Av en bloggare hos New York Times får vi en utomståendes perspektiv på eurovisionsschlagerfestivalen. Mycket roligt, även om det förstås, om man slappnar av lite, inte är några direkt häpnadsväckande uppgifter han kommer med.
|
|||||
|
Det pratas en del om Susan Boyles framträdande i Britain’s Got Talent häromsistens. Jämförelserna med en tidigare tävlande har inte låtit vänta på sig. Själv tar jag det lugnt med sentimentaliteten – visst, det är kul att ge cyniker på truten, men det är inte allt – och försöker fokusera på hur bra Boyle faktiskt är som sångerska betraktat. Hon säger sig själv vilja bli lika populär som Elaine Paige, men glädjande nog är Boyle ingen blek kopia av just Paige. Boyles “I Dreamed A Dream” är, efter en och en halv genomlyssning, till exempel inte något exempel på den paigeska, elastiska och praktiskt taget skarvlösa sångstilen. Hennes uttryck är snarare att räkna till det (super)affekterade i stil med Patti LuPone (här med förspel, olikt Boyles framförande). Ännu mer snarlik är Boyles tolkning Ruthie Henshalls från 10-årsjubileumskonserten. Boyle är fristående i sin tolkning (som jag personligen tycker på sina ställen är stråt vassare än både Henshalls och LuPones, låt vara mer åt det traditionella hållet), men hade mått bra av lite mer nyanser och en bättre hantering av den i och för sig gräsligt mariga passagen från “But the tigers come at night…”. Man får hoppas att den tvivels utan snart kommande skivan är mer variationsrik än vad tidigare Talent-deltagares varit. Något mer än poperettballader måste hon väl kunna? Uppdatering: Playbill Online meddelar att Cameron Mackintosh tydligen också gillade Boyles version. Åsa Linderborg har skrivit en mycket träffande text om Janne Josefsson. Jag funderar lite över Josefssons besynnerliga, korsfararaktiga förhållande till det sanna och rätta och hur det både upphöjs till något eftersträvansvärt och samtidigt ses som något djupt föraktligt – hur foten-i-dörren-journalistiken (och nu på senare år foten-i-dörren-debatterandet), vilkens främste företrädare Josefsson torde vara, åtminstone på svensk mark – både betraktas som den ädlaste formen av grävande journalistik och som en av de allra smutsigaste mediemetoderna. Och för att besvara Linderborgs fråga: ja, man har rätt att tacka nej till att medverka i Debatt. När jag tänker efter handlar det kanske snarare om en skyldighet. För min del tycker jag inte ens att hans program, vare sig det handlar om Uppdrag Granskning eller Debatt, är bra, eller ens i någon traditionell mening uthärdlig, TV. Josefsson har med åren alltmer framstått som en mycket osäker person med ett ofantligt självhävdelsebehov vilken råkat få grävande journalistik på “bästa sändningstid” som utlopp för sin narcissism. Det kunde ha gått mycket värre – för all del kan det fortfarande göra det, men dock – om Josefsson vat en politisk bana. Månne gör han det i framtiden, som Linderborg spekulerar i sin avslutning. Den dagen börjar jag skissa på mina emigrationsplaner. Tilläggas ska väl också att denne självutnämnde sanningens vite riddare inte alltid är så intresserad av sanningen om den inte skulle gagna hans egna syften, som Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström noterar. Den ansvarige utgivaren för det häftigt omdiskuterade SVT-programmet Halal-TV, Joakim Sandberg, har nu tagit bladet från munnen och författat en debattartikel i Journalisten där han försöker bena ut vad det är som egentligen varit så kontroversiellt med TV-programmet och som orsakat de stora orden och skälvorna såväl inför som under serien. Han menar att programmet har belyst en viktig del av samhället, nämligen hur det, det vill säga vi, behandlar minoriteter, särskilt en sådan i vårt paranoida samhälle så stigmatiserad minoritet som troende och utövande muslimer. Sandberg undrar också varför ingen journalist tagit sig an den här diskussionen ordentligt och försökt gå djupare än att kritisera de tre programledarna för dålig journalistisk metod och så vidare. Han efterlyser en ordentlig granskning, med traditionella eller otraditionella metoder. Själv tror jag att det finns en mycket enkel förklaring till varför Halal-TV väckt så stor uppmärksamhet. Det är en förklaring bortom fanatiskt viftande fundamentalister på vilken sida det än vara må, bortom hijabofobin, bortom alla tillmälen. Svenska journalister, och svenskar i gemen, är rädda för religionen och rädda för dem som tror på något större än de själva. Inte konstigt – religion och vad det kan göra och gör med människor är onekligen skrämmande – det är en del av själva fascinationen kring det (det finns trots allt goda skäl till att det heter gudfruktig). Rädslan har emellertid gjort att vi journalister, som så ofta tidigare påpekats, på det stora hela saknar dels personlig förståelse för religion och tro och dels faktisk kunskap och kompetens på religionens område. Det är helt naturligt att dra öronen åt sig inför det man inte förstår. Och inför detman inte vill begripa är det om möjligt än begripligare att man ryggar tillbaka. Det är nog tyvärr inte svårare att förstå diskussionen om Halal-TV än att förstå att vi i vårt pseudosekulära samhälle inte på allvar lämnat religionen bakom oss. Vi har sopat den under mattan, gjort den till monstret i garderoben som skrämmer oss eftersom ingen vågar ta fram ficklampan och visa att det bara är kläder där inne. Jag har själv inte sett Halal-TV och tänker därför inte uttala mig mer specifikt om programmet, men så mycket är klart som att vi måste få ett naturligare och mer avspänt förhållande till tro och troende för att på allvar kunna kalla oss sekulära. (Det gäller för övrigt dig också, Christer Sturmark.) Enligt New York Times har nu tre organisationer inom den amerikanska nöjesindustrin – Screen Actors Guild, American Federation of Television and Radio Artists och Actors’ Equity Association – tagit ett initiativ för att öka funktionshindrades synlighet i media genom att till exempel tillgängliggöra auditions, uppmuntra till anställning av funktionshindrade journalister och så vidare. Jag är dåligt påläst på vilket inflytande dessa fackföreningar har (med undantag för Actors’ Equity, som jag vet har rätt påfallande makt), men nog vore det väl intressant om det blev något av det här på riktigt? Och visst vore ett svenskt initiativ på sin plats? Det bästa vore ju om funktionshinder kunde bli en lika närvarande del i TV, radio och på teaterscenen som det är i den övriga verkligheten. Att rollkaraktärer exempelvis kan ha funktionshinder, men inte definieras utifrån dem. I går var det premiär för The F Word, Gordon Ramsays småkäcka underhållningsmatprogram, på Kanal 5. Det intressantaste för någon som, i likhet med mig, tidigare bara sett Ramsay i Kitchen Nightmares, var förstås att se om han har mer än bara ett häftigt humör, ett rätt begränsat förråd av invektiv och några rätt rudimentära ledarskapsknep att komma med. Så var på det stora hela dessvärre inte fallet. Det som framför allt slog mig var hur arrogant och osäker Ramsay framstod, i synnerhet i kockduellsdelen av programmet. Jag tittar nog inte igen. Ett annat ord på f är i ropet i dagarna. Den här texten fick mig att ringa biblioteket och beställa boken på momangen. Återkommer med reflektioner så fort jag läst den. Jag är rätt kräsen med mina laster, särskilt vad gäller förment (eller tvättäkta) dålig TV. Jag har dock, efter att i förstone försökt stå emot, fallit till föga för Ugly Betty. Jag är inte särskilt (eller egentligen alls) intresserad av mode och intrigerna är, ska vi säga, rätt förutsägbara. Men underhållning är underhållning. Det verkar tyvärr som att vi får vänta ett tag på det sedan länge utlovade musikalavsnittet, men under tiden kan man se och höra seriens huvud- och birollsinnehavare sjunga Kander & Ebbs “New York, New York” som en teaser inför nästa säsong på seriens hemsida. Föga överraskande sjunger Vanessa Williams med marginal bäst. (via The Broadway Pulse) Den första delen av Melodifestivalens egen musikal finns nu online. Jag hade annat för mig när den visades på TV, men nu har jag tittat. Och lyssnat. Och förundrats. Det är visserligen helt i sin ordning att göra jukeboxmusikal av schlagerkalaset och egentligen underligt att det görs först 2007. Resultatet är åtminstone rent musikaliskt rätt hyggligt. Hanna Norman i historiens huvudroll som den framgångssökande småstadstjejen Judy låter så där oskuldsfull som hennes typ av rollkaraktärer förväntas låta (tänk Belle i Disneys Skönheten och Odjuret). För rollen som vis äldre mentor har man av alla upptänkliga artister valt Gunilla Backman. Jag medger villigt att det vore lite underligt att höra Marianne Mörck eller Anne Bolstad brista ut i “Lyssna till ditt hjärta”, men samtidigt känns det konstigt att Norman, cirka 30, kallar Backman, cirka 40, för “tant”. Nåja, man kan inte få allt. Backman har röstresurser så att det räcker och blir över för genren. Jag hoppas verkligen att hon är medveten om den komiska effekt hennes överdramatiska sångstil har. I annat fall är det mest tragiskt. Nummer tre i den hittills presenterade raden av karaktärer, den snälle killen som vi kan förvänta oss har ett mycket varmt förhållande till Normans Judy, görs med stor komisk och musikalisk finess av Niklas Andersson. En glad överraskning. Jag hade förväntat mig betydligt mer av överspel, men han är ju till och med lite söt. Han sjunger garanterat bäst av dem vi hört hittills. Vad övrigt är bör nog helst förtigas. Musiken framförs tjusigt, men historien, eller vad vi ska kalla den, är precis så fånig som man kan förvänta sig. Å andra sidan är väl Melodifestivalen knappast det ställe där man kan hoppas på högdramatiska och djupsinniga teatraliteter. Men det blir säkert bra. Publiken tycktes ju i alla fall ha roligt under denna sju minuter korta del av Sveriges (vad jag vet) första melodifestivaljukeboxmusikal. Journalisten skriver om att Sveriges Radio och Sveriges Television skulle kunna komma att läggas inom samma koncern, precis som det en gång var. Skälen är administrativa och skattetekniska. Undrar just om det gör någon skillnad ifall man som public service-företag ägs av en stiftelse (som nu) eller en koncern (som det skulle kunna bli och som det varit tills i mitten av 1990-talet). Vi lär snart få veta. Men förmodligen blir det ingen skillnad alls. Digital-TV lär dessvärre fortfarande vara aktuellt. |
|||||
|
Copyright © 2010 Fredrik Fischer - All Rights Reserved |
|||||
