma kommentarstråd:
Andreas | 16/10/2006, 23:30
Du behöver ingen lång rutin för att kunna göra en tuff hemsida eller något. påhittig, har någon form av designskapande i skallen samt kan programmera. sen
om du kodat i 50000 år eller 4 år spelar ingen roll. du kan vara lika dutkig ändå. Tar inga 3 sekunder för dessa extra kodrader om du inte har varenda
rad färdig från början och ska enbart pasta in överallt vilket inte är fallet.Tror nog inte lunarworks bryr sig så mycket om de går miste om 2000 medlemmar när de redan har flera hundra tusen.
Varför skall de anpassa sig över huvud taget? sajten tillägnas ju inte synskadade utan allmänheten i sin helhet. kan man inte använda tjänsten så kan man
inte. De har kodat den som den är kodad och de har det ju som de själva vill.Man kan knappast kalla det för mobbning osv. tex om vi skulle dratt upp denna sida. Denna sida innehåller ingen information om blabla eller språk för kinser.
Då mobbar ni dem. så kan man inte hålla på.Du säger några “få” rader extra kod. det är knappast få om det ska in på varenda flashsak, bildknapp med mera. blir åtskilldiga rader kod.
Varför kan ni som vill ha det inte bidra med den koden om den nu är så extremt liten och så extremt lätt att fixa.
Bygg en egen sajt med allt vad ni vill ha så slipper ni ju gnälla. man kan inte anpassa alla saker man gör och bygger efter alla personer som finns i världen.
då kan de ju börja skapa sidan på alla världens språk etc etc ockå(bara några få rader extra kod).
respektive
Andreas | 16/10/2006, 23:31
Lunarstorm är ju knappast en Bank eller något som folk ska besöka och utföra viktiga saker på osv. DÅ såkalrt det krävs en reko sida på ALLA tänkbara sätt.
men detta är ingen sådan sajt utan en vnalig sida som folk träffas på och pratar lite.
Samt denna, från det förra av de båda länkade inläggen:
Andreas | 14/10/2006, 20:15
De har valt att skapa en sajt som ser ut som den gör och fungerar som den gör och fungerar till punkt och pricka utan problem med allt vad sajten innehåller.
Sen att inte _BLINDA_ kan använda sig utav den är inte så konstigt eftersom sajten INTE är tillängnad för blinda? Varför kan in du arrangera någon eller
“själv” programmera en community som ÄR till för synskadade och blinda? varför krångla till det. precis som luanr ivlel skapa sin för ett syfte kan väl
du/ni fixa ett tillhygge att vistas på? förstår inte vad problemet är.
Det intressanta i sammanhanget är att, fastän denne Andreas sannolikt inte arbetar åt mötesplatsen i fråga (eller snarare åt företaget bakom det) framför han ändå argument som är snubblande lika de jag själv fick höra när jag för några år sedan hörde av mig till LunarStorm med klagomål på deras Flash-gränssnitt. Kontentan är och var ungefär “Jaha, du kan inte tillgodogöra dig innehållet på vår community. Det är ditt problem. Vi har det som vi vill ha det.”
Det här kan ju tyckas som smågnäll orsakat av ett lyxproblem. Jag menar, hur många är beroende av att kunna komma åt en viss mötesplats på nätet, i synnerhet när det finns andra som är fullt tillgängliga?
Det här är dock lite mer komplicerat än så. Det är, liksom alla tillgänglighetsfrågor, ytterst en fråga om demokrati. Liksom alla andra 14-18-åringar ska synskadade 14-18-åringar ha full möjlighet att kunna umgås med andra 14-18-åringar Sverige över på den populäraste mötesplatsen för ungdomar i grundskole- och gymnasieåldrarna. Man ska inte behöva hänvisas annorstädes på grund av tekniska begränsningar, i synnerhet inte med argument av typen “Passar det inte så stick.”
För den som fortfarande tycker att det här är ett skitproblem för insnöade datornördar kan man likna situationen vid den som uppstår när en restaurangägare avvisar rullstolsburna potentiella kunders klagomål på den dåliga fysiska tillgängligheten med orden “Det finns andra ställen att äta på. Här ser det ut som jag vill att det ska. Om ni har problem med det är det ert problem, inte mitt.” Detta scenario är för all del inte på något sätt otänkbart – det manifesteras med sannolikt tyvärr blott alltför ofta runt om i Sverige och världen – men det kanske ger en tydligare vink om vad den ovan beskrivna attityden egentligen innebär. Personer som på detta vis uttryckligen motsätter sig allas tillgänglighet till ett visst socialt sammanhang fråntar inställningens “måltavla” en del av personens i fråga demokratiska rättigheter.
Tanken att den som vill ha en tillgänglig samlingsplats borde kunna skapa en själv är ingen lösning. Det är inte en tillgänglig community vilken som helst som saknas – sådana finns det gott om både i Sverige och utomlands. Det är tillgängligheten till Sveriges största mötesplats för ungdomar som är i princip obefintlig. Det problemet löser man inte genom att skapa en ny, marginaliserad community som visserligen är tillgänglig, men som ändå med största sannolikhet skulle drunkna i mängden små, obetydliga communities runt om på nätet.
Bland mycket annat handlar det här om ett val mellan nöjda ägare och nöjda (och många) användare. Jag vet vad jag hade valt.