Här redogörs i korta drag för . . . → Read More: Självförnedringsförening]]>

Om det är någon som undrat över mentaliteten inom Synskadades Riksförbund kan detta tjäna som ett nyttigt exempel. Det här är visserligen en betraktelse från förra årets kampanj rörande personlig service, men den säger hur som helst en del om hur det ligger till i “Förbundet” som dess medlemmar kallar det.

Här redogörs i korta drag för vad man inom “Förbundet” kräver av samhället. Det är påfallande att sådant som en vanlig skogspromenad är något som samhället förväntas ta ansvar för, likaså kontroll av frånvaron av fläckar på kläder. Det är en smula förvånande att personlig hygien inte också ingår i den med tanke på textens relativa korthet överraskande långa katalog av sådant som någon annan borde ta ansvar för i en synskadads liv.

Jag är på inga sätt för en nedmontering av personlig assistans för dem som verkligen behöver den. I egenskap av blind har jag däremot ingen sympati för den som menar att den som enbart är synskadad eller blind har ett assistans- och hjälpbehov motsvarande ett kolli med marginell rörlighet samt dito tanke- och initiativförmåga. Det är beklämmande att gruppen synskadade, som för all del har en del rent praktiska problem att hantera, får sina intressen “tillvaratagna” av en organisation med denna slags självstympande tiggarmentalitet som uppenbar ideologisk grund. Med sådana tillskyndare behövs ingen faktisk diskriminering eller otillgänglighet i samhället.

Jag känner självklart till det bisarra tilltaget att visa syntolkad porrfilm på en bio (vilket också förevigades i det överbejublade CP-magasinet), men det . . . → Read More: Gränsfall]]>

Om tokstollarna som gör syntolkningar av porr i podcastform menar allvar, vilket detaljgraden i tolkningarna både kan användas som argument för och emot, är det här något av det roligaste jag hittat på länge.

Jag känner självklart till det bisarra tilltaget att visa syntolkad porrfilm på en bio (vilket också förevigades i det överbejublade CP-magasinet), men det här är på något sätt ännu mer hysteriskt. Här förekommer inte, som där, beskrivningar av att det finns porträtt av Josef Stalin på väggarna i rummet där en man “tillfredsställer [en kvinna] oralt”. Redogörelserna är ungefär lika torra – man lär få vara rejält frustrerad för att finna någon sexuell njutning i det närmast akademiska tilltalet – men här finns ändå något mått av tillgänglighetstänkande, en ambition att vara snäll, som är rörande i all sin tafflighet.

Det ligger något oerhört vänligt över detta. En tanke om att datorer faktiskt, med bara lite extra jobb från utvecklarens sida, skulle kunna kommunicera på ett betydligt . . . → Read More: Inte så petnoga]]>

Vem var det som sade att den digitala tidsåldern skulle innebära en jakt på precisa angivelser i alla sammanhang? Inte de här sympatiska figurerna i alla fall. (via Erik Stattin.)

Det ligger något oerhört vänligt över detta. En tanke om att datorer faktiskt, med bara lite extra jobb från utvecklarens sida, skulle kunna kommunicera på ett betydligt mer lättbegripligt sätt.

Visst, det är ett hyfsat stort musikarkiv, men går man lite utanför det som antingen kan kallas mainstream eller “kultmusik” är det stopp. Det kryllar int eprecis av klassiska inspelningar . . . → Read More: Jaså?]]>

Det ältas om Spotify. Folk jagar inbjudningar till tjänsten (hej, jag har två stycken!) som vore de köplatser på Systembolaget på midsommarafton. Och jag förstår inte grejen.

Visst, det är ett hyfsat stort musikarkiv, men går man lite utanför det som antingen kan kallas mainstream eller “kultmusik” är det stopp. Det kryllar int eprecis av klassiska inspelningar och sortimentet av musikteatermusik är det sannerligen inte mycket bevänt med. Det kan förstås vara jag som inte fattat vad det handlar om, men då föredrar jag att fortsätta att vandra i oupplysthet ett tag till. Åtminstone tills klienten blir bra mycket tillgängligare än vad den är nu.

Jag är dåligt påläst . . . → Read More: Hör och lär]]>

Enligt New York Times har nu tre organisationer inom den amerikanska nöjesindustrin – Screen Actors Guild, American Federation of Television and Radio Artists och Actors’ Equity Association – tagit ett initiativ för att öka funktionshindrades synlighet i media genom att till exempel tillgängliggöra auditions, uppmuntra till anställning av funktionshindrade journalister och så vidare.

Jag är dåligt påläst på vilket inflytande dessa fackföreningar har (med undantag för Actors’ Equity, som jag vet har rätt påfallande makt), men nog vore det väl intressant om det blev något av det här på riktigt? Och visst vore ett svenskt initiativ på sin plats?

Det bästa vore ju om funktionshinder kunde bli en lika närvarande del i TV, radio och på teaterscenen som det är i den övriga verkligheten. Att rollkaraktärer exempelvis kan ha funktionshinder, men inte definieras utifrån dem.

Som blind användare av Internet sedan bortåt femton års tid är jag vid det här laget ganska van vid att titt som tätt stöta på hemsidor och Internet-tjänster som av olika skäl är otillgängliga för mig antingen som en direkt följd av mitt funktionshinder eller till följd av begränsningar i de anpassningar jag . . . → Read More: Nätnomaden]]>

Så händer det igen.

