Magnolifestation

Så ska det alltså bli verklighet, det som Lunds universitets studentkårer hotat med så länge: om inte rektor Per Eriksson tar avstånd från den snart från officiellt håll föreslagna avgiften för utomeuropeiska studenter vid svenska universitet kommer det på måndag bara att stå stubbar på universitetsplatsen där en gång magnoliorna blommade i maj. Återstår att se om man vågar göra slag i saken. Om så inte blir fallet skulle träden bli ett präktigt monument över kårernas prestigeförlust. Och är det något Lunds studentvärld är känd för så är det dess invånares ständiga jakt på mer eller mindre meningslösa symbolvärden och personlig prestige.

Uppdatering: Föga överraskande fegade LUS ur.

Stora och allvarliga ting

I Dvergsnes i Norge måste skolpojkarna sitta när de kissar, för det har rektorn bestämt. Föräldrarna är, enligt Expressens rewrite, “rasande” och bedömer tilltaget som “hårresande”.

Det är skönt när någon väljer att fokusera på de viktiga sakerna här i livet.

Integration eller inte?

På sin bloggModerata samlingspartiets hemsida skriver deras skolpolitiske talesman Sten Tolgfors om Ekeskolan. (Tyvärr är bloggen i fråga inte försedd med permalänkar – läs inlägget med rubriken “Magnus och regeringen”.)

Tolgfors refererar i sitt blogginlägg ett besök han gjort vid den numera nedlagda skolan för personer med synskada samt ytterligare funktionshinder. Hans entusiasm inför de flerfunktionshindrade elevernas duktighet vet nästan inga gränser. Och så hade den socialdemokratiska regeringen mage att stänga den skola där så många elever kunde få sig till del den kompetens som så uppenbart saknades i deras hemmiljö. Skäms på sig, patron Persson!

Det här med integration av funktionshindrade elever är ett känsligt ämne, men jag ger mig ändå in i ormboet och försöker reda ut min egen ståndpunkt i ärendet. Det är helt riktigt som Tolgfors implicit påpekar att det kan vara vettigt att instifta kompetens- och resurscentra för att stötta elever med olika typer av funktionshinder,i det här fallet synskador tillsammans med ytterligare funktionshinder. Vad Tolgfors emellertid inte klargör i sin korta, tydligt valrörelsefärgade text, där han flaggar för Ekeskolans omedelbara öppnande vid ett borgerligt maktövertagande efter valet den 17 september, är varför Ekeskolan måste bedrivas såsom en specialskola – i praktiken ett internat – för en särskild grupp funktionshindrade och inte som ett stöd för dessa personer i deras respektive hemmiljöer, möjligen i Specialpedagogiska institutets regi.

Varför ska funktionshindrade segregeras i ett samhälle som i så många andra frågor väljer att, med varierande grad av framgång, till varje pris integrera människor? Vad är det som gör en internatlösning så attraktiv? Är det enkelheten i att ha alla problematiska element bekvämt samlade under ett och samma tak? Eller är det rädslan för det besvär en integrerad lösning skulle kunna ställa till med? För inte kan väl Tolgfors på allvar mena att en lösning där unga människor – barn – ska lämna sina hem och familjer för att leva i en internatmiljö under flera år enbart för att kommunerna inte vet hur de ska hantera de problem som uppstår i samband med dessa barns funktionshinder är att föredra framför ett system där barnen får växa upp tillsamans med sina familjer, stöttade utifrån om så behövs av personer med den eventuellt falerande kompetensen?

Ekeskolan, eller vilken annan resursinstans för funktionshindrade som helst, får gärna öppna för min del så länge det inte sker på bekostnad av någons delaktighet i och rätt till sitt eget sammanhang, sitt eget samhälle, sitt eget hem.

Från Feministiskt initiativ till genusvetenskaplig institution

Sydsvenskan rapporterade i går att Tiina Rosenberg (som väntat) blir ny professor i genusvetenskap och prefekt för Centrum för genusvetenskap vid Lunds universitet.

Roligt! Det är kul med kontroversiella forskare, även om jag personligen kanske inte håller med om allt hon säger eller står för. Men hon är uppenbarligen kompetent för det arbete hon ska utföra och en tillräckligt färgstark person för att göra genusvetenskapen till ett betydande ämne, eller åtminstone ett som märks, på universitetet.

I sammanhanget kan det som kuriosa vara intressant att notera följande mening ur artikeln:

“Tiina Rosenberg fick tjänsten på grund av sina pedagogiska meriter och i konkurrens med 19 andra sökande.”

Jag vet att det bara är en liten språklig miss, men när det handlar om en så här pass omstridd person blir värdeladdningarna intressanta i alla fall.