TV

Nu visas arkiv för kategorin TV.

Äntligen kommer (kanske) funktionshindrades bristande exponering i massmedia utanför omedelbart funktionshinderrelaterade sammanhang att diskuteras på allvar, tack vare JMK-studenten och STIL-ambassadören Anika Taeslers examensuppsats Rullstol i rutan! (se även Taeslers debattartikel i DN och pressmeddelandet från Institutet för mediestudier). Det är en diskussion som verkligen tål att hållas, dock helst på den nyktra, faktabaserade nivå Taesler lägger sig och inte, som traditionellt varit fallet, med idel tjuriga känsloargument.

Jag känner mig även personligen berörd i frågan, både i egenskap av funktionshindrad och eftersom jag själv skrev en uppsats med liknande inriktning som examensarbete vid journalistutbildningen vid Lunds universitet. Min uppsats handlade emellertid specifikt om programmet CP-magasinet och hur det (inte) porträtterade funktionshindrade på ett nytt och fördomsfritt sätt. Denna uppsats kommer att finnas tillgänglig för läsning här så snart en förestående kosmetisk och teknisk uppfräschning av denna hemsida genomförts.

Jag hade hoppats att ryktena om en TV-serie baserad på Terry Goodkinds Sanningens svärd bara var bokförlagets sätt att hålla intresset för böckerna uppe (nu när serien äntligen är avslutad), men så är tydligen inte fallet. Sam Raimi (Spider-Man och, mer relevant (och skrämmande) i sammanhanget, Xena) producerar och har anlitat en hel del av samma kreativa personal som för 1990-talets läderkorsettepos. Lite matnyttig information (plus dito distans) finns i en artikel från när serien hade premiär i USA 2008.

Björn af Kleen grubblar i sedvanligt 2000-talsintellektuell ton över om TV-programmet med det mest frånstötande namnet på länge, SVT:s Landet Brunsås, representerar machomännens definitiva intåg i en kvinnlig domän (som om Jamie Oliver och Gordon Ramsay med flera aldrig existerat) och kommer fram till att så eventuellt inte är fallet. Eller kanske omvänt. Det hela är lite oklart.

Efter att under kvällen ha tittat på det första av seriens åtta avsnitt har jag helt andra reflektioner. Förutom det vämjeliga i namnet (tänk själv den bibliska liknelsen om ett land som flyter av mjölk och honung – redan det en smula magstarkt även för en gourmand – fast med godsakerna ersatta av brunsås) är programmet nämligen häpnadsväckande slätstruket. Det provocerar inte så mycket genom sina (i och för sig stundtals himlastormande) pinsamheter (ingen nämnd, ingen glömd) eller stockholmska navelskåderier som med det faktum att det lika gärna kunnat heta Världens dåligaste mat.

Två av den ironiska generationens grabbarna Grus (jag vet att de gång på gång avsvurit sig detta med ironin, men här får de ännu ett återfall), Henrik Schyffert och Erik Haag försöker sig nämligen på ironikerkollegan Fredrik Lindströms föregivet folkbildande, lättakademiska tilltal med demonstrativa intellektualitetsmarkörer och lyckas precis lika bra som Lindström med att slå så hårt mot de redan öppna dörrarna att de gång på gång står på näsan på kuppen. Jag ser det inte som någon tillfällighet att den mest undanskymda medlemmen av den nominella programledartrion är matskribenten Lotta Lundgren, vilkens rutpersonlighet är långt behagligare än de båda överåriga egocentrikernas och vars ämneskunskap i varje annat rimligt sammanhang skulle ha givit henne en central roll och förpassat de båda andras pseudohumoristiska lekstuga till bonusmaterial på programmets hemsida.

Tanken med denna serie är säkerligen, liksom fallet var med Lindströms båda tidigare programserier, Världens dåligaste språk och Världens modernaste land, för samma TV-bolag, att bevisa att dess ämne (i detta fall alltså svensk mat, i de båda andra det svenska språket respektive svenskheten) är en summa av en hel rad olika intryck och att det faktiskt inte är några problem att tycka om varken blodpudding eller kebabrulle. Kanske vill man på detta sätt, med brödkavlar och grilltänger i högsta hugg, mota intoleransens gårdfarihandlare i grind. En något mindre sympatisk, men dessvärre fullt plausibel, tolkning är att public service-TV behöver vardagstittare, Schyffert och Haag behöver jobb och att man inte gjort mat-TV på just det här viset tidigare, varav framför allt det senare borde väcka till viss eftertanke inför ett sådant här projekt. Syftena må emellertid vara aldrig så vällovliga – resultatet blir näringsfattig slarvsylta när ingen tycks ha läst receptet och kockarna är alltför intresserade av att klia varandra och sig själva på ryggen för att inse att fläsket brinner.

I Sydsvenskan läser jag att Stockholms katolska stift tydligen lagt sig i inspelningarna av ett TV-program, betitlat Åh, Herregud (SVT, premiär i mars 2010) där Jonas Gardell ska dryfta kristendomen. Enligt Gardell har stiftet hört av sig till Vatikanen och påtalat det olämpliga i att Gardell gör ett sådant här program, vilket resulterat i att den planerade filmningen i Peterskyrkan, Sixtinska kapellet och Vatikanmuseet ställts in.

Stockholms katolska stifts pressansvariga, Maria Hasselgren, gör en del rätt häpnadsväckande uttalanden:

I ett inslag i radions Studio Ett säger Maria Hasselgren, pressansvarig för katolska kyrkan i Sverige, att Jonas Gardell fört fram osaklig kritik mot Katolska kyrkan och inte är intresserad av en saklig debatt. “Skulle judarna släppa in företrädare för Sverigedemokraterna att göra tv-program i en synagoga?”, säger Maria Hasselgren i radion.