Som blind användare av Internet sedan bortåt femton års tid är jag vid det här laget ganska van vid att titt som tätt stöta på hemsidor och Internet-tjänster som av olika skäl är otillgängliga för mig antingen som en direkt följd av mitt funktionshinder eller till följd av begränsningar i de anpassningar jag använder för att kompensera för detsamma. Jag har på egen hand och med andras bistånd med tiden kommit fram till ett vid det här laget rätt stort antal knep för att ta mig runt sådana hinder och, så långt det är möjligt, tillgodogöra mig den i förstone skenbart otillgängliga informationen lika fullt. Min beredvillighet att vidta sådana mått och steg samt hemsidornas respektive tjänsternas möjligheter att erbjuda alternativa informationskanaler varierar mycket beroende på mitt intresse för och behov av objektet i fråga respektive deras tekniska beskaffenhet och mina för tillfället tillgängliga verktygs anpasslighet.

Liksom de flesta andra Internet-användare har jag på senare år i allt större utsträckning kommit att använda sociala nätverkstjänster för en rad olika ändamål. Till att börja med handlade det mest om att föra dagbok och hålla kontakt med vänner, men i takt med att både jag själv och tjänsterna utvecklats har allt fler användningsområden tillkommit och nu betecknar jag mitt Internet-nätverkande som en högst väsentlig del av både mitt professionella och privata liv.

Det är av den anledningen det hittills varit lika frustrerande varje gång den nätverkstjänst jag för tillfället föredragit av olika skäl valt att göra om utformningen av sin hemsida. För oavsett skälet till förändringarna har de hittills alltid inneburit att jag, på grund av den nya designens bristande tillgänglighet, tvingats lämna den aktuella webbsidan och fått börja om från noll på något nytt ställe.

Det började när Lunarstorm (ja, jag erkänner gärna att jag hade ett konto där) någon gång i mitten av år 2003 bytte användargränssnitt från ett förvisso fult och tämligen opraktiskt, men dock någorlunda standardiserat och, när man lärt sig att hantera dess bristande logik, relativt lättnavigerat utseende till ett Flash-baserat gränssnitt som vad jag vet än i dag är helt och hållet otillgängligt för personer med skärmläsare (rätta mig gärna om jag har fel – jag lyckas själv inte hantera det i dagsläget). När jag påtalade bristen på tillgänglighet för Lunarstorms kundtjänst blev svaret att de minsann inte hade något ansvar för att alla användare skulle ha tillgång till deras tjänst. Så länge tillräckligt många användare utan problem kunde nyttja webbsidan fanns det inget behov – och heller inget intresse – av att göra något åt eventuella brister i tillgängligheten för en mindre grupp användare.

Jag flyttade i vredesmod vidare till Helgon.net, en community som till en början riktade sig till de lite svårare typerna (synthare, gothare och andra kategorier till vilkas led jag aldrig, med undantag för en kort tid som sångare i ett högeligen oseriöst punkband (mer om det någon annan gång), räknat mig) men som med tiden kommit att hysa många av dem som i största allmänhet tröttnat på andra, större svenska nätmötesplatser. Själv uppskattade jag Helgon.net för dess stilrena, enkla design, dess snabbhet och rättframma tilltal utan varken puttinutterier eller onödiga krusiduller. Här förde jag länge min dagbok och även många mer eller mindre vardagliga konversationer med bekanta såväl som obekanta. Mitt tålamod tog emellertid abrupt slut när det visade sig att sajten helt oprovocerat kunde slänga ut mig mitt under en session. Någonting i mina anpassningar låg bakom och det var med andra ord dags att se sig om efter en ny hemvist. (Jag har dock fortfarande kvar mitt konto och tittar in då coh då men har inte anförtrott (den för övrigt föredömliga) dagboksfunktionen vare sig djupa eller ytliga tankar, eller egentligen använt sajten till något väsentligt, sedan utkastandet började.)

Liksom så många andra skaffade jag mig nu ett konto på Facebook där jag trivdes mycket bra. Tills för några timmar sedan. Då bestämde sig hemsidan nämligen för att det fick räcka med smekmånaden – nu skulle Fredrik Fischer (och säkerligen merparten av tjänstens användare tillsammans med mig) utan återvändo bussas över till det “nya Facebook”. Detta “nya Facebook” är egentligen en omfattande (och i vissa kretsar hett omdiskuterad) designförändring av hemsidan som bland annat sägs innebära att det mesta av innehållet nu visas i flöden i stället för som tidigare i små boxar. Jag skriver “sägs” eftersom jag än så länge inte kunnat bekanta mig närmare med fenomenet. Vad det än må bero på – Facebook, mina anpassningar, min webbläsare eller vad det nu är – så kan jag inte komma åt hemsidan ordentligt längre. Det enda jag ser på min punktdisplay är, ironiskt nog, texten “Welcome to the new Facebook” varefter först min webbläsare och, om jag väntar en stund, sedan min skärmläsare hänger sig å det bestämdaste. Detta på en webbsida som i sitt tidigare utförande mer eller mindre omedvetet och med en avundsvärd självklarhet följde rätt många av de tillgänglighetsdirektiv som utfärdats av World Wide Web Consortium för att göra webben till ett trevligare ställe för alla dess användare.

Något av det första jag lärde mig när jag började skriva HTML-kod för fjorton år sedan var att ju enklare kod desto större kompatibilitet. Visst förstår jag poängen med att utnyttja de senaste teknologiska landvinningarna – jag gillar att göra det själv – men vore det inte en bra idé för de sociala nätverkstjänsterna att i görligaste mån fokusera på det uppdrag man givit sig själv – att underlätta för mötena mellan användare – och därmed också göra det möjligt för så många som möjligt att utnyttja de tjänster som finns, om så kanske på bekostnad av en eller annan avancerad utsmyckning?

I väntan på en bättre värld i detta avseende börjar jag nu, återigen, motvilligt se mig om efter en ny social hemvist på nätet. Tills det är dags för nästa flytt…