Av Fredrik Fischer, oktober 25th, 2010
Det är förstås alldeles utmärkt att det i det kommande amerikanska valet den 2 november finns förhållandevis många transpersoner på valsedlarna på olika nivåer runt om i federationen. Man kan läsa en del om saken i en intressant artikel i New York Times.
Ett citat i artikeln besvärar mig dock:
“I want people to know that we are capable of being everything,”
Det är Victoria Kolakowski, en kandidat till posten som överdomare (eller vad nu “Superior Court judge” ska översätas till) i Alameda County i Kalifornien och, om hon vinner, den första transperson som innehar domarämbete i en brottmålsdomstol i USA, som säger detta. Kolakowski sätter genom detta uttalande fingret på en öm punkt i alla ifrågasatta minoritetsgruppers kamprörelser.
Att påstå att man klarar av allt är nämligen på sätt och vis att godkänna motståndarnas argument för motsatsen. Det faktum att man säger att man kan allt antyder nämligen på sätt och vis att motsatsen vore möjlig. Det öppnar för argumentation i saken och en sådan är avsevärt svårare att vinna än den ordlösa, konkreta argumentation man gör genom att bara handla: att sakligt driva det man tror på oavsett motståndarnas ovidkommande kritik av vem eller vad de upplever att man är.
Av Fredrik Fischer, oktober 13th, 2010
Vem blir först med att göra en tecknad film av den här månskenshistorien?
Av Fredrik Fischer, oktober 13th, 2010
Det har tydligen skrivits en del om det härligt okritiska reportaget om det lyxrenoveringsivriga jurist- och finansvalpsparet som publicerades av DN Bostad. Jag noterar att en frilans står bakom denna veritabelt prunkande text. Och som ett brev på posten inkommer den förnämliga Isabelle Ståhl med en spetsfundig omtolkning av texten, vinklad för (enligt klichén) frilansjournalistiska förhållanden.
Av Fredrik Fischer, oktober 9th, 2010
Hur ska man kunna skriva politiska intrigromaner med ett politiskt klimat som i sig är så fullt av knivar i ryggar och taskspelande att vilken belletristiker som helst skulle få sitt lystmäte? Titta bara på Victoria Lagercrantz genomgång av ränkerna kring Cristina Husmark Pehrssons snöpliga ministerkariär.
Av Fredrik Fischer, september 4th, 2010
När Brahms satte ihop texten till sitt rekviem klippte och klistrade han som en orädd redaktör. Han använde inte den romersk-katolska dödsmässan utan blandade friskt strofer och verser ur första och andra testamentet från sin tyska översättning av Luthers bibel.
(ur Expressen, min emfas)
Som religionsvetare känns det extra skönt så här på fredagseftermiddagen att få veta hur man ska benämna Bibelns båda delar. Längre ner i texten talas det om “Petrus första kapitel”. Det är lite häpnadsväckande det också.
Av Fredrik Fischer, september 3rd, 2010
Jag hade för några år sedan en tanke om att ett gäng svenska teater- och musikkritiker (som (och det här gäller mina yrkessystrar och -bröder oavsett nationalitet) ofta beskylls för att vara misslyckade, förbittrade, tidigare utövare av de yrken vars utövare de själva nu kritiserar) på något sätt borde sammanstråla offentligt och musicera och spela teater. Kanske som någon form av välgörenhet.
Jag inbillar mig inte att jag varit historiskt ensam om idén och i dag ser jag att någon kreativ själ i Kanada tagit det hela ett steg längre genom att samla ett gäng av sitt lands främsta teaterkritiker och -eminenser (nota bene, inga skådisar eller personer som i huvudsak sysslar med verksamhet på scen, åtminstone utifrån vad jag kan se) för en konsertversion av The Producers.
Vad ska vi kontra med? Vad sägs om The Drowsy Chaperone? Pax för att vara Man-in-Chair. Och Gunilla Brodrej skulle kunna vara titelfiguren. Eller?
Av Fredrik Fischer, augusti 25th, 2010
Vem tar du din läsare för, Martin Ezpeleta?
Frö all del är Aftonbladets krönikor sällan någon tummelplats för producenter av särdeles högtstående litteratur, men sällan har jag då sett en satirtext som förefallit så lovande bara för att i sina slutrader falla ihop som en punkterad väderballong. Den text jag talar om parodierar på ett stundtals ganska fyndigt sätt några av de vanligaste tankefigurer företrädare för Sverigedemokraterna (det namnet fascinerar mig för övrigt ständigt; som att kalla en svart målarfärg för Sverigevit – nåväl) brukar hala fram i de xenofoba jeremiader över konungariket Sveriges erbarmliga tillstånd de kallar politiska utspel och texter.
Krönikan avslutas emellertid enligt följande:
Texten ovan kan tyckas absurd och nästan skrattretande.
Men så skulle det kunnat låta om Sverigedemokraterna hade utsett arbetarklassen till sin fiende – i stället för, som nu, muslimerna.
Och där var vi tillbaka på Staffan Hildebrand-nivå igen.
Av Fredrik Fischer, augusti 23rd, 2010
Av Fredrik Fischer, augusti 16th, 2010
För den som liksom jag roas barnsligt av anagram finns här en med rätta populär och tämligen flexibel tjänst för anskaffande av dylika.
Av Fredrik Fischer, augusti 12th, 2010
Jag upphör aldrig att fascineras av politisk musik. Här kommer ännu ett exempel på det intressanta förhållandet att i övrigt otidsenliga musikstilar osvikligen tas till heder av partier som vill peppa väljarskarorna med någon liten trudelutt. Den här är från MUF, heter “Sverige jobbar!” (sic) och är en sönderkokt blandning av Patrik Isaksson, Tomas Ledin och något onämnbart amerikanskt snällrockband från cirka 1997. Textmässigt underträffar den för all del inte så mycket av den oftast mer påflugna pamflettering man ägnar sig åt i det politiska motståndarlägret. Man kan verkligen fråga sig varför ideologier (eller, tja, sakfrågor, kanske) som ska motivera en stor grupp människor att styra ett helt land inte ens kan omsättas i vettig konst. Brister det i passionen?
|
A sample text widget
Etiam pulvinar consectetur dolor sed malesuada. Ut convallis
euismod dolor nec pretium. Nunc ut tristique massa.
Nam sodales mi vitae dolor ullamcorper et vulputate enim accumsan.
Morbi orci magna, tincidunt vitae molestie nec, molestie at mi. Nulla nulla lorem,
suscipit in posuere in, interdum non magna.
|
|