Det är nästan så att jag börjar tro att Hasselgren är hemlig dubbelagent för Humanisterna.

Det är inte utan att jag för en gångs skull håller med Anders S Nilsson i hans irritation över hur ledningen på TV4 hanterat det potentiellt delikata ärendet med den sverigeodemokratiske partiledaren Jimmie Åkessons medverkan i programmet Parlamentet. Argumentationen tycks, som Nilsson menar, vara att Åkesson och hans meningsfränder inte bör synas alls, vilket är den besynnerliga och kortsiktiga inställning som många tidigare förfäktat. För min del tror jag att det är betydligt bättre att låta denne synnerligen osympatiske pseudopolitiker framträda i all sin beklämmande ynklighet inför öppen ridå och att se till att han i det allmänna medvetandet blir det skämt han och hans parti borde vara i stället för de förment missförstådda martyrer de vill vara.

Uppdatering: jag hade nästan glömt bort att partiet ju tidigare bevisat sig kapabla till stor humor.

Sydsvenskan rapporterar om programledarna i Melodifestivalen 2010. Jag lämnar Måns Zelmerlöw, Christine Meltzer och Dolph Lundgren (kanske i synnerhet den sistnämnde) därhän tills vidare för att begrunda ett intressant faktum. Man påstår nämligen i artikeln att festivalens deltävlingar (fyra till antalet) ska äga rum i Malmö, Sandviken, Örnsköldsvik, Göteborg och Örebro. Vilken av de fem som ska fördelas på två städer anges inte.

I TV

Tor Billgren belyser fallet Anna Odell utifrån Seinfeld. Visserligen verkar Anna Odell vara en något mindre sorglig figur än George Costanza, men det hindrar ju inte att paralleller finns.

Enligt en artikel i Sydsvenskan ska TV4 tillsammans med Meter Film och Television producera ett TV-program där unga kriminella (från Malmö) ska sättas i fängelse under tolv dygn. Under tiden ska de möta psykologer och äldre, före detta (?) kriminella som ska försöka att tala dem till rätta. Om fängelsevistelsen upplevs som alltför obehaglig ska deltagarna när som helst kunna avbryta sin medverkan.

Och jag som hoppats på ett ut- – eller kanske snarare in-? – röstningsmoment. Men det kanske kommer. Programmet, som fått den föga lovande titeln Ungdomsprojektet, produceras trots allt av Meter vilka som bekant ligger bakom både Idol, Stjärnor på is och Bonde söker fru. Varför inte börja med en lite snajsigare titel? Pojkar på glid? Brottsling söker fri(het)? Jailbreak? Jailhouse Rock?

Från Meters sida ser man sig som något slags samhällsförbättrare. Man vill att programmet ska bli ett “wake up call” för de unga delinkventerna. För all del kan det finnas en poäng med denna skrämseltaktik, förutsatt att man ligger lågt med TV-mässigheten och de obligatoriska dokusåpaintervjuerna. I det här programmet förefaller det onekligen som att verklighetsmomentet och inte TV-mediet i sig ska få komma i första rummet.

Sedan kan man förstås undra lite över det eventuellt tveksamma i att värva kriminellt belastade ungdomar till en TV-serie, sätta dem i finkan i tolv dagar och sedan, av allt att döma, försätta dem på fri fot. Vore inte deras platser bättre betjänta av att fyllas av andra, med tanke på hur överbelastade våra fångvårdsanstalter enligt alla uppgifter är? Och hur förhåller man sig till de brott som dessa ungdomar begått? Kommer herrarna att lagföras på något vis i samband med TV-serien eller väntar man med den saken tills kamerorna släckts och Meter-folket packat och åkt?

Uppdatering: Enligt en artikel i Sydsvenskan har de sociala myndigheterna i Malmö stad bestämt sig för att inte bistå produktionen. Utmärkt!

Av en bloggare hos New York Times får vi en utomståendes perspektiv på eurovisionsschlagerfestivalen. Mycket roligt, även om det förstås, om man slappnar av lite, inte är några direkt häpnadsväckande uppgifter han kommer med.

Det pratas en del om Susan Boyles framträdande i Britain’s Got Talent häromsistens. Jämförelserna med en tidigare tävlande har inte låtit vänta på sig. Själv tar jag det lugnt med sentimentaliteten – visst, det är kul att ge cyniker på truten, men det är inte allt – och försöker fokusera på hur bra Boyle faktiskt är som sångerska betraktat.

Hon säger sig själv vilja bli lika populär som Elaine Paige, men glädjande nog är Boyle ingen blek kopia av just Paige. Boyles “I Dreamed A Dream” är, efter en och en halv genomlyssning, till exempel inte något exempel på den paigeska, elastiska och praktiskt taget skarvlösa sångstilen.

Hennes uttryck är snarare att räkna till det (super)affekterade i stil med Patti LuPone (här med förspel, olikt Boyles framförande). Ännu mer snarlik är Boyles tolkning Ruthie Henshalls från 10-årsjubileumskonserten. Boyle är fristående i sin tolkning (som jag personligen tycker på sina ställen är stråt vassare än både Henshalls och LuPones, låt vara mer åt det traditionella hållet), men hade mått bra av lite mer nyanser och en bättre hantering av den i och för sig gräsligt mariga passagen från “But the tigers come at night…”.

Man får hoppas att den tvivels utan snart kommande skivan är mer variationsrik än vad tidigare Talent-deltagares varit. Något mer än poperettballader måste hon väl kunna?

Uppdatering: Playbill Online meddelar att Cameron Mackintosh tydligen också gillade Boyles version.

« Äldre inlägg